Kusinen från Neanderdalen

För exakt 150 år sedan gjordes ett av historiens största arkeologiska fynd. I Neanderdalen, strax utanför den tyska staden Düsseldorf, hittades år 1856 fossilerna efter en varelse som för alltid skulle förändra synen på människan och hennes ursprung.

13 september 2006 av Karl Lans

Sedan 1840-talet hade man brutit kalk i Neanderdalen, kalk som främst användes för att klä ugnarna i de nya smältverken som vid den här tiden etablerades i Ruhrområdet. Före kalkbrytningens tid var Neanderdalen känd för sin skönhet. På somrarna anordnades utomhusfester här och människor från de omkringliggande städerna gjorde utflykter till dalen för att beskåda den vackra naturen och ravinen som floden Düssel under årmiljonerna skapat på sin väg mot utloppet i Rhen. Neanderdalen var också berömd för sina många grottor.

Med industrialiseringen fick allt detta ett abrupt slut. På mindre än två decennier gjorde krut, och senare dynamit, dalen till en stenöken. Mitt i denna period av förstörelse gjorde man, ironiskt nog, ett arkeologiskt fynd som kom att göra dalens namn odödligt.

Innan sprängningar för kalken genomfördes tömdes grottorna på slam, vilket annars skulle ha förorenat råvaran. När kalkbrottsarbetarna som bäst höll på att tömma en av de mindre grottorna, kallad Feldhofergrottan efter en bondgård i närheten, hittades ben efter vad man först trodde var en grottbjörn.

Ingen brydde sig om att ta vara på fossilerna, som slängdes på slagghögen tillsammans med resterna från kalkbrytningen. Vore det inte för att en av arbetarna råkade nämna fyndet för kalkbrottets ägare Wilhelm Beckershoff, skulle namnet neandertalare troligen inte vara ett begrepp i dag. Ägaren lät leta upp fossilerna igen. Totalt hittades sexton bitar: ett skallben med en del av den vänstra tinningen, två lårben, två delar av överarmen, höger strålben, höger armbåge, höger nyckelben, fragment från höger skulderblad, fem revben och ett perfekt bevarat bäckenben.

Beckershoff bjöd in realskolläraren Johann Carl Fuhlrott (1804–77) att titta på fossilerna. Fuhlrott bedömde genast att det handlade om människokvarlevor och att dessa måste vara mycket gamla. Den 4 september 1856 publicerades de första tidningsnotiserna om det sensationella fyndet.

En som läste notisen var professorn i antropologi Hermann Schaaffhausen (1816–93). Han blev mycket begeistrad av fossilerna och använde dem som bevis i en forskningsartikel där han jämförde skallen med fynd från stenåldersmänniskor i Nordtyskland. Schaaffhausen fastslog att fynden tillhörde ett ”rått urfolk” som befolkade Nordeuropa före germanerna och som var släkt med urbefolkningarna i Storbritannien, Irland och Skandinavien.

Ingen tysk forskare som Fuhlrott visade fossilerna för lyckades eller vågade dock gissa deras verkliga ålder på 42 000 år. Flera kända forskare avfärda-de fynden i Neanderdalen som rent nonsens. Schaaffhausens kollega vid universitetet i Bonn, Carl Mayer, professor i anatomi, menade till exempel att benresterna kom från en missbildad rysk kosack, död under befrielsekriget mot Napoleon 1813–14.

En del av förklaringen till tveksamheten var att forskarsamhället ännu inte hade tillräckligt mod att lägga fram teorier om människan som hotade den kyrkliga världsordningen.

Den första ansedda forskare som riktigt tidsbestämde fynden från Neanderdalen skulle istället bli en engelsman. När Charles Darwin 1859 gav ut boken Om arternas uppkomst uppstod en häftig diskussion om människans ursprung. Detta i sin tur gjorde fynden från Neanderdalen extra intressanta för brittiska forskare. Den högt ansedde brittiske geologen Charles Lyell (1797–1875) besökte 1860 Fuhlrott och bekräftade fyndens höga ålder. I boken Geological Evidences of the Antiquity of Man, som kom ut år 1863, tog han upp fynden från Neanderdalen och lade fram teorin att människan måste härstamma från en lägre stående djurart.

År 1863 höll den irländske professorn i anatomi William King (1809–66) ett föredrag där han utifrån detta synsätt gav arten det latinska namnet Homo neanderthalensis, alltså det namn som i dag används för att beteckna neandertalaren. Striden om huruvida neandertalaren överhuvudtaget existerat tystnade inte förrän i början på 1900-talet då en rad nya fynd gjordes i bland annat Belgien och Frankrike. Dessa fynd låg, till skillnad från fynden i Neanderdalen, i orörda jordskikt tillsammans med stenverktyg och fossiler från istidsdjur. Nu gick det inte längre att förneka att neandertalaren faktiskt existerat.

Fyndet i Neanderdalen blev starten för vetenskapen om människan och hennes ursprung. För första gången hade man hittat benrester från en art som var väldigt lik människan. Till det tragiska hör att det trots det sensationella fyndet inte gjordes några undersökningar av dalen och dess vid tiden för upptäckten fortfarande existerande grottor. Den största grottan i Neanderdalen, den så kallade Neandergrottan, sprängdes utan att först ha undersökts, hela fyrtio år efter de förs­ta fossilfynden.

Under 1900-talet har det gjorts flera försök att hitta platsen där Feldhofergrottan låg. Åren 1983–85 prövade vetenskapsmän från universitetet i Köln att nå platsen för grottan – försöken förblev dock fruktlösa.

En ny ansträngning gjordes 1997, då man började med att studera gamla fotografier och målningar av Neanderdalen. Den här gången blev resultatet bättre. Forskarna lyckades lokalisera platsen och fynden som gjordes var imponerande. Man hittade över tvåtusen föremål, och kunde bland annat fastställa att neandertalarna hade tillverkat stenverktyg på platsen. Dessutom fann man brända benrester som tyder på att neandertalaren behärskade elden.

Vetenskapsmännen hittade även fossiler av ytterligare en neandertalare, som med kol-14-metoden visade sig vara 44 000 år gammal. Och man fann en bit av ett lårben som passade perfekt ihop med den allra först funna neandertalaren från 1856.

Från april till september 2000 gjordes en ännu större undersökning av platsen. Tyvärr låg en del bebyggelse i vägen för de arkeologiska undersökningarna, men vetenskapsmännen lyckades trots detta gräva fram en mängd nya fynd. Hela 45 kvadratmeter grävdes ut. Höjdpunkten var fyndet av en neandertalskalle.

Det har tagit lång tid för neandertalaren att bli accepterad som en relativt jämbördig föregångare till människan. Ända sedan upptäckten för 150 år sedan har denna urmänniska misskrediterats. Neandertalaren var visserligen något mindre, men kraftigare byggd än den moderna människan. Hon hade kraftiga ögonbrynsbågar, lång skalle och kort haka.

Fynd som gjorts under senare år visar dock att neandertalaren i mångt och mycket inte alls var så obegåvad som fördomarna säger. Hon kunde till exem­pel tillverka avancerade stenverktyg, spjut och trälansar med vilka hon framgångsrikt jagade bisonoxar eller vildhästar. Arkeologer har också hittat smycken tillverkade av neandertalare.

Neandertalarens hjärna var i genomsnitt något större än den mänskliga hjärnan. Fynd från Israel visar dessutom att neandertalarna troligen kunde kommunicera genom att tala. Även om de inte är våra direkta förfäder rent genetiskt, var de i alla fall på många sätt väldigt lika oss.

Karl Lans är frilansjournalist.

Dalen fick sitt namn efter diktare

I mitten av 1600-talet åkte pastorn, läraren och diktaren Joachim Neander (1650–80) ofta till den vackra dal som då kallades »Gesteins» eller »Hunsklippe», för att få inspiration till sina psalmer. Några av Neanders psalmer är än i dag kända för den tyska allmänheten.

Fram till i början av 1800-talet hade den vackra dalen inget egentligt namn. År 1821 skrev en läsare till tidningen Rheinisch-Westfälischer Anzeiger att man borde kalla dalen »Neanders dal» efter den store kyrkomusikern. Namnet vann acceptans då företaget som på 1840-talet började bryta kalk i dalen tog namnet »Aktiengesellschaft für Marmorindustrie im Neanderthal».

Att kalkbrytningen totalt skulle komma att förändra dalens utseende tillhör ödets ironi. I dag finns ingenting kvar av det som en gång var den vackra Neanderdalen.

Kalkbrytningen pågår fortfarande, men efter år 2008, då det nuvarande tillståndet löper ut, kommer den att upphöra.

Så är vi släkt med neandertalaren

Forskarna är överens om att neandertalarens och den moderna människans sista gemensamma släkting är Homo erectus, som befolkade delar av jordklotet för 1,5 miljoner år sedan. Därefter finns det två huvudteorier.

Den ena menar att Homo erectus utvecklades annor-lunda i de olika världsdelarna. I Afrika uppstod Homo sapiens eller den moderna människan. Neandertalaren i sin tur utvecklades i Europa från utvandrade Homo erectus. När människan sedan utvandrade från Afrika dog neandertalaren ut – antingen på grund av epidemier eller för att hon blev utkonkurre-rad av Homo sapiens. Enligt den här teorin levde den moderna människan och neandertalaren tillsammans i åtminstone 12 000 år. Man tror att neandertalarna befolkade Europa, Nordafrika och Västasien för 230 000 till 35 000 år sedan.

Den andra tesen menar att den moderna människan uppstod ur neandertalaren. Denna teori vinner inget stöd i de DNA-analyser som gjorts under senare år.

I dessa finns det inget som tyder på att Homo sapiens är direkt släkt med neandertalaren. Det ska dock tilläggas att man hittills bara undersökt en speciell sorts DNA, så kallat mitokondrie-DNA, vilket bara ärvs på mödernet.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2006
PH_78_06

Kanske är du intresserad av...

Läs också