Neandertalarna – namngivna efter Neanderdalen, en fyndplats i Tyskland – uppstod för cirka 230 000 år sedan och dog ut för omkring 30 000 år sedan. De befolkade ett vidsträckt område från Västeuropa till Mellanöstern och Centralasien. Ända sedan de första neandertalfossilen upptäcktes på 1800-talet har en het vetenskaplig debatt förts om deras plats i människans utvecklingshistoria. Under slutet av 1900-talet stod två huvudsakliga teorier mot varandra.

Enligt den ena blandades neandertalare med andra människotyper och denna blandning utvecklades till dagens europeiska och västasiatiska befolkning. Väldigt många människor på jorden har alltså, enligt denna teori, ganska mycket neandertalare i sig.

Den andra teorin menar att neandertalarna konkurrerades ut av anatomiskt moderna människor som utvandrade från Afrika för omkring hundra tusen år sedan och därefter spred sig över hela jorden. Någon blandning av de båda människotyperna förekom knappast alls.

Det som gjort att denna andra teori vunnit allt fler anhängare under senare år är de genetiska bevisen. Svensken Svante Pääbo, professor i genetik och evolutionsbiologi vid Max Planck-institutet i Leipzig, och hans kollegor, har hittills lyckats utvinna arvsmassa, DNA, ur två neandertalindivider. En brittisk forskargrupp har utvunnit DNA ur ytterligare en och Svante Pääbo med flera arbetar för närvarande med ytterligare fem neandertalare.

Det är delar av en speciell sorts DNA som ärvs enbart på mödernet som har extraherats, så kallat mitokondrie-DNA. Det finns ingenting i den utvunna arvsmassan som tyder på att det förekommit parning mellan neandertalare och den människoart vi själva tillhör. En möjlig slutsats av analyserna är att neandertalarnas och de moderna människornas utvecklingslinjer skildes åt redan för omkring 600 000 år sedan, alltså många hundratusen år innan den moderna människan uppstod. Men eftersom bara en liten del av neandertalarnas arvsmassa har analyserats kan det inte uteslutas att det förekommit ett visst genflöde mellan dem och oss. Svante Pääbo arbetar också på att försöka utvinna DNA ur cellkärnor, vilka ärvs både från mödrar och fäder.

– Vi försöker hela tiden utveckla tekniker som skulle göra detta möjligt, till exempel från grottbjörnsben som man hittar i tusental ofta i samma grottor som man hittar neandertalare. Hittills har vi bara haft framgång med kärn-DNA från material i permafrost, till exempel mammutar. I material som inte varit fruset har vi inte lyckats än. Vi behöver forfarande ett tekniskt genombrott, säger Svante Pääbo till Populär Historia.

Forskarlaget hoppas också att så småningom kunna utvinna DNA ur moderna människor som var samtida med neandertalarna i Europa. De kallas cromagnonmänniskor efter en fyndplats, Cro-Magnon-grottan, i sydvästra Frankrike.

Företrädarna för teorin om skilda utvecklingslinjer brukar – förutom resultaten av DNA-studierna – peka på de stora kroppsliga olikheter som fanns mellan neandertalare och moderna människor. Det senaste i raden av belägg är en rekonstruktion av ett mellan fyra och fem år gammalt neandertalbarn från Gibraltar. Delar av barnets kranium återfanns vid en utgrävning i början av 1900-talet. Nu har forskare i Zürich med datorers hjälp återskapat det levande barnets huvud.

Forskarna tog först en stor mängd röntgenbilder på skallbitarna i genomskärning och gjorde sedan tredimensionella datorbilder av delarna. Nästa steg var att placera de virtuella skelettdelarna på rätt ställe i förhållande till varandra. När delar fattades på en sida kopierades och spegelvändes motsvarande delar från den andra sidan. Det finns stora fördelar med att utföra det här arbetet i en dator.

– På så vis kan många bitar sättas ihop först en gång och sedan på nytt igen utan att lim, stöttor eller spackel behövs, säger Christoph Zollikofer, zoolog specialiserad på neurobiologi vid universitetet i Zürich.

Sedan Gibraltarbarnets skalle rekonstruerats byggde forskarna upp huvudets mjukdelar och därefter lät de göra en omsorgsfullt målad silikonmodell med riktigt människohår. Rekonstruktionen visar att alla de karaktäristiska neandertaldragen fanns klart uttalade även hos barnen. Neandertalarnas hjärnor var lika stora som våra – kanske till och med i genomsnitt något större än den moderna människans. Men de var annorlunda formade, de var inte så högvälvda som våra och det yttre lagret av hjärnan, hjärnbarken, var mindre i förhållande till resten av hjärnan. Välutvecklad hjärnbark brukar associeras med avancerade mentala förmågor. Men det är inte så enkelt som att hög panna automatiskt för med sig komplext kulturellt beteende.

Under en lång period av förhistorien existerade människor som var formade som vi, men som hade ett beteende mer liknande neandertalarnas. Den högvälvda hjärnan verkar alltså vara en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för komplext kulturellt beteende.

Fyraåringen från Gibraltar uppvisar det för neandertalare typiska framskjutna ansiktet. Ögonbrynsbenen är kraftiga och likaså näsa och käkar, medan haka och kinder är vikande. Den här modellen tillsammans med en hel serie andra datorrekonstruerade neandertalbarn ger en säkrare bild än man tidigare haft av hur de utvecklades under uppväxten. Christoph Zollikofer, liksom många andra forskare, anser att neandertalare och cromagnonmänniskor är två skilda arter.

– Om vi jämför neandertalarnas utveckling med cromagnonmänniskornas, och till och med äldre anatomiskt moderna människor, ser vi att de båda arterna skilde sig från varandra redan så tidigt som vid två års ålder och de fortsätter att vara olika genom hela uppväxtbanan. Detta indikerar att de genetiska program som styr mycket tidig artspecifik utveckling är olika hos dessa båda arter, säger Christoph Zollikofer.

Det kanske allra mest anmärkningsvärda med gibraltarbarnet är dess stora hjärna. Den är nästan lika stor som en vuxen individs. Även lämningarna av andra barn visar att neandertalare blev vuxna vid en lägre ålder än moderna människor. Hur mycket tidigare är inte möjligt att säga något säkert om i dag, men iakttagelsen har ändå stort intresse. Dagens människor skiljer sig från andra djurarter genom att vi växer till långsamt fram till könsmognaden. Vinsten med detta är att den period då vi är särskilt mottagliga för kulturell inlärning, speciellt språkinlärning, är utsträckt. Jämfört med moderna människor hade alltså neandertalarna så att säga redan från start ett intellektuellt handikapp. Däremot besatt vuxna såväl som barn stor fysisk styrka. De hade robust och kompakt kroppsbyggnad och har beskrivits som björnlika.

Med ledning av de fossil som hittats kan forskarna bilda sig ganska säkra uppfattningar om neandertalarnas kroppsform och hållning – även om man inte kan veta vilken hudfärg de hade eller hur mycket hår de hade på kroppen.

Svårare är att försöka fastställa hur de levde. Det är som att lägga ett pussel där de flesta bitar fattas, men rester av stenredskap och avlagringar i grottor kan ändå säga något.

Neandertalarna drog sig fram på tundran gränsande till den senaste istidens stora istäcke, men de upplevde också perioder och platser med gästvänligare klimat. Dock verkar deras livsvillkor alltid ha varit hårda. Spädbarnsdödligheten var högre än bland jägar- och samlarfolk av i dag och det har uppskattats att färre än tjugo procent av de vuxna neandertalarna uppnådde 35 års ålder. Fossilen bär ofta spår av många och svåra skador och sjukdomar. Bland annat det förhållande att neandertalarna konkurrerade om berghålor med grottbjörnar, som kunde bli 2,75 meter från nos till svans, gjorde deras liv riskfyllt. Cromagnonmänniskornas fossil bär spår av skador av samma typer som neandertalarnas, men de är inte lika vanligt förekommande. Det ser ut som om de moderna människorna varit bättre på att undvika faror.

Av fossilen kan man utläsa att en del neandertalindivider har överlevt allvarliga skador så pass länge att skadorna har börjat läkas. Detta tyder på att de sårade och sjuka togs omhand av sina fränder. Säkert kan sägas att neandertalarna brukade eld och sökte skydd i grottor. I områden där det inte fanns grottor måste de slå läger i det fria. Det finns lämningar som tyder på att de kunde bygga enkla tält eller vindskydd.

Det finns inga direkta bevis för att de bar kläder, men deras tänder bär spår efter bearbetning av hudar och senor och de tillverkade flintredskap som också varit lämpliga för detta ändamål. Några nålar av ben, av den typ som senare tiders människor använt för att sy kläder, har inte återfunnits tillsammans med lämningar av neandertalare. Förmodligen svepte de in sig i djurhudar som hölls samman av enkla band eller snören.

Neandertalarnas stenredskap var i huvudsak ett slags snabbt tillverkade universalverktyg. De verkar ha gjort mycket sparsamt bruk av ben, medan trä användes flitigare. Bland annat har ett 2,4 meter långt spjut av idegran bevarats i Lehringen i Tyskland. Spjutet återfanns mellan revbenen på en omkring 130 000 år gammal elefant.

Kött var den viktigaste födan för neandertalarna, troligen var de både jägare och asätare. Men inga fiskeredskap har återfunnits på deras boplatser. Inte heller verkar de ha förstått sig på att snara smådjur eller fånga dem i fällor. Deras byten var oftast större djur som ren, hjort eller häst. Det finns indikationer på att de har bedrivit storskalig jakt genom att hetsa hjordar utför klippstup.

Hur neandertalarnas relationer till varandra såg ut är mycket svårt att veta. Också i denna fråga är forskarna delade i två läger. En del tror att neandertalarna hade ungefär samma sorts relationer som den moderna människan vid denna tid. Andra anser att deras sociala liv var mycket mera primitivt. Enligt denna senare uppfattning fanns inga äktenskapslika, långvariga relationer mellan man och kvinna och inte heller några nät av allianser mellan grupper av människor spridda över stora landområden. Varje liten skara neandertalare skulle enbart ha varit hänvisad till sig själv. Som argument för denna uppfattning brukar framhållas att det knappast finns något alls i lämningarna som tyder på att neandertalare prydde sina kroppar.

Kroppsdekorationer användes under förhistorien – precis som i dag – av moderna människor för att signalera vilken status man hade och vilken roll man spelade i ett visst sammanhang. Frånvaron av kroppsdekorationer antyder ett mindre komplext socialt beteende.

Det finns inte heller några entydiga bevis för att neandertalare målade, skulpterade eller på annat sätt framställde konst. Många forskare har tyckt sig hitta bevis för konstnärlig verksamhet, men så gott som alla kan tolkas som något som uppkommit av en slump. Till exempel kan en rad små inskurna streck på ett ben ha tillkommit när ett djur slaktades. Slaktaren behöver inte ha haft någon tanke på att strecken skulle bära en mening.

Något som däremot otvetydigt stöder tanken att neandertalare trots allt var människor med avancerad föreställningsförmåga och intensiva relationer till sina närmaste är att de begravde sina döda. Deras begravningar var inte så rikt ritualiserade som moderna människors, men bara det att de förekom distanserar neandertalarna långt från människans nu levande närmaste släkting, schimpansen.

En av de frågor som står allra mest öppen för spekulation är den om neandertalarnas språk. Kunde de alls tala och hur lät det i så fall? De flesta forskare är eniga om att de hade en sådan röstapparat att de åtminstone kunde frambringa vokaler och kanske ett begränsat antal konsonanter. Men hade de den mentala kapaciteten att tala och var de motiverade att kommunicera på detta sätt?

Schimpanser kan lära sig ett slags begränsat teckenspråk om människor tränar dem, men de har inte språk, i den vanliga meningen av ordet, i vilt tillstånd. Många forskare tror att neandertalarna ägde någon form av språk som hade begränsad vokabulär och begränsade grammatiska uttrycksmöjligheter. De materiella lämningarna efter dem tyder på att de i stor utsträckning levde utan att planera för framtiden. Kanske talade de på barns vis mest om här och nu.

Generellt visar neandertalarnas materiella kultur få tecken på utveckling. Samma typer av redskap tillverkades under mycket långa tidsperioder utan att förändras nämnvärt. Men det finns också tecken som tolkats som att neandertalare kunde ta till sig nymodigheter. För drygt 40 000 år sedan började moderna människor med tekniskt raffinerad redskapskultur invandra till Europa. Neandertalare och dessa invandrade människor – våra egna förfäder – kom att samexistera i vår del av världen i omkring tio tusen år.

Lämningarna efter de två skilda människotyperna är generellt mycket lätta att skilja åt. På boplatser i Spanien och Frankrike kan man urskilja skiften från äldre lager innehållande neandertalredskap till yngre lager med cromagnonredskap.

Men på två ställen i Frankrike och ett ställe i Spanien finns lämningar som visar drag av båda redskapskulturerna. År 1979 upptäcktes ett neandertalskelett tillsammans med en uppsättning verktyg av den här blandtypen.

Företrädare för teorin om människovarianternas sammansmältning ser förstås detta som bekräftelse på att en sammansmältning ägde rum. De som tror på teorin om skilda utvecklingslinjer förklarar fynden med att Europas urinvånare lärde sig något av nykomlingarna. Men det var för sent. Att neandertalarna till viss del tillägnade sig den moderna människans teknik, kunde inte rädda dem.

Cromagnonmänniskorna var mer flexibla i sitt beteende och genom sina allianser fick de hjälp av varandra i nödlägen. Därför konkurrerade de, enligt den senare teorin, ut neandertalarna. När klimatet försämrades något för omkring 30 000 år sedan hade de moderna människorna lättare att anpassa sig.

Neandertalarna hade något lägre födelsetal, högre spädbarnsdödlighet och kortare livslängd och de var en aning sämre jägare. Det gjorde att de på bara ett par tusen år försvann från jordens yta. De moderna människorna behövde inte på något vis gå till attack mot de robusta släktingarna. Det räckte med att allt oftare hinna först fram till maten.

Charlotta Sjöstedt

är vetenskapsjournalist och författare.

Att läsa: Neanderthal Paul Jordan (1999).

”Neanderthals: A Cyber Perspective”, webbsida på:

http://sapphire.indstate.edu/~ramanank/index.html

Webbsida med bilder av det rekonstruerade neandertalbarnet:

http://www.ifi.unizh.ch/staff/zolli/CAP/Main_face.htm

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-8-01/)**Publicerad i Populär Historia 8/2001