Hundra år av IQ-tester

Under 1800-talet började studiet av människan och samhället kläs i vetenskapliga termer. Charles Darwins evolutionsteori och Herbert Spencers socialdarwinism fick stort genomslag. Det var den sistnämnde som myntade termen ”survival of the fittest”, vilket kom att prägla seklets starka nationalistiska strömningar.

Den politiska utvecklingen sågs som en kamp mellan folk och stater, där de bäst lämpade skulle ha störst möjligheter att överleva. Då gällde det inte bara att kunna rusta starka arméer. Befolkningens intelligens måste också utnyttjas på bästa sätt.

Tanken var att de begåvade medborgarna skulle föra nationen till ett ökat välstånd medan de klent begåvade befarades bli en börda. Inte sällan sågs just en god anpassningsförmåga som ett resultat av en god intelligens.

Mot slutet av seklet nådde intresset för intelligensforskningen den experimentella psykologin. Den engelske genetikern och statistikern sir Francis Galton (1822–1911) menade att samhället gick mot ökad centralisering och mer avancerad kultur. Dessa förändringar krävde, enligt Galton, att de ledande posterna i samhället besattes av intelligenta individer. För att hitta dessa begåvningar försökte Galton utveckla olika sätt att mäta intelligens.

Det blev emellertid fransmannen Alfred Binet (1857–1911) som först skapade en sådan metod 1905, på uppdrag av landets utbildningsministerium. (Den i dag välbekanta termen ”intelligenskvot” – som ibland felaktigt har tillskrivits Binet – formulerades dock först 1912 av den tyske psykologen William Stern). Testet skulle användas för att sortera ut klent begåvade elever från skolans normalklasser till hjälpklasser. Binet hade nog blivit förvånad – möjligen också något bekymrad – om han hade känt till det enorma genomslag hans intelligensmätning kom att få i västvärlden. Under ett halvt sekel användes testet flitigt av rättsväsendet och militären, vid beslut om sterilisering, avskiljning av ”sinnesslöa”, av barnavårdsnämnder, emigrantmottagningar och inom utbildningsområdet.

I Sverige kom intelligenstesterna främst att utnyttjas inom folkskolan. Ju tidigare barnen kunde sorteras till rätt klass efter förmåga, desto bättre, ansåg man. Eller som skolläkare Alfhild Tamm kärnfullt uttryckte det 1915: ”Det vore alltså för alla parter fördelaktigt, om materialet kunde skiktas bättre och de sämsta avskiljas.” Men testerna fick också stor betydelse i samband med de steriliseringsbeslut som togs, främst under 1930- och 40-talen.

I USA började intelligenstest mot slutet av 1910-talet, under överinseende av psykologen H H Goddard (1866–1957), också att användas för att ta reda på IQ:n hos nyanlända immigranter. Undersökningarna gav häpnadsväckande resultat. Ett första prov visade att 87 procent av de nyanlända ryssarna, 83 procent av judarna och 79 procent av ungrarna var ”sinnesslöa”, vilket innebar att de inte ens nådde upp till en tolvårings intelligensnivå.

Goddards förklaring var att immigrationen under senare år hade ändrat karaktär – nu kom bara de fattigaste och minst begåvade från varje ras. Tidigare hade utvandringen från Europa varit störst från de norra och västra delarna, men nu var det i stället de stora massorna från södra och östra Europa som anlände. Det förde, enligt flera dåtida amerikanska forskare och politiker, med sig en ”lägre befolkningsstandard”. Under 1920-talet använde politiker i USA bland annat Goddards rasistiskt präglade undersökningar för att skapa en mer restriktiv mottagning av immigranter.

I sin bok Den felmätta människan (1981) har vetenskapshistorikern Stephen Jay Gould visat att Goddards och andras liknande test präglades av åtskilliga fördomar och märkliga omständigheter. Många immigranter var fattiga och flera av dem hade aldrig gått i skolan. Därtill kunde de inte engelska. Efter en lång båtfärd fick de plötsligt ett intelligenstest upptryckt under näsan. Till och med samtiden hade svårt att riktigt ta resultaten på allvar.

Låg begåvning knöts under 1900-talet inledande decennier till en rad olika sociala problem som kriminalitet, alkoholism och lösdriveri. Det ansågs därför angeläget att tidigt identifiera de mindre begåvade och skolan fick en central roll i processen. Denna sortering var visserligen bra, tyckte den amerikanske Stanfordpsykologen Lewis M Terman (1877–1956), men inte tillräcklig. Han menade att det också var skolans ansvar att ta vara på de goda begåvningarna.

Inte sällan hävdade intelligenstestarna att begåvningen skulle vara mer utvecklad i de högre sociala skikten och – omvänt – bristande i de lägre. Terman betonade intelligensens ärftlighet och hävdade att geniet var ett råmaterial som naturen tillhandahöll och som måste förädlas för att bära frukt. Enligt Terman fanns det många illavarslande tecken på att åtskilliga av de begåvade barnens kapacitet aldrig togs tillvara. Att upptäcka och odla dolda genier var en av samhällets viktigaste uppgifter.

Mot den bakgrunden påbörjade Terman 1921 en omfattande studie om begåvade elever. Studien publicerades i en serie av fem volymer – den första författade han själv. Genom att studera ett urval från toppskiktet bland Kaliforniens skolelever ville han visa att de barn som hade hög IQ var överlägsna, inte bara inom de akademiska områdena.

När det gällde sociala och fysiska färdigheter överträffade de också barnen i kontrollgruppen. Terman hävdade att de begåvade var bättre på abstrakt tänkande; de läste mer och hade ett bättre kvalitativt urval av litteratur; de var välanpassade, visade överlägsenhet i originalitet, vetgirighet, sunt förnuft, och – vilket inte är att förglömma – hade en bättre känsla för humor.

Men studien kantades av problem. När barnen nådde vuxen ålder visade det sig att de inte alls blev så framgångsrika som Terman tänk sig. Naturligtvis gick det bra för en del av barnen, men resultatet hade inte varit annorlunda om han helt enkelt hade struntat i IQ-testet och valt en grupp barn på måfå. Framgång beror inte bara på intelligens.

Men om Termans studie rymde en del oklarheter var detta ändå inget mot vad nästa volym skulle erbjuda. I The Early Mental Traits of Three Hundred Geniuses (1926) undersökte psykologen Catharina M Cox intelligensen hos 282 framstående män i historien. I studien ingick bland annat Jean Baptiste Bernadotte (1763–1844), författaren Miguel de Cervantes (1547–1616) och filosofen John Stuart Mill (1806–1873). Förutom att de var män hade de endast en sak gemensamt: de var döda. Dessutom dog de långt innan det första IQ-testet skapades.

Metoden som Cox och hennes medarbetare använde var att uppskatta intelligens utifrån biografiska data. I de fall där uppgifter saknades gissade Cox IQ:n utifrån föräldrarnas förmodade intelligens, baserad på deras yrke och sociala ställning. Den världsberömde författaren Cervantes fick till exempel en besvärande låg IQ på 105 eftersom hans far aldrig hade någon hög samhällsposition. Om Jean Baptiste Bernadotte, eller Karl XIV Johan som var hans svenska regentnamn, fanns inte heller särskilt mycket nedtecknat från ungdomsåren. Han klarade sig sådär med en IQ på 115. Däremot fanns det rikligt med material från John Stuart Mills barndom och han tillskrevs en IQ på 190. Med detta var han bäst i hela studien.

Under hela 1900-talet fort­satte begåvningens natur att vara en brännande fråga, särskilt från slutet av 1960-­talet och framåt. Framförallt har mätningen av intelligens väckt starka känslor.

I den internationella forskningen har konflikten ofta gällt vilka konsekvenser intelligensmätningarna har haft för olika grupper i samhället.

Det råder delade meningar om testerna ska ses som en del i ett radikalt, liberalt och progressivt demokratiseringsprojekt eller om de ska förstås som ett redskap för konservativa krafter att kontrollera och bevara rådande samhällsstrukturer. Annorlunda uttryckt: har intelligensmätningar lett till en ökad social rörlighet eller har de snarast orsakat utanförskap och diskriminering av vissa grupper?

Debatten visar på intelligensbegreppets politiska laddning. Trots att mycket av IQ-testningen har försvunnit under den senare halvan av 1900-talet – som i fallet med tvångssteriliseringarna – förekommer metoden alltjämt i olika sammanhang. I Sverige testar man till exempel elevers intelligens inför placering i särskolan, vilket lett till tragiska felbedömningar i en rad uppmärksammade fall under senare år.

Att mäta intelligens är – som historien så många gånger har visat – ett vanskligt företag. Kanske är det tid att helt överge den form av kategorisering av människor som intelligenstesten tenderar att föra med sig.

Publicerad i Populär Historia 10/2011