Vetenskapen och den viktorianska kvinnan

Under senare år har kroppens historia dykt upp som ett nytt forskningsområde. Antropologer och sociologer, idéhistoriker och medicinhistoriker har lyft fram kroppen som ett kulturellt system, som källa för kunskap om t ex sjukdom, smärta och död eller som arena för olika disciplinerings- och normaliseringsprocesser. Med utgångspunkt i en kraftfull feministisk forskning har inte minst den kvinnliga kroppen stått i fokus för en rad fascinerande analyser.

Ingen tid har som den viktorianska förknippats med förträngande och förnekande av kroppen: dess former, lukter, drifter och associationer. Samtidigt är paradoxalt nog samma tid intensivt fixerad vid att beskriva, tolka och gestalta kroppen, i första hand kvinnokroppen. I sin mest direkta form skedde detta synliggörande genom prostitutionen som sprack fram i de växande städernas kollektiva anonymitet, där kvinnokroppen exponerades på gator och bordeller och vid de medicinska besiktningarna i närvaro av läkare och polis. I en hungrigt svällande pornografi exploaterades kvinnan i nya former.

Vetenskapen utvecklade en hel serie metoder genom vilka kvinnokroppen avtäcktes, studerades och dissekerades. Här finns avbildningarna av det kvinnliga skelettet i idealtypiska proportioner, ett slags grundstruktur för den kvinnliga kroppen som artskild från mannens: brett bäcken, smal nacke och bröstkorg, liten skalle.

Här finns de anatomiska vaxmodellerna – de flesta skapade under 1700-talet – som med sitt våta vax, huvudhår och pubesbehåring i behåll och sina ansikten kopierade på Giovanni Berninis Den heliga Teresa i dess tvetydiga blandning av religiös och erotisk extas, gav en stark illusion av den levande kvinnan. Medan de manliga anatomiska modellerna avbildas stående, är de kvinnliga i allmänhet liggande, i raffinerat erotiserade poser.

På dissektionsbordet

Här finns drömmen om den totalt underkastade, orörliga kvinnan på dissektionsbordet, ett makabert tema utvecklat till en egen bildgenre med drunknade prostituerade som modeller. Här finns fixeringen vid kvinnans yttre och inre anatomi dissekerad och frilagd in i minsta skrymsle. I Ivan Turgenjevs Fäder och söner (1861) uttrycker den unge medicinaren Bazarov sin förtjusning över en vacker kvinna genom att önska sig henneskropp på dissektionsbordet, en passage som blir obegriplig utan sin tidsbundna kontext.

Här finns de många extremt detaljerade gynekologiska bilderna, ett laddat fält för vetenskaplig blick och manlig voyeurism i respektabel symbios. Den medicinska antropologin studerar skallar och skelett, mäter tänder, armar, höfter, ben och bål. Nakna kvinnokroppar i halvpornografiska poser illustrerar de vetenskapliga analyserna i de rasbiologiska praktverken.

Anatomerna och gynekologerna arbetade sida vid sida för att dokumentera de biologiska könsskillnaderna. Den medicinska litteraturen var gigantisk.

Mannen och kvinnan olika

På jakt efter särskiljande kriterier penetrerade det vetenskapliga ögat kvinno-kroppen in i minsta detalj. I gråa tabeller monteras hon ner till data över hjärna, lunga och mjälte, vener, muskler och nervsystem. Andning, matsmältning, blodförsörjning och förbränning betas av i ritualiserade turer. Från kroppens yttersta hölje – hud och hår – in till det avskrapade skelettet var mannen och kvinnan olika.

I täten för arbetet att definiera könskaraktärerna på anatomisk detaljnivå gick de tyska gynekologerna och kirurgerna Heinrich Ploss och Max Bartel. Deras bok ”Kvinnan i naturläran” kom ut i åtta upplagor 1884–1905. C. H. Stratz undersökning ”Kvinnans rasskönhet” trycktes i ett tjugotal upplagor 1901–1940 och Oskar Schultzes bok om kvinnan i ”antropologisk och social betraktelse” utkom i tre upplagor 1906–1920. Syftet var i första hand rasbiologiskt, dvs att med empiriska data bekräfta en evolutionistisk rashierarki. Eftersom kvinnan ansågs uppvisa en lägre grad av biologisk varietet än mannen, ansågs hon också lämpad som material för rasbiologiska bestämningar.

Stort arbete lades ner på att kvantifiera iakttagelser och mätesultat. Metoden var anatomisk-statistisk, och skapade ett skenbart intryck av exakt vetenskaplighet. För att bestämma könsskillnaderna, förklarade Ploss, kunde man inte jämföra manligt-kvinnligt på individnivå. Först en jämförelse med det statistiska genomsnittet för respektive kön med avseende på en bestämd egenskap kunde fånga en verklig skillnad. Denna skillnad tolkades sedan som en väsensskillnad som inte bara tillkom kollektivet utan var och en av individerna.

Säljande standardverk

Ploss-Bartels, Stratz och Schultze blev alla storsäljare och var länge standardverken över kvinnans biologi (men översattes märkvärdigt nog inte till svenska). Utan tvivel bidrog de frikostiga nakenillustrationerna till populariteten. En oansenligare men vida spridd dokumentation över artskillnaden mellan könen var Georg Kress Människans könslif, översatt till svenska 1905. Här fastslogs könsskillnaderna kroppsdel för kroppsdel. Inre organ och funktioner avverkades i noggrann tysk ordning; arbetet måste ha byggt på ett mycket stort antal obduktioner.

Den avgörande skillnaden mellan manligt och kvinnligt rörde enligt Kress nervsystemet och framförallt hjärnfunktionerna. Medan kvinnans hjärna i proportion till massan var större än mannens, så gällde detta bara de delar av hjärnan som reglerade fortplantningsfunktionerna, ”hvaremot de delar af hjärnan, den s k hjärnbarken, som utgöra det egentliga organet för den högsta af alla lifsfunktionerna, tankeförmågan, alls icke visa en dylik öfvervikt hos kvinnan”. Särskilt gällde detta den vita hjärnsubstansen med uppgift att överföra yttre retningar till s k reflekterande nervgrupper. I denna otillräcklighet låg orsaken till att kvinnans nervsystem var mer irritabelt än mannens, att hon var överrepresenterad i en rad gäckande och oklara diagnoser, och att hon i stort sett ensam representerade nervösa sjukdomar som ”hysteri, danssjuka och stelkramp”.

Anatomiska skillnader fick också förklara könsspecifika psykiska karaktärsdrag.

”I allmänhet kan det sägas, att alla intryck hos kvinnan äro ytligare och hastigare öfvergående. Därför har hon visserligen förmåga af snabb uppfattning och att snabbt fälla sitt omdöme, och hennes fantasi sättes oändligt lätt i rörelse, men hon kan icke på samma logiska sätt som mannen utveckla och fördjupa sina begrepp och sina omdömen. Mannen är mera konsekvent, kvinnan mera vacklande och ombytlig; hon kan väl fatta ett raskt beslut, men hon saknar viljekraft och ihärdighet; om hon också är i stånd till att bättre än mannen fördraga lidanden, saknar hon dock den kraft och det djärfa mod, som söker att med fast vilja besegra lidandet — Detta senare förklarar också, hvarför själfmord förekomma så mycket oftare bland män än bland kvinnor.”

Mätte skallar

För en armé av samtida anatomer, fysiologer, morfologer och antropologer rådde således ingen tvekan om att könsskillnaderna kunde förankras i biologiska grundstrukturer. Exemplen kan mångfaldigas. Känd och ökänd blev neurologen Paul Julius Möbius för tesen att kvinnan var ”fysiologiskt svagsint”, dvs biologiskt kunde definieras som mindre intelligent än mannen. Hans dystra betraktelse över ”kvinnans fysiologiska svagsinthet”, Über den physiologischen Schwachsinn des Weibes – utan tvivel en av de mest provocerande spekulationer i kvinnoförakt som producerats – kom ut i ett tiotal upplagor kring sekelskiftet.

På underlag av rasbiologiskt inspirerade skallmätningar, suddiga studier i jämförande anatomi och Lombrosos kriminologiska typologiseringar drog Möbius slutsatsen att kvinnan var mannen underlägsen i varje intellektuell och moralisk kvalitet. Hon var en halvvarelse mellan man och barn, mellan europé och neger: infantil, svag, opålitlig.

Den franske kirurgen och antropologen Paul Broca drev samma tes, om än i mer sofistikerade varianter, medan hans lärjunge Gustave Le Bon redovisade resultat från studier i jämförande anatomi enligt vilka den parisiska kvinnans skallvolym mer påminde om gorillans än om mannens. De könsspecifika skillnaderna i hjärnkapacitet tenderade dessutom att öka med graden av civilisation, allt enligt Le Bon.

(Det väckte stor uppståndelse när matematikern Sonja Kovalevskijs hjärna i samband med obduktionen i Sverige 1891 befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan.)

Begränsad kvinnoroll

I detta särskiljande arbete blandades rasbiologiska och kvinnobiologiska argument till en dov, snärjande pseudovetenskap. Då patologen Theodor von Bischoff försökte bevisa likheten mellan kvinnans och gorillans könsorgan med hjälp av anatomiskt material i form av kvinnliga ”negerfoster”, är vetenskapligheten svårt mättad med biologisk imperialism, förvirrad rasideologi och generellt kvinnoförakt.

Syftet med bevisföringen, dvs att begränsa kvinnorollen till reproduktion och omsorg, formulerades också överraskande öppet. Hos Ploss:

”De hittills funna skillnaderna är tillräckligt viktiga och karaktäristiska för att slå tillbaka också de ivrigaste förespråkarna för kvinnoemancipationen, särskilt som ... dessa skillnader är medfödda och inte förvärvade.”

Hos Kress:

”Kvinnan är hufvudpersonen i familjens inre lif; hennes natur är icke danad för att verka och taga del i de mångskiftande förhållandena utanför hemmets tröskel; det åligger mannen ... Den under senare tid så ofta eftersträfvade kvinnoemancipationen är en hopplös strid mot naturen själv och därför ett dåraktigt, ja ett dumt tilltag, som i all synnerhet kommer att hämna sig på de emanciperade själfva.”

Möbius var än mer explicit:

”Den motbjudande föreställningen hos många att utbildningen av kvinnans intellekt skulle aktas högre än uppfyllandet av hennes naturliga ändamål, måste liknas vid de andliga epidemierna, ett massvansinne.”

Vetenskap och ideologi

Så kunde vetenskap och ideologi samarbeta. Det vetenskapliga bevisarbetet blev ett led i underordningens empiri: att belägga kvinnans fysiska och psykiska underlägsenhet. Det är uppenbart att denempiriska logiken trots ett uppbåd av experimentella data var ihålig; den följde en omvänd ordning: färdiga, kulturellt konstruerade hypoteser om kvinnlig särart sökte bekräftelse i styrda iakttagelser. Könsskillnader tolkades som tecken på artskillnader.

Som historikern Thomas Laqueur påpekat kom den medicinska föreställningen om kvinnans sexuella anatomi därmed att stå i större beroende till kulturellt konstruerade könsroller än till någon vetenskaplig kunskap om kvinnlig anatomi och fortplantning. Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter, som nästan inte delade några egenskaper alls.

Fram till 1800-talets början dominerade enkroppsmodellen som byggde på en hierarkisk ordning mellan principiellt likartade organismer, för att efterhand ersättas med tvåkroppsmodellen som betonade motsatserna. Den första modellen underströk vikten av kvinnlig sexualitet och tillfredsställelse för fortplantningen, den andra kvinnans mekaniska fortplantningscykel och svaga sexualdrift. Laqueur betonar att denna omtolkning av kvinnans biologi löste en rad ideologiska problem i 1800-talets sociala och politiska ordning; från patriarkaliskt försvar för den traditionella familjen och reaktionärt kvinnoförtryck till antifeminismens behov av argument för kvinnlig särart.

Biologi mot frigörelse

Det innebar att tvåkroppsmodellen kunde användas som ett vetenskapligt auktoriserat instrument mot kvinnorörelsen. Det var också få läkare som kunde motstå frestelsen att dra in biologin i kampen mot kvinnans frigörelse. Kvinnan och mannen var inte lika. De var två artskilda kön med artskilda livsfunktioner.

Det innebar också att kvinnans biologi, uppfattad som ett system motsatt mannens, i allt högre grad sågs som nyckeln till hennes natur. Begreppet kvinnlighet blev alltmer biologiserat, alltmer kroppsligt inbäddat. Motsatsparet kvinnligt-manligt blev till en ny borgerlig kontrast mellan kropp och icke-kropp. Här minerades marken med paradoxer. Samtidigt som det ansågs normalt att kvinnans styrdes av sitt kön, ansågs det onormalt att hon upplevde sexuella känslor. Samtidigt som hon var betingad av sin kroppslighet, var hon okroppslig.

På så sätt kunde vetenskapens bilder av den kvinnliga kroppen stödja en rad av det sena 1800-talets befolkningspolitiska, ideologiska och rasbiologiska intressen. Kartläggningen av kvinnokroppens anatomiska, funktionella och neurologiska struktur syftade till att illustrera kvinnans nödvändiga sociala underordning. Konstitutionell svaghet, periodicitet och ett bräckligt nervsystem i kombination med reproduktionsplikt och modersplikt gjorde henne olämplig för den offentliga arenan. Hon tillhörde hemmet, inte samhället.

Karin Johannisson är tf professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Utöver en rad artiklar har hon bl a publicerat Det mätbara samhället (1988) och Medicinens öga (1990). Hösten 1994 utkommer hon med Den mörka kontinenten: Kvinnor och sjukdom kring sekelskiftet 1900.