Att kunna allt
På Knutstorps gods i Skåne föddes i äktenskapet mellan Otto Brahe och fru Beate Bille inte mindre än tio, eller egentligen elva, barn mellan åren 1546 och 1556. Vid den första förlossningen födde fru Beate tvillingar, men dessvärre var det ena barnet dött vid födseln. Den överlevande lille gossen döptes till Tycho efter sin farfar och skulle med tiden slå sina föräldrar och omvärlden med häpnad.
Medan Tycho Brahe förkovrade sig, föddes det hemma på Knutstorp i genomsnitt ett barn per år under en nioårsperiod. De åtta första har inte lämnat några djupare spår i historien – det har däremot det allra sista, Sophia Brahe. Hon kan, trots den stora åldersskillnaden, sägas vara en tvillingsjäl, eller kanske tvillingstjärna, till sin äldste, lärde bror. De var båda starka personligheter som gick sina egna vägar utan att fästa särskilt stor vikt vid att de övriga syskonen fann dem besvärliga och irriterande.
Sophia fick under överinseende av Tycho studera allt från matematik, astronomi, antika språk och astrologi till alkemi och medicin. Hon var, som 1800talshistorikern Johan Ludvig Heiberg framhållit, “ lärd och kunskapsrik, inte som en man, men som mycket få män ”
Som ung deltog Sophia tillsammans med Tycho Brahe i observationerna av en total månförmörkelse på Herrevads kloster. Tycho uttalade sig senare om händelsen: “ min kära syster Sophia, då en ungmö på 17 vårar. Enär hon ägde medfödda anlag för sådant, visade hon stort intresse och biträdde efter bästa förmåga.” Men han tillade också: “Själv måste jag förvåna mig över, att jag vid denna tidiga ålder, endast 26 år, och utan tillgång till noggranna och talrika observationer, kunnat nå så goda resultat.” (Underförstått, äras den som äras bör.)
År 1577 gifte sig Sophia Brahe med Otto Thott, ägare till bl a Eriksholm slott (nuvarande Trolleholm). Åren tillsammans med Otto Thott förflöt för Sophias del säkert med alla de göromål som en slottsfru av rang kunde ha. Mycken tid till forskning och studier tycks det inte ha funnits. Men andra tider skulle komma.
I mars 1588 dog Otto Thott och Sophia fick överta administrationen och styret av slottet. Hon återupptog nu sina studier och gjorde täta besök hos broder Tycho på Ven. Här härskade han som den renässansfurste han själv ansåg sig vara, dominerande och domderande, det förstnämnda över sin närmaste omgivning och det senare över öns bönder.
Jagad av ladufogden
Bönderna knorrade över hans diktatoriska regemente och det kom till missnöjesyttringar. Man satte därför ut vakter runt slottet och mot denna bakgrund utspelades följande lilla anekdot:
Sophia Brahe och hennes väninna Lisebet Bille spatserade utanför Uraniborgs murar, försänkta i en djupsinnig diskussion om universum och himlavalvet. Då dök Tychos vresige ladufogde upp ur mörkret. Han anade omedelbart argan list och lömska attentat mot sin herre. Med hotelser, hugg och slag jagade han bort de för honom okända (?) inkräktarna.
Om denna lilla “tragedi” skrev Tycho Brahe själv ett rimmat poem, men som Heiberg förläget påpekar “har det endast måttlig klang i våra dagars öron”, varför dikten tydligen helst bör förbigås med tystnad. Det var Sophia som skulle komma att bli den större skalden av de två.
Det var här på Ven som Sophia mötte sitt livs stora kärlek och, sade nog en del, gjorde sitt livs stora misstag. Våren 1590 skänkte hon utan förbehåll sitt hjärta och sin hand till den vackre, adlige vetenskapsmannen Erik Lange. Denne hade studerat vid universiteten i både Paris och Wittenberg och var en ofta gästande adept hos Tycho Brahe. Erik Lange, en gång välbärgad ägare till flera gods, var alkemist, ständigt på jakt efter “de vises sten”. Den jakten hade både Tycho och Sophia varit inbegripna i, men ingen av dem hade så fullständigt låtit sig ryckas hän som Erik Lange. Han stod vid det här laget så gott som på bar backe och var ständigt på flykt undan kreditorerna.
Slutligen drevs han av sina fordringsägare att lämna landet och begav sig ut i Europa, ännu med sitt enda mål för ögonen – guld! Hemma på Eriksholm arbetade Sophia ihärdigt för att kunna bidra ekonomiskt till sin trolovades experiment och uppehälle. I sitt lusthus framställde hon mediciner och dekokter vilkas innehåll och verkan hon diskuterade med Tycho och Vens “kloka gumma”, Live Lauritzdotter. De båda damerna hade stor framgång som läkemedelsfabrikanter och länge kunde man finna “Jomfru Lives Mirakelplaster” i handeln. Hennes mediciner var säkert av hög kvalitet, själv blev hon nämligen 123 år gammal.
En av Sophia Brahes succémediciner var ett pestelixir, vilket hon skänkte till kung Christian IV – pesten var ett av denna tids mest fruktade gissel. Åren 1576–1577 härjades Köpenhamn svårt och under denna epidemi dog också Tychos dotter Christina.
Gyllene drömmar
Lusthuset där damerna arbetade kallade Sophia Brahe för sitt “Colchis”. Detta var ju namnet på den plats där Jason enligt sagan hämtade det gyllene vädursskinnet. Benämningen var väl vald. I sitt “Colchis” drömde Sophia gyllene drömmar om sin trolovade – drömmar var nästan det enda hon levde för. Lång tid gick utan att hon hörde av sin Erik och många av hennes brev förblev obesvarade. Bara sporadiskt kom det nyheter från hennes älskade och då var det oftast böner om mer pengar för att kreditorerna skulle hållas stången. Sophia fick pantsätta godsets jord till sin bror Steen Brahe, vilken såg sin chans att näpsa Sophia för att hon trolovat sig med Erik Lange utan släktens medgivande. År lades till år utan att Sophias älskade återvände.
Två sysselsättningar som tog mycket av hennes tid var astrologi och släktforskning. Hon var känd för sina horoskop och anlitades av både släkt och vänner samt av kungafamiljen. Hon lär bl a ha ställt horoskop för Christian IV:s dotter, prinsessan Anna (det var hon som skulle gifta sig med kung Jacob av Skottland, men som på grund av trolldom och smådjävlar hamnade i Norge istället).
Egentligen är det ganska märkligt att hon, som under större delen av sitt liv så fullständigt nonchalerades eller rent av terroriserades av sin släkt, hade ork och lust att bry sig om dess öden och förhållanden. Hon har, förutom ett antal kopieböcker, efterlämnat en släktbok på mer än 900 sidor, innehållande en uppsjö av upplysningar om släktförhållanden och händelser inom familjen.
Boken finns bevarad på Universitetsbiblioteket i Lund och innehåller exempelvis den tragiska berättelsen om “Andersz Axelszönn, hand drökned i Hickeberre söe och bleff inttet gifft Hand stod paa broen och haffde szin festemö i arm, och stöd till reckett, och de falt ud och bleff der begge to.” Tragedi var inget okänt begrepp inom familjen.
Ensam på Eriksholm
När sonen Tage hade uppnått den ålder då unga adelsmän reste till universiteten i utlandet, lämnades Sophia ensam på Eriksholm. Då blev längtan henne för stor, och på hösten 1599 begav sig Urania iväg från sitt trygga Colchis för att söka efter sin Titan.
Det skulle dröja år innan de två fann varandra. Vägen dit kantades av spår efter Erik Langes misslyckade alkemiska experiment i form av ilskna fordringsägare. Dem fick Sophia betala ur egen ficka. Man kan mer än ana släktens skadeglädje. Istället för att stötta Sophia i hennes nöd, gjorde man det precis motsatta. Man krävde plötsligt in småsummor som Sophia lånat inför sin utlandsresa, tog upp inteckningar i hennes gårdar eller lade helt enkelt beslag på dem. Till slut var Sophia tvungen att belåna sina personliga ägodelar – pärlstickade handskar, halsband och små gåvor från nära vänner.
Broder Tycho försökte nu hjälpa sin älskade syster i hennes svåra belägenhet. Han bjöd henne till sig i Prag, där han befann sig efter konflikten med Christian IV. Men innan Sophia hann dit, dog Tycho hastigt och hennes resplaner avbröts. Trots elände och sorg tändes det nu ett ljus i Sophia Brahes mörka livstunnel. Hon träffade till slut, efter elva års väntan, sin Erik Lange. Den 21 mars 1602 vigdes äntligen de två i den lilla nordtyska byn Eckernförde. Bröllopet var enkelt och bevittnades av endast “sju jomfrur och sju adelsmän”. Släkten uteblev eftersom man inte samtyckte till äktenskapet och fortfarande inte hade hämtat sig från oförrätten, att trolovningen elva år tidigare också ingåtts utan deras medgivande.
Dessvärre innebar inte äktenskapet i sig någon trygghet för paret. Kreditorerna blev alltmer pockande och slutligen var nöden så stor, att Sophia inte ens “hade ett par hela strumpor på sina ben”. Ett par besökande väninnor var vänliga nog att lösa ut Eriks pantsatta kläder och de lät sy ett nytt liv till Sophias klänning, eftersom det gamla var så slitet att det “icke längre ville hålla ihop”.
Eriks fixa idé med alkemin upphörde inte och heller inte penningbristen. Efter en tid skildes deras vägar, då Erik inte kunde slita sig från sina gyllene drömmar och Sophia återvände hem. I november 1613 dog Erik Lange i Prag, fullständigt utblottad.
Gata i Helsingör
Sina många svåra år till trots fick Sophia Brahe uppleva frid och ro på sin ålders höst. Hennes rike son Tage Thott sörjde för sin åldrande moder. Sophia förärades en gård i Helsingör, där hon levde ända till en ålder av 87 år. Gatan där hon bodde har fått namn efter henne – Sophia Brahesgade – och hennes hus har genom DanskSkånska Föreningen fått en minnesplakett.
I Kågeröds kyrka, några kilometer från Knutstorps gods, finns en epitafiemålning över Otto Brahe och hela hans familj. Särskild uppmärksamhet har “den lärde” sonen Tycho fått. Tavlan målades år 1613, i en tid när kvinnors “lärdom” inte var speciellt intressant, möjligen “pikant”, annars hade yngsta dottern Sophia kunnat få samma epitet. De båda syskonen hade ju samma mål – att kunna allt.
Birgitta Petrén är lärare och författare. 1990 utkom hon med boken Otroliga historier, berättelser om Skånelands historia.
