Så såg Bockstensmannen ut. Rekonstruktion utförd av Oscar Nilsson 2006.

© Charlotta Sandelin/Hallands kulturhistoriska museum

Vem var Bockstensmannen?

Kyrkoherden i halländska Grimeton tyckte nog att det hela var en smula egendomligt. På midsommarafton 1936 hade han blivit kontaktad av landsfiskalen som bad honom förrätta begravning av en man som påträffats död i en mosse.

11 juli 2006 av Kristina Svensson

 Men redan dagen därpå ringde chefen för museet i Varberg och ställde in ceremonin. Liket hade visat sig vara mycket äldre än man först trott. Bockstensmannen skulle läggas i en museimonter i stället för i en kista.

Den otroliga upptäckten hade gjorts några dagar tidigare, då tolvårige Thure Johansson och hans pappa Albert skulle hämta torvströ i en mosse i närheten av sitt torp Bocksten. Medan Albert körde in gårdagens lass i torvladan harvade Thure mossen en gång till.

Plötsligt fastnade något som såg ut som en tygpåse i harven och ur den stack svartnade ben upp. Ivrigt började far och son gräva i marken med bara händerna och snart såg även ett par smalben klädda i hosor dagens ljus. Nu stod det klart att benen inte var något som en hund grävt ned, utan en kropp som gömts undan i mossen.

Genomborrad av pålar

Landsfiskal och stadsläkare som tillkallades kunde konstatera att den döde låg framstupa och var genomborrad av pålar – troligtvis för att inte kunna ”gå igen”. En ekpåle hade slagits rakt genom mannens hjärta, medan en påle av björk gick genom ryggen. Ytterligare en påle av björk hade inte lyckats tränga igenom höften, utan bara skadat kläderna.

Harvningen hade gjort att fyndet låg i en enda röra och kring liket var tygstycken från klädedräkten utspridda. Överkroppen låg en bit ifrån underkroppen, överkäken hade skilts från underkäken och en stortånagel låg vid handleden. 

De tillresta herrarna fastslog att även om mannen utsatts för brott så måste det vid det här laget vara preskriberat. Efter att ha plockat med sig Bockstensmannens högra fot som souvenir lämnade de platsen.

Ingen känner till hur Bockstensmannen hamnade i mossen, men vi vet att han lämnade den i en tvåsitsig amerikansk bil av märket Nash. Det skedde på midsommardagen när Albert Sandklef, chefen på museet i Varberg, fått tips om upptäckten och rest till mossen för att rädda det som räddas kunde. 

Efter att liket körts till museet tillkallades all tänkbar expertis för att ta hand om fyndet, som man nu förstod var medeltida.

Bockstensmannens kvarlevor. 

© Peter Lindberg

Mansdräkt från medeltiden

Hjärnan lades i en glasburk och en annan burk fylldes med bitar av hud, lunga, lever och en bit mustaschprydd överläpp. Skelettet mättes och undersöktes och kläderna konserverades, för att sedan ställas ut som Varbergs främsta sevärdhet.

Bockstensmannen är en världsattraktion – hans kläder utgör den enda fullständigt bevarade mansdräkten från medeltiden.

Att kläderna är så pass oskadda beror på extrema förhållanden i mossen, som omöjliggjort syrets skadliga inverkan på det organiska materialet. Alla delar av dräkten är tillverkade av kraftigt ylletyg, vävt i treskaftad kypert och därefter valkat. Troligen har det även funnits plagg av linne, vilka dock inte överlevt tiden i mossen.

– Det är rimligt att tro att Bockstensmannen av praktiska skäl hade en skjorta av linne under ylledräkten, så han slapp klåda. Dessutom kan han ha burit brokar, som var dåtidens kalsonger och som hölls uppe av ett midjeband, säger Margareta Nockert, professor i textilvetenskap, som 1979–1981 ansvarade för undersökningen av Bockstensmannens dräkt.

Dog i 25-årsåldern

Kol-14-analyser av dräkten anger att fyndet är från 1300-talet, och modemässigt hör kläderna hemma under mitten av seklet.

En skelettundersökning har visat att Bockstensmannen var i tjugofemårsåldern när han dog, att han hade lockigt hår och mätte drygt 172 centimeter. Hans nuvarande hårfärg är röd, men håret har förmodligen missfärgats av mossens humussyror. 

Muskelfästena är klena, vilket tyder på att han inte utfört något tyngre kroppsarbete under sin livstid. Detta, liksom hans klädsel, har gett upphov till spekulationer om hans klasstillhörighet.

Historikern Eva Andersson skriver en avhandling om medeltida kläder och har bland annat tittat på vilka textilier som nämns i samtida testamenten. Utifrån dessa kan hon konstatera att Bockstensmannen förmodligen var en lägre hantverkare eller tjänare hos en borgare.

– Bockstensmannens dräkt är gjord av svenskt ylle, så kallad vadmal. Hade han tillhört aristokratin hade hans dräkt med stor sannolikhet varit av kläde, det vill säga importerat ylletyg tillverkat i exempelvis Flandern. Överklassens tjänare ärvde dräkter av kläde eller fick kläder uppsydda av samma material. Även finare borgare hade råd med importerat kläde, men förmodligen slösade de inte så fina tyger på sina tjänare. Av den anledningen tror jag att Bockstensmannen inte tillhörde aristokratin, säger Eva Andersson.

Halland på 1300-talet

Under första hälften av 1300-talet tillhörde Halland omväxlande Sverige och Danmark. Därför har det föreslagits att Bockstensmannen fallit offer för en politisk konspiration under dessa oroliga tider, något som avfärdas av historieprofessorn Dick Harrison.

– Det stämmer att Halland bytte ägare ovanligt många gånger under 1300-talet, men om dateringen av Bockstensmannen till mitten av seklet stämmer, blir följden att Halland inte kan sägas ha varit särskilt krigiskt. Särskilt inte efter freden i Varberg 1343, då Valdemar Atterdag erkände att han inte hade några som helst anspråk på området. Men skulle det visa sig att Bockstensmannen dog omkring 1300-1320 eller efter 1360 blir situationen helt annorlunda. Då var det ofta krig i området, säger Dick Harrison.

Att Bockstensmannen verkligen blev mördad är inte helt fastslaget – skadorna på skallen kan ha uppkommit under de sexhundra åren i mossen. Men professor Claes Lauritzen vid kraniofaciala avdelningen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, som studerat skallen, tror att det är ett mordfall. 

Enligt honom fick Bockstensmannen under de sista minuterna av sitt liv utstå en dödande misshandel som bestod av ett första slag på underkäken, sedan ett på höger öra och sist ett slag längre bak på skallen. Men ingenting kan med säkerhet bevisas.

Rekonstruktion

Tillsammans med plastikkirurgen Tim Hewitt gjorde Lauritzen i slutet av januari i år en två timmar lång extreme makeover på Bockstensmannen för att justera de skador som vanställt honom. Plastikoperationen gjordes inte på den riktiga skallen utan på en exakt kopia av nylonplast som tillverkats utifrån de resultat som framkommit efter en skiktröntgen av det riktiga kraniet. 

Den nyopererade skallen ligger nu som grund när modellmakaren Oscar Nilsson arbetar med sin rekonstruktion av hur Bockstensmannen en gång såg ut.

Arbetet med rekonstruktionen är en del av ett tvärvetenskapligt projekt som är knutet till länsmuseet i Varberg och som försöker komma Bockstensmannen och hans tid närmare. Den som vill veta mer om vad forskarna hittills kommit fram till får vänta till den 1 juni, då museet öppnar en ny utställning kring fyndet.

Än lär det dröja innan Bockstensmannen får vila i frid.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Fakta: Så var Bockstensmannen klädd

Under manteln bar Bockstensmannen en kjortel med ett läderbälte i midjan, där han kunde fästa sin kniv i en knivslida. Benen täcktes av ett par hosor med påsydda fotlappar. Hosorna hölls uppe genom läderremmar som fästes i ett midjeband. Fotlapparna påminner om filttofflor till utseendet och vid konserveringen framkom att vänstra fotlappen tillverkats av en bit kasserat livplagg. Hans läderskor var av en typ som kallas frontsnörsko.

Som kronan på verket bar Bockstensmannen en nittio centimeter lång struthätta. Den säregna huvudbonaden hade kommit på modet i Frankrike mot slutet av 1200-talet och spridit sig till både män och kvinnor. Struthättan var omgiven av restriktioner och som exempel kan nämnas att prästerna på Island år 1359 förbjöds att ha strutar som var mer än två fingrar breda och en aln lång, vilket motsvarar ungefär sextio centimeter.

Förmodligen är det inga vinterkläder, eftersom plaggen inte är fodrade. Tyvärr kan inte kulörerna i dräkten rekonstrueras, eftersom inga färgpigment finns kvar.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Fakta: Rekonstruktion av Bockstensmannen

Oscar Nilsson, modellmakare, arbetar just nu med en rekonstruktion av Bockstensmannen. Tidigare har han bland annat gjort modeller av besättningsmän från regalskeppet Vasa.

Hur gör du för att återskapa Bockstensmannen?

– Jag skulpterar fram ansiktet i lera, på den kopia av skallen som genomgick en »plastik-operation» i vintras. Jag utgår från 32 punkter på skallen där man känner till det generella vävnadsdjupet. Under drygt hundra år har man gjort mätningar av dessa punkter på både levande och döda människor och måtten grundar sig på kön, ålder, vikt och varifrån i världen man kommer. Dessa mått överförs sedan till så kallade peggar som sätts fast på skallen.

– Sedan skulpterar jag muskel för muskel i ansiktet tills peggarna är täckta med leran. Därefter gör jag en gipsform. I formen hälls till sist silikon som jag målar och sätter ögonproteser och hår i för att få det så realistiskt som möjligt.

– Tyvärr vet vi inte vilken Bockstensmannens ursprungliga hårfärg var, så vi kommer att använda oss av den nuvarande brunröda färgen.

– Jag gör också en rekonstruktion av Bockstensmannens kropp. Då använder jag en person i Bockstensmannens storlek, och gör en avgjutning av dennes kropp.

Hur nära kommer du originalet?

– Ungefär sextio procent av avlidna brottsoffer som rekonstrueras blir identifierade, men i Bockstensmannens fall kan vi prata om en helt annan träffsäkerhet. Vi vet hur han var byggd, håret finns kvar liksom kläderna och dessutom har man förmodligen lyckats spara en bit av överläppen som pryds av en mustasch. Det här ger en helhetsbild som är unik, det är nästan helt säkert att Bockstensmannen skulle känna igen sig. Det är otroligt häftigt!

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också