Historiska vrak i svenska vatten

Genom åren har tiotusentals skeppsbrott ägt rum utanför den svenska kusten och bara under de senaste fyra hundra åren är över 15 000 förlisningar kända.

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Genom åren har tiotusentals skeppsbrott ägt rum utanför den svenska kusten och bara under de senaste fyra hundra åren är över 15 000 förlisningar kända. Därtill kommer alla insjöar och vattendrag som liksom havet gömmer fynd från allra äldsta stenålder fram till idag.

Den svenska marinarkeologin är dock bara i sin linda. Få skepp har bärgats eller blivit närmare undersökta, marinarkeologiska utgrävningar av boplatser, hamnanläggningar och sjunkna gravar har knappt börjat. Ändå är den svenska marinarkeologin välkänd utomlands, tack vare de unikt välbevarade vraken i Östersjön och storslagna fynd som regalskeppen Vasa och Kronan.

Kronan ett drömvrak

Regalskeppet Kronan var på sin tid ett av världens största och mäktigaste örlogsskepp. Idag är det en dykares drömvrak. På 26 meters djup i klart vatten kan man se kanoner, skulpturer och skeppstimmer ligga utspritt lite här och där på sandbottnen. När vraket hittades fanns det även några skelett av de omkomna sjömännen som låg fullt synliga på vrakplatsen, en nära nog skrämmande upplevelse för en oförberedd dykare.

Kronan som sjönk utanför Öland i slaget mellan den svenska och dansk-lybska flottan år 1676 hade drygt 840 sjömän och soldater ombord, av vilka 800 man följde fartyget i djupet. Skeppet kantrade under en vändning när det med stående segel fick den hårda vinden från tvärs. En lunta antände krut ombord och skeppet exploderade. Förlusten av Kronan och amiralsskeppet Svärdet senare under dagen skingrade den svenska flottan som tog till flykten. Svenskarna led ett svidande nederlag och hade därmed också misslyckats med att få herraväldet över Östersjön.

Efter katastrofen fick skeppet ligga orört i tre år innan bärgningarna började. Mellan 1679 och 1686 lyckades dykare i dykklocka bärga ett sextiotal av skeppets 126 bronskanoner. Efter många års efterforskningar återupptäcktes vraket sommaren 1980 av Anders Franzén, Sten Ahlberg och Bengt Grisell sex kilometer ut till havs öster om byn Hulterstad på Öland. Hittills har tiotusentals föremål påträffats. Hit hör t ex musikinstrument, textilier, mynt, navigationsinstrument, sjömanskistor och kanoner. Dykare har dessutom bärgat ytterligare 44 av skeppets kanoner.

Kalmar länsmuseum håller i de undersökningar som fortfarande pågår ute på vrakplatsen och på museet kan man se en ståtlig utställning om skeppet. Utgrävningen, som leds av antikvarie Lars Einarsson, beräknas vara klar år 1997. Det är än så länge osäkert om man kommer att bärga delar av skeppet.

Handelsfartyg vid Dalarö

Ett annat välkänt men inte lika imponerande vrak i Östersjön är ett litet handelsfartyg som ligger sjunket utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Skeppet som har arbetsnamnet Jutholmsvraket är oidentifierat och förliste utanför Jutholmens fyr någon gång kring år 1700. Efter skeppsbrottet bärgades en del av lasten men sedan fick vraket ligga i fred.

Skeppet, som är ett av de allra bäst bevarade 1700-talsvraken i hela Östersjön, är 24 meter långt, 6 meter brett och reser sig flera meter ovanför bottnen. Vraket återupptäcktes på 1960-talet och i början av 1970-talet grävdes det ut av Sjöhistoriska museet tillsammans med Svenska Sportdykarförbundet.

Detta blev den första större marinarkeologiska utgrävningen i Sverige där målsättningen var att utbilda dykare i marinarkeologi, samtidigt som man tog fram arkeologiska metoder vilka var anpassade efter de svåra undersökningsförhållanden som råder i Östersjön.

I varmare och saltare hav som Medelhavet, där den träförstörande skeppsmasken finns, är vraken i allmänhet helt borta, sånär som på de delar vilka täcks av bottensediment och sand. Att gräva ut ett ”skrovhelt” vrak är därför något unikt för Östersjön och andra hav med sött eller bräckt vatten där inte skeppsmasken kan leva. Man måste anpassa mätmetoderna och det är till exempel svårare att fotografera och gräva sig ner genom bottensedimenten bland nedrasade skeppsdelar och virke.

Vid Jutholmsutgrävningen prövades till exempel en tredimensionell mätmetod som användes vid byggandet av Ölandsbron och dykarna testade också avancerad fotogrammetrisk inmätning av de fynd som gjordes.

Jutholmsvraket var självfallet inte lika fyndrikt som Kronan, men bevarade nere i slammet låg alla de vardagliga ting som användes ombord och iland i början på 1700﷓talet. Dit hörde till exempel enkla krus, vinflaskor, trefotsgrytor och mynt.

Midskepps fanns spår av lasten som en gång bestått av järn, ved och tjära, vanliga svenska exportvaror under denna tid. Fartyget, troligtvis en lastdryg holländsk flöjt, förliste på väg ut ur Stockholms skärgård. Vraket är ännu inte färdigutgrävt.

Vraken ofta skyddade

I Stockholms skärgård är vraken ofta skyddade och har i många fall delar av skeppsskrovet, skeppssidorna eller i alla fall hålskeppet bevarat. Längre söderut utanför Gotland har skeppen däremot i de flesta fall slagits till spillror mot den hårda bottnen. Så är fallet med resterna efter den dansk-lybska flottan som förliste utanför Visby år 1566.

Danskarna och lybeckarna hade ankrat upp utanför Visby redd för att begrava sin underamiral Kristoffer Mogenson som fått huvudet avskjutet i strider med den svenska flottan dagen innan. Trots varningar om annalkande oväder beslöt man att genomföra begravningen. På aftonen när begravningsgästerna återvände till sina skepp utbröt en fruktansvärd storm.

Vinden kom från nordväst ”med sådan våldsamhet att på 200 år ingen erfarit dess like”. Ankartågen brast, flera av skeppen kapsejsade eller drev mot stranden där de slogs till spillror. Av flottans 37 fartyg förliste 15 och närmare 6000 man följde med i djupet. Detta var en av de största sjökatastroferna någonsin i Östersjön.

Sökandet efter vraken började redan på 1960-talet och år 1965 lokaliserade medlemmar i Gotlands dykarklubb vice amiralsskeppet ”Hannibal”. Några av de dykare som återfann detta skepp fortsatte sökandet efter de andra vraken och i trakten av Brissunds fiskeläge återfann de ytterligare ett skepp 1982. Troligtvis var detta vraket efter ett av de tre lybska skepp som gick förlorade, kanske ”Josva”. På vrakplatsen fann dykarna kanoner, mynt och en fin dolk med knapp, kavel och parerstång i massivt silver.

Hittills har dykarna bärgat över 500 fynd och sökandet efter de andra förlorade skeppen pågår fortfarande.

Stormar föder nya vrak

Utanför Gotland finns rikligt med strandade vrak. Samma sak gäller Sydsverige, landet med tre kuster. Här finns branta klippor som vid Kullen där vraken slagits sönder mot graniten, men här finns framförallt förrädiska strömmar och sandrevlar som varit en stor fara för sjöfarten. Än idag kan resterna efter gamla förlista skepp komma fram ur sanden efter hårda stormar.

En del av sandbankarna är rena skeppskyrkogårdar. Ett av de mest omtalade strandvraken är det medeltida Falsterboskeppet som bärgats och finns utställt nere i Falsterbo. Än mer känt är resterna av örlogsskeppet ”Nya Svärdet” som ligger sjunket i Landskrona hamn, ett 1600-talsfartyg som ännu inte undersökts. Det ligger illa till invid farleden alldeles utanför hamnen och då och då hotas det av muddring.

Skeppet sköts i sank i oktober 1658 och omedelbart efteråt försökte man bärga vad som var möjligt från vraket. Men skeppet hade sjunkit långt ned i sanden och 1661 gav dåtidens dykare upp alla bärgningsförsök. I hamnen ligger fler vrak, bland andra ”Simsons”, och ”Lyckpottan”, alla prydligt inritade på en 1600-talskarta över hamnen.

Flygarkeolog såg stenspärr

På senare år har framförallt de fem vikingatida och tidigmedeltida skepp som lokaliserades utanför Foteviken på den skånska västkusten uppmärksammats.

Redan på 60-talet flög den välkände flygarkeologen Esse Eriksson över Foteviken norr om Skanör/Falsterbo och fotograferade något som han tyckte såg misstänkt ut nere i vattnet. På hans fotografier kan man i inloppet till Foteviken skymta något mörkt, en stenspärr som skulle visa sig vara en 900 år gammal försvarsspärr.

När några danska marinarkeologer från Vikingeskibshallen dök där 1981, fann de ett skepp som påminde om de vikingatida Skuldelevskeppen i Roskilde. Därmed startade ett dansk-svenskt samarbete där Vikingeskibshallen tillsammans med bland annat Malmö sjöfartsmuseum och de svenska och danska sportdykarförbunden utförde en marinarkeologisk undersökning av området.

Det första vrakfyndet, Foteviksskeppet, grävdes ut och bärgades och under arbetet med att mäta upp och kartlägga själva spärren hittades ytterligare fyra skepp. De två största fynden var rester av två cirka tjugo meter långa krigsskepp, medan de två andra sannolikt var mindre handelsskepp som både kunde ros och seglas. Liksom Foteviksskeppet torde de ha varit 2,5–3 meter breda och omkring 14 meter långa.

De nya vrakfynden var dock i så pass dålig kondition att de inte bärgades utan täcktes över igen efter utgrävningens slut. De klinkbyggda skeppen hade lagts på toppen av den försvarsspärr som byggts i inloppet till viken, kanske som en extra försvarsåtgärd mot den danske kungen Niels väntade invasion av Skåne år 1134.

Erik Emmune som redan lagt under sig Lund och Skåne lyckades emellertid besegra kungen och driva honom tillbaka. Sannolikt finns det fler skepp i spärren och i framtiden kanske man kan hitta ett vrak som är ännu bättre bevarat än de som redan påträffats. Foteviksskeppet håller just nu på att konserveras.

Fina fynd i väst

På västkusten där det finns skeppsmask är vraken inte lika välbevarade som i Östersjön. Ändå finns här några förnämliga skeppsfynd, till exempel det danska örlogsskeppet ”Stora Sophia” från 1645 och den svenska ostindiefararen ”Götheborg”.

År 1745 var den tungt lastade ostindiefararen på hemväg efter en drygt två år lång resa till Kina. Ombord fanns te, kryddor, siden, pärlemor, porslin och andra exotiska varor från Fjärran Östern. Men resan fick ett snöpligt slut. Strax utanför Älvsborgs fästning i inloppet till Göteborgs hamn gick skeppet på grund och sjönk framför ögonen på de häpna åskådarna.

Trots förlisningen slutade äventyret väl. Svenska Ostindiska Kompaniet lyckades sälja en del av lasten med god förtjänst och sedan dykare i mitten på 1980-talet började gräva ut resterna av skeppet, har flera intressanta fynd tagits upp från vrakplatsen. Dit hör en förnämlig samling kinesiskt porslin, skålar, fat, koppar och figuriner.

Även kryddor, te och delar av besättningens personliga tillhörigheter har hittats. Arbetet som pågått sedan 1985 har resulterat i utställningar, publikationer och ett nyvaknat intresse för den svenska historien under 1700-talet. I sommar skall vrakplatsen återställas och sedan fortsätter arbetet med rapportskrivning. För närvarande pågår också försök att få ihop pengar till att bygga en seglande kopia av ostindiefararen.

Vrak i Vättern

Även Vänern och Vättern har intressanta vrak på sjöbottnen. Det mest kända är utan tvekan hjulångaren ”Erik Nordewall” som ligger sjunken på 40 meters djup i Vättern. Året var 1856. ”Du kan gå ön Jungfrun hur nära som helst” sade rorgängaren Eriksson och lämnade över rodret till en besättningsman sent en kväll i juni. Därefter gick han ned till sig för att sova.

Men någon ostörd sömn fick han knappast. Vid midnatt gick hjulångaren på grund så att brännvinslasten skallrade. Visserligen flöt fartyget fortfarande, men när det skulle bogseras in mot land sjönk det. Det blev liggande på 25 famnars djup ända fram till början av 80-talet, då några dykare från Linköpings dykarskola återfann det. När de dök ned mot bottnen kunde de se ett skepp som stod upprätt med en gyllene galjonsfigur täckt av fisknät.

Inne i kajutan fanns fortfarande kaptenens säng och bord kvar. Skeppet mättes upp, fotograferades och videofilmades. ”Erik Nordewall” som sjönk för över 130 år sedan är bättre bevarad än Titanic och torde vara ett av världens mest välbevarade vrak. Idag diskuterar man hur skeppet skall kunna bärgas, något som inte är det lättaste på grund av kostnader, djup och det faktum att vraket är byggt i både trä och järn. Kanske skulle man hellre investera kostnaderna i att visa vraket under vatten, en turistattraktion så god som någon.

Medan olika delar av Syd- och Mellansverige har vrak som blivit berömda på grund av sin identitet, last eller ålder, finns få motsvarigheter till detta i Norrland. Ännu har man inte hittat ett äldre praktskepp här, utan de bäst bevarade vraken är sådana som sjunkit på 1800-talet och senare.

Isvindar och höga vågor utanför norrlandskusten har dock sänkt månget fartyg och över 4000 förlisningar är kända. Bland dem finns en båt av typen Cronones Bayort som sjönk år 1643 med adelsmän ombord. Ortsbefolkningen bärgade kanoner och lösfynd från vraket men trots att skeppets position därmed borde vara väldokumenterad har vraket aldrig återfunnits. Man vet bara att det bröts ned i tre delar och försvann.

Det kanske mest kända vraket i Norrland är annars Avafjärdsvraket, ett litet skepp som hittades i Avafjärdens avstängda havsvik i Lövånger. Vraket bärgades 1926 och rekonstruerades sedermera på Skellefteå museum.

Skeppet som är från 1480-talet var cirka 12 meter långt och 3 meter brett och har haft råsegel. Enligt den muntliga traditionen skall det ligga ytterligare ett vrak i närheten av den plats där Avafjärdsskeppet hittades.

Nyligen påträffades också ett något yngre skepp inte långt från Skellefteå. Fartyget som daterats till 1694 var lastat med spannmål när det gick på grund utanför Kallviken.

Det blev liggande i marvatten och man lyckades varpa in fartyget till hamnen och rädda en del av lasten. Sedan blev det kvar på grunt vatten. Skutan som kom från Piteå var en typisk bondeseglare, 20 meter lång, fem meter bred och klinkbyggd. Den skall undersökas i sommar.

Plundring stoppar forskning

Listan på vrak utanför Sveriges kuster skulle kunna göras hur lång som helst och ändå har forskningarna efter vår sjunkna historia bara börjat. Få utgrävningar pågår för närvarande. Förutom utgrävningen av regalskeppet ”Kronan”, arbetet på ostindiefararen ”Götheborg” och undersökningarna av ett medeltida vrak utanför den skånska kusten, är det bara smärre enstaka projekt som är igång. Inte ens det upphaussade fyndet ”Lybska Svan” undersöks för närvarande.

Bortsett från att skeppet inte är ”Lybska Svan” utan i bästa fall endast ett av de skepp som ingick i Gustav Vasas flotta, ligger allt arbete nere på vrakplatsen på grund av plundring. Två kanoner saknas och några av de dykare som hittade vraket har suttit häktade. Under tiden har Sjöhistoriska museet varit förhindrade att utföra någon utgrävning på vrakplatsen. Förhoppningsvis kan undersökningarna komma igång igen så snart polisutredningen är klar, ty även om skeppet inte är den omtalade Svanen är det ändå sannolikt ett vrak från tidigt 1500-tal och därmed också ett av de mest spännande vrakfynden som gjorts i Sverige på senare år.

Förutom alla vrak utanför den svenska kusten finns även andra betydelsefulla marinarkeologiska projekt. I vattnen utanför Birka på Björkö i Mälaren och i Tingstäde träsk på Gotland håller arkeologer till exempel på att titta lite närmare på de märkliga pålar och anläggningar som finns i vattnet. Det är en typ av marinarkeologiska undersökningar som knappt påbörjats i vårt land men där det finns många spännande saker att undersöka.

Sverige är utan tvekan en marinarkeologisk skattkammare med få, om några, motsvarigheter i världen.

Catharina Ingelman-Sundberg är marinarkeolog och journalist på Svenska Dagbladet.

Publicerad i Populär Historia 3/1993

Kanske är du intresserad av...

Läs också