Till skillnad från grannvetenskaperna historia och konsthistoria, är det ytterst sällan man inom arkeologin får möta individer, enskilda människor, ansikte mot ansikte. Människan är som varelse ytterligt bräcklig, tidens tand gnager obarmhärtigt och oupphörligt, och omvandlar långsamt de döda till mull. Kvar blir endast skelettet – om ens det – och individen, de en gång levandes ansikten, försvinner in i tidens töcken.

Men inte för evigt – tack vare metoder att rekonstruera ansikten utifrån kranier. Sådana metoder har varit i bruk i drygt ett sekel men under de senaste årtiondena förfinats till fulländning. I Manchester, Storbritannien, finns ett team av forskare, som har specialiserat sig på att rekonstruera kända historiska och arkeologiska gestalter, under ledning av John Prag och Richard Neave. Dessa har bland andra rekonstruerat vad som antas vara kung Filip II av Makedonien.

Bach rekonstruerades 1894

Första gången metoden användes på ett seriöst, vetenskapligt vis var 1894, då man påträffade resterna av vad som troddes vara den berömde kompositören Johann Sebastian Bach (1685–1750). En anatom, His, fick i uppgift att kontrollera identifikationen.

För att få en korrekt bild av ansiktets mjukvävnader och muskler och deras genomsnittliga tjocklek, utförde denne undersökningar av ett tjugotal avlidna. Tjockleken kunde fastställas genom att man stack in skarpa nålar på ett antal bestämda punkter på likets huvud.

I His fotspår följde mängder av andra forskare. Dessa gjorde främst rekonstruktioner av arkeologiska fynd; neanderthalare, bronsåldersmänniskor. Under en period i början av seklet kom dock metoden i vanrykte, då två oberoende rekonstruktioner av ett och samma kranium gav helt olika resultat. Trots detta levde den kvar, framför allt i Sovjet.

En ny och betydligt bättre metod utarbetades, varvid man utgick från ansiktets muskler. I dag används denna dels inom arkeologin, dels inom polisväsendet för att identifiera mordoffer.

Från kranium till ansikte

Hur gör man då rent praktiskt, när man skall rekonstruera ett ansikte? För det första utgår man alltid från en avgjutning av kraniet, aldrig från själva originalet. Detta är nämligen ofta skört och, vad viktigare är, helt oersättligt.

Avgjutningen görs genom att man med en mjuk handduk gnuggar på ett ytterst tunt lager aluminiumfolie. Alla håligheter täpps då igen vilket förhindrar gjutmassan att tränga in i skallen. Gjutformen görs sedan i samma material som tandläkare använder vid tandavgjutningar. Vanligen gjuter man av en halva av skallen i taget, så att man får en tvådelad form. Därefter görs en gipsavgjutning i den form man erhållit.

Ålder, kön, etnicitet, kroppsbyggnad

När denna är klar måste man ta ställning till frågor om den dödes ålder, kön och kroppsbyggnad, något som osteologer (benexperter) kan fastställa utifrån skelettet. Vidare måste man se till den dödes etniska tillhörighet. Utifrån dessa kriterier vet man ungefär hur man skall utföra rekonstruktionen.

På ett antal bestämda ställen markeras hur tjocka kroppens muskelvävnader bör ha varit med hjälp av inborrade piggar. I keramisk lera lägger man sedan på ”muskel” efter ”muskel” av statistiskt fastlagd tjocklek, enligt mycket strikta anatomiska principer. Hänsyn tas till att ansiktet inte endast består av muskler, utan även av fettvävnad, blodkärl och nerver.

Den subjektiva slutfasen

Fram till denna punkt är rekonstruktionen i stort sett objektiv. Till sist lägger man på ett lager lera som motsvarar huden. Här blir bedömningarna genast mera subjektiva; hudfärg, ögonfärg och öronform är svåra att fastställa med absolut säkerhet, utan det blir en fråga om överväganden. Än svårare är det att gissa sig till en persons frisyr och eventuella ärr.

Vad gäller mun och öron får man lita till rekonstruktörens känsla, och till kunskap om hur människor från ett visst område brukar se ut. Men även om man inte får en exakt bild av den döde, får man en god porträttlikhet. Att så verkligen är fallet har visat sig när man lyckats identifiera okända mordoffer. Resultatet blir så likt att släkt och vänner känner igen den döde.

Guldkistor i grekiska gravar

Ett av manchesterforskarna Prags och Neaves mera kända fall härrör från Makedonien i norra Grekland. Vid utgrävningarna av en stor gravhög i Vergina 1977 påträffades tre magnifika gravar från 300-talet f Kr. Det var gravar byggda med tunnvalv och smyckade med utsökta friser målade i grekisk stil, vilka befinner sig i en klass för sig jämfört med andra samtida gravar i området. Med all sannolikhet var det fråga om kungagravar, vilka måste ha tillhört den makedonska kungaätten.

I två av gravarna, som ännu var orörda, påträffades marmorsarkofager, inuti vilka man fann var sin larnax – kista – av rent guld. Dessa kistor innehöll de kremerade resterna av en människa insvept i purpurtyg. Trots att gravarna saknar motstycke vad gäller såväl utformning som gravfynd, fanns märkligt nog inga inskriptioner som talade om vilka de döda var.

Filip II eller Filip III i graven

Analysen av benen från den ena kistan visade att det rörde sig om en man, som vid sin död var 35 till 55 år gammal. I den kungliga familjen i Makedonien hade man att välja mellan två tänkbara personer: Filip II, Alexander den stores far, som mördades 336 f Kr vid en ålder av 46 år. Alternativt kunde det vara Filips son, Filip III Arridaios, halvbror till Alexander, mördad 317 f Kr vid en ålder av 40 år. Snart uppstod en dispyt mellan olika arkeologer och historiker om vem den döde kunde vara. Men med ledning av gravens utformning, och den datering som de flesta var ense om, tycktes det mesta peka på att det var Filip III Arridaios.

I ett försök att lösa problemet kallade grävningsledaren Manolis Andronicos in ett antal experter på rekonstruktion av ansikten från Manchesters universitet.

Att göra en rekonstruktion av ett kremerat lik är inte någon lätt uppgift. Trots att kremeringen skett vid en förhållandevis låg temperatur var skelettet, inklusive kraniet, fragmenterat och hade dessutom krympt.

Filip II saknade höger öga

Men en första analys av kraniet gav en synnerligen viktig ledtråd till gåtans lösning. Vid högra ögonhålan fanns ett kraftigt jack som uppstått till följd av en skada. Från de skriftliga källorna, bland annat den athenske politikern Demosthenes flammande eldtal mot Filip, känner man till att Filip II hade förlorat sitt högra öga vid slaget vid Methone 354 f Kr.

Vid den första rekonstruktionen kunde man se att huvudet väl stämde överens med de avbildningar som finns av Filip II – med undantag av att han har bägge ögonen i behåll på porträtten. Vidare vet vi att dennes son hade ett betydligt mer långsträckt ansikte.

När man så gjorde en vaxrekonstruktion tog man hjälp av en sminkös på tv. I personalmatsalen träffade denna av en egendomlig slump på en kollega, som hade besök av en kanadensisk skogshuggare. Denne hade fått en yxa i ögat och fått gå närmare tre veckor utan läkarvård. Skogshuggaren fick stå som modell för Filips skadade öga – med ett tämligen kusligt resultat.

Vid senare efterforskningar bland de antika källorna visade det sig emellertid att incidenten med Filips öga finns omnämnd hos den romerske författaren Plinius d ä (23–79 e Kr). Denne skrev att Filip fått vård av samtidens förnämste kirurg – Kritoboulos – som avlägsnat det skadade ögat nästan helt utan ärr. Grekerna sydde sällan sår, men i detta fall hade de troligen gjort det. I en senare version av rekonstruktionen har Filip II därför fått ett betydligt diskretare ärr.

Publicerad i Populär Historia 6/1998

Fakta: Arkeologisk metod för kriminalpoliser

Under de senaste decennierna har arkeologin kommit att vara till allt större nytta för samhället. Ett exempel på detta är så kallad forensisk arkeologi, det vill säga metoder hämtade från arkeologin som används av kriminalpoliser och rättsmedicinare. Det kan röra sig om nedgrävda mordoffer vilka grävs upp med hjälp av arkeologiska metoder, för att säkra bevis i jakten på gärningsmannen. Rekonstruktioner utifrån kranier som hjälp vid identifieringen av den döde är ett annat exempel.

Idén att man skulle kunna rekonstruera ansikten utifrån kraniet på oidentifierade brottsoffer var emellertid något som framlades redan på 1940-talet inom FBI, den amerikanska federala polismyndigheten. Metoden används i dag i en rad länder, däribland inom den brittiska polisen för att identifiera offer vilkas identitet förblivit okänd. Ett exempel på detta är ett skelett som påträffades i skogen vid Blenheim Palace i Oxfordshire 1983.

Genom en rekonstruktion kunde man koppla ihop den döda med ett fynd av en ryggsäck som gjorts tidigare, några kilometer från den plats där offret grävts ned. I ryggsäcken fanns nämligen ett pass, med tillhörande passfoto. Likheten mellan rekonstruktionen och fotot var slående, och den döda kunde identifieras som en ung finländsk sjuksköterska.

Rekonstruktioner visar sig ofta vara betydligt bättre än den bild som polisen först skaffar sig av den döde. I ett fall – känt som Great Harwood-fallet – var polisens ursprungliga identifikation helt fel. Offret hittades strypt med en sladd runt halsen, varpå gärningsmannen satt eld på liket. Den döde identifierades som en malaj eller kines, ungefär 22 år gammal.

Då polisen misslyckades med att koppla ihop offret med någon försvunnen utifrån den beskrivningen, gjordes en rekonstruktion av ansiktet. Denna visades på tv och tjugo minuter senare hade den dödes anförvanter ringt in och identifierat honom. Det visade sig att han var dubbelt så gammal som polisen trott och dessutom av indisk härstamning.