Tunn guldfolie gäckar forskare

Under folkvandringstiden, särskilt dess förra hälft, strömmade mycket guld till Norden från det sönderfallande romarriket. Cirka 475 e Kr började tillflödet snabbt att sina och vid början av det följande tidsskedet, vendeltiden, hade denna statusvara också hos aristokratin blivit en så påfallande bristvara att man för att hålla skenet uppe måste låta guldsmederna arbeta med förgyllning i stället för med äkta guld på dekorativa vapendetaljer etc.

Dock, guld var ändå guld och vissa föremål måste även i fortsättningen göras av denna metall. Ett exempel härpå utgör de s k guldgubbarna.

Mindre än frimärken

Guldgubbarnas utformning vittnar om en häpnadsväckande hantverksskicklighet. Det framgår också tydligt om vi t ex jämför den guldgubbe som 1912 hittades i Skredsviks socken i Bohuslän med ett vanligt frimärke. Det finns visserligen inte något historiskt sammanhang mellan de bägge föremålen men de har ändå en hel del egenskaper gemensamma som gör det lättare att förklara vad en guldgubbe egentligen är. Hit hör mått, vikt och det förhållande att inte bara frimärket utan också det tunna guldblecket mycket väl kan ha haft uppgiften att klistras fast på ett underlag.

Frimärket väger 0,056 gram och guldgubben 0,044 gram. Tjockleken är 0,15 mm respektive 0,048 mm. Av detta framgår att guldgubben är otroligt tunn och skör och därför så svår att hantera att den mycket lätt kan gå i stycken. Om den en gång varit avsedd för mera långvarigt bruk måste den alltså ha klistrats fast mot ett underlag, kanske trä, läder eller tyg.

Redan 1699 berättar den tyske numismatikern Otto Sperling om ett norskt fynd med små rektangulära guldmynt som skickats in till Kongens Kunstkammer i Köpenhamn. Det är helt klart att han då syftar på guldgubbar men det kom att dröja ytterligare nästan hundra år innan termen blev ett begrepp inom arkeologin.

Det var genom ett topografiskt arbete om Ravlunda socken i Skåne som det kom till allmän kännedom att “allmogen i Ravlundatrakten använder denna beteckning på små guldbleck som de då och då påträffar i sanddynerna”. Författare till denna analys, skriven på latin år 1791, var den svenske historikern Nils Henric Sjöborg. Så klev guldgubbarna in i den internationella terminologin liksom det nutida begreppet ombudsmän.

Människo- och djurfigurer

Guldgubbar är en samlingsbeteckning på en kategori av olika bildframställningar. Somliga har formen av silhuettklippta människo﷓ eller djurfigurer, men de flesta är till formen kvadratiska eller rektangulära, ensidigt präglade pressbleck med bilden av en man eller en kvinna eller ett kärlekspar i öm omfamning eller dansande med varandra.

Tekniskt sett liknar de guldbrakteaterna, de kvinnosmycken som var så populära under folkvandringstiden, och liksom dessa har de med stor sannolikhet ett mytologiskt bildinnehåll.

En dansk forskare, Mogens Mackeprang, publicerade år 1952 en förteckning över det då kända beståndet av guldgubbar. Det omfattade då knappt 150 stycken, varav 41 från Bornholm, 2 från Jylland, 39 från Norge och 12 svenska. Resten saknade känd fyndort. Sedan dess har mycket hänt och det kända beståndet har ökat våldsamt. Flera stora och viktiga fynd har gjorts. I slutet av 50﷓ och början av 60﷓talet fann man inte mindre än 26 guldgubbar av den typ som professor Wilhelm Holmqvist döpt till “the dancing gods” vid en arkeologisk undersökning på Helgö i Mälaren. De hittades i en husgrund där det också påträffades en indisk buddhabild, en irisk biskopskräkla och en koptisk dopskopa.

Gästabudssal kallade Holmqvist denna med religiösa symboler från olika kulturområden verkligt späckade byggnad, där det dessutom hittats mängder av krossglas från dryckesbägare. Att huset också haft en kultisk funktion verkar av fynden uppenbart.

Vid utgrävningar i ruinerna av Eskilstuna kloster i Södermanland hittades ytterligare två gubbar av samma typ år 1961–62, ett tecken på att klostret anlagts på mark som redan under hednisk tid haft religiös anknytning. Samma vittnesmål ger 20 gubbar som 1966–67 hittades i eller invid stolphål i en husgrund som arkeologerna påträffade under Mære kyrka i Norra Tröndelag i Norge.

Faktum är att de allra flesta guldgubbarna hittats på boplatser och i husgrunder. Det i särklass största fyndet gjordes åren 1985–87 på boplatsområdet Sorte Muld på Bornholm där man hittat ca 2 300 gubbar inom ett område av några hundra kvadratmeter på en boplatsyta som uppskattats till bortåt 50 000 kvadratmeter.

Senare har ännu ett stort fynd gjorts i Danmark, nämligen på det guldrika Fyn där man på handelsplatsen Lundeborg med hjälp av metalldetektorer funnit över 50 gubbar, varav 30 stycken liggande så koncentrerat att man tror att de legat förvarade i en liten ask eller påse. Härvidlag påminner fyndet om en liten skatt som 1966 framkom i Eketorps fornborg på Öland. Skatten består förutom av 15 guldgubbar av några små guldtenar. Härmed är de mest betydande fynden nämnda men förteckningen kan utökas med ytterligare ett antal fyndplatser där man dock endast hittat enstaka eller några få gubbar. Totalt har antalet nästan tjugodubblats sedan 1952.

Få figurmotiv

Men även om antalet kända guldgubbar nu närmar sig 3 000 så är figurmotiven ganska få. Däremot är variationerna inom motivgrupperna mycket talrika och löper över en skala från stor naturalism till höggradig stilisering. Skillnaderna kan vara stilistiska och/eller kvalitetsmässiga.

Trots att fyndmängden tilltagit så oerhört tillåter fyndomständigheterna ännu inte någon mera exakt datering av guldgubbarna. Man får nöja sig med antagandet att de tillverkats under en ganska lång tidsrymd, från 400﷓talet och kanske ända in i början av 700﷓talet.

Guldgubbarnas funktion har heller inte ännu med säkerhet kunnat fastställas. Den senaste teorin har framställts av Margrethe Watt, som menar att de tusentals guldgubbarna från Sorte Muld fungerat som en sorts “tempelmynt”, d v s präglats enkom för en funktion i den religiösa kulten.

De var små och lätta och därför inte särskilt dyrbara, men ändå av guld och därmed ytterst lämpade som offergåvor. Kanske har de på kultplatserna klistrats fast på ett underlag av trä, ett altare, en vägg eller resta stolpar?

För bl a studiet av järnålderns dräktskick, ikonografi och mytologi har de senaste årens omfattande fynd av guldgubbar inneburit att dessa blivit en verkligt stor liten grupp av viktiga historiska urkunder. Stor såtillvida att de nu blivit så många och så varierande till detaljerna, liten då det gäller guldmängd (totalt endast omkring 150 gram) och viktig genom att ge en bilddokumentation jämförbar med den som annars bara guldbrakteater och bildstenar kan ge.

Publicerad i Populär Historia 1/1992