Smak av stenåldern

Vem vill inte sitta vid havet och se solen gå ned, samtidigt som en förrätt med ostron dukas fram? För jägarna och samlarna vid Huseby Klev på Orust var havets läckerheter vardagsmat. Här har arkeologer grävt ut en av landets få kän­da kökkenmöddingar – en åttatusen år gammal avfallshög med ostronskal.

Till huvudrätt serverades kanske några filéer från de vitnosdelfiner som blivit offer för kustbosättarnas specialiserade jakt. Och ville de sedan fräscha till andedräkten efter maten tuggade de kådatuggummi – världens äldsta, med tio­tusen år på nacken, kommer härifrån.

Att jägarna gärna fällde byten som kronhjort och vildsvin vet vi eftersom djurens ben fort­farande ligger kvar på boplatserna. Betydligt svårare är det att lista ut vilka växter som föredrogs.

Hasselnötskal i mängder är något som finns påmånga stenåldersboplatser. Och det kanske inte är så konstigt. Några nävar nötter räcker för att få i sig en tredjedel av de kalorier som för dagen.

För att få reda på vilka andra växter som samlarna utnyttjade, gjordes enutgrävning i skånska Bökeberg. Med hjälp av pollen och makrofossilanalyser kunde boplatsens hemliga matsedel avslöjas. Förutom hasselnötter påträffades spår av rostade ekollon, hallon, nässla, rönnbär, slånbär och faktiskt selleri! I Rönneholms mosse i Skåne kunde man under mysiga hemmakvällar samlas kring härden och ”poppa” näckrosfrön. En stor mängd frön från näckros funna i eldstaden tyder i alla fall på det.

Men hur var det med sötsaker, förutom honung? Vid Tybrind Vig i Danmark har man gjort fynd av strandbeta, en mycket sockerrik föregångare till den förädlade sockerbetan.

Skärmärken på danska igel­kottar och vattensorkar visar att även de fått mätta hung­riga stenåldersmagar. Igelkotten samlar ju på sig ett stort fettlager före vinter­vilan och det är mycket möjligt att späck­et tillvaratogs. Om man inte nöjde sig med att äta igelkottens saftiga ryggmuskel.

Ålagillen har kanske äldre tradition i Skåne än man anar. I de sjutusenåriga gravarna i Skateholm har arkeologerna funnit mörka cirklar i jorden som omger en koncentration av fiskben. De tros vara rester av kärl som innehållit bland annat ål, sill och gädda. I magtrakterna på flera av skeletten har arkeologerna också hittat ansamlingar av fiskben. Den sista måltiden kan ha varit fisksoppa. Även kärrsköldpaddan vis­tades i Skateholm, om anrätt­ningen nu skulle behövt drygas ut.

Man ska dock inte luras att tro att jägar­na och samlarna åt allt som växte och rörde sig kring hyddknuten. Många växter och djur ratades. Vad man åt var till stor del kulturellt betingat, enligt arkeologen Gunilla Eriksson, som genom kemiska analyser av skelett kunnat se vad stenåldersmänniskorna ätit. Hon har upptäckt att de som levde i Västerbjers på Gotland för femtusen år sedan gav fisken som mat till hundarna och själva åt sälkött. Tyvärr vet vi inte vilka delar av sälen som gotlänningarna helst avnjöt, men för andra sentida säljägare anses sälögon vara en sådan delikatess att de är förbehållna jägaren själv. Snittar man ögat kan man spruta in det söta slemmet i munnen.

Den nyttiga maten till trots, levde jägarna och samlarna inte mycket längre än fyrtio år. Många led dessutom av stän­diga diarréer till följd av alla parasiter som de fick i sig.

Kristina Svensson är arkeolog

och frilansjournalist.