Renässans för runorna. Fängslande budskap i återupptäckta källor

I drygt tusen år är runinskrifterna de enda inhemska skrivna källor vi har. De äldsta kända runinskrifterna härrör från 100-talet e Kr och först i slutet av 1100-talet börjar man skriva med latinska bokstäver här. Men de sista runorna ristades i Dalarna så sent som i slutet av 1800-talet...

Nu väcker detta vårt första skriftspråk förnyat intresse med en aktuell utställning på Stockholms Medeltidsmuseum – den första utställning någonsin i Sverige som ägnats just åt runinskrifter. Flera nya böcker har utgivits och ett symposium om hur forskningen kring runinskrifterna förnyats på senare år hölls också nyligen.

Ännu går meningarna visserligen starkt isär om hur runorna har använts. Vilka var det som ristade inskrifterna och varför, i vilka samanhang? Var skriften exklusiv eller vardaglig, en kunskap för få eller i allmänt bruk? Var det en magisk skrift för härskare och furstar eller ett nyttigt redskap för alla som behövde det?

Länge var det de allra äldsta och mest kryptiska inskrifterna som stod i fokus för uppmärksamheten. Man tänkte sig att om man bara kunde förstå vad som stod i dem så skulle man få svaret på runornas gåta. Nu har det visat sig vara en föga framkomlig väg. Det är svårt att ge de enstaka orden – upp till 1800 år gamla – en entydig tolkning och framför allt ett sammanhang. Var det verkligen ett ord med betydelsen ”prövaren” som skrevs på en spjutspets i Norge omkring år 175? Och i så fall varför? Om tydnings- och tolkningsmödor kan man läsa i Göran Stålboms nyutkomna Runristningar. Från spjutspetsen i Stabu till Anna i älvdalen.

Vändpunkt i runskrivandet

Numera kretsar debatten i hög grad kring vad man kan få ut av de senare och mer begripliga runinskrifterna.

En vändpunkt i runskrivandet tycks nämligen ha inträffat omkring år 1000. Från århundradena dessförinnan har man funnit i snitt ungefär 1/2 runinskrift per år. Men från tiden efter år 1000, då kristendomen kommit hit med latinsk skrift i biblar och mässböcker, har antalet funna runinskrifter mer än tiodubblats. De bevarade inskrifterna blir nu 7–10 per år.

Flera tusen runstenar med minnesinskrifter restes exempelvis under 1000-talet i vad som tycks ha varit något av ett plötsligt uppblossande runstensmode. Och just mängden av runinskrifter från dessa år gör det möjligt att tolka dem på nytt.

– Runologer har haft svårt att se monumenten som en helhet. Vi har haft en tendens att bara fokusera på runorna i monumenten, säger Runverkets chef Helmer Gustavsson. Men det tycks nu råda en rörande enighet om att man måste lyfta sig över de enskilda runtecknen för att kunna tolka dem.

Även arkeologer och historiker har nu börjat ge sig i kast med det unika källmaterialet och under senare år har de stått för en hel del förnyelse.

På runsymposiet uppmärksammades några intressanta och banbrytande studier där runsterna, trots sina korthuggna budskap, bringats att tala just därför att de behandlats som massmaterial. Det visar sig då att inskrifterna, trots sina knappa ordalydelser, faktiskt kan lockas att avslöja en hel del om sin samtid, och därmed kasta ytterligare ljus över de dimmiga 1000- och 1100-tal som man annars brukar beskriva som rätt hopplöst förlorade för historikerna.

– För att kunna använda runstenarna som historiska källor måste vi först lära oss förstå varför de skrevs, säger historikern Birgit Sawyer.

– Äldre runforskare, som den legendariske Run-Janne, Sven B F Jansson, eller Erik Moltke kunde i lyriska ordalag skildra runstenarna som ”vikingatågens monument”, som minnesstenar över de som for ut men inte kom tillbaka. Men vid min genomgång av runstenarna har jag funnit att utlandsfararna är ovanliga. På 91 procent av runstenarna sägs överhuvudtaget ingenting som har med utlandsfärder att göra, säger Birgit Sawyer.

– De mängder av runstenar som restes på 1000-talet verkar istället vittna om religionsskiftet, speciellt i östra Sverige. Där tycks ofta själva övergången till den nya religionen ha varit ett incitament till att resa stenen.

I Vallentuna t ex, (det område norr om Stockholm som är hjärtat i den runstensrikaste trakten) är det bara åtta runstenar av 165 som inte bär något spår av kristen tro, i form av böner, kors, kristna namn, eller att stenen är rest av en känd kristen familj.

Ett kors bland runor

På en hel del av runstenarna finns missionspredikanternas ord om Kristus, själ och paradis, om synd, nåd och själabot inristade i rundjuret, drakens eller ormens, långa kropp. Korset tronar många gånger i mitten av det hela.

Minnesstenen var i sig själv ett medium som andades gammal hävd och tradition. Det var en medvetet ålderdomlig form som togs till för att framhäva kontinuiteten med det gamla, när det nya skulle framföras.

Ristningen kunde så att säga fånga tidens motstridiga ideal och kollisioner mellan de skilda kulturer, som tampades i deras tankevärldar.

En hel del kristna runstenar ställdes på hedniska gravfält, kanske som en kompensation. Den döde fick ju varken hedniskt gravgods med sig, som var förbjudet i kristendomen, eller möjlighet att komma till vila på en regelrätt kristen kyrkogård, eftersom sådana inte fanns ännu. I den ovissa övergångstiden trodde man kanske att stenen kunde hjälpa den döde anförvanten att få ett bättre liv på den andra sidan.

Om stenen var uttalat kristen bör den samtidigt uppfattats som politisk av sin samtid. Ett tillkännagivande av att de som reste den, tog ställning i en maktkonflikt i Mälardalen på 1000-talet. Stenresarna sällade sig till den framryckande kristna kungamakt som strävade efter att ta över den gamla hedniska ordningen, tror Birgit Sawyer.

Kvinnorna verkar ha haft en speciell roll i kristnandet av Mälardalen, att döma av det sätt på vilket de förekommer på runstenarna.

– Det visar sig att runstenarna inte är så manliga som man skulle tro, i alla fall inte i Uppland, där 39 procent av alla runstenar omnämner kvinnor, säger arkeologen Anne-Sofie Gräslund.

När hon undersökt runstenarna i Uppland, Södermanland och Västmanland har det visat sig att kvinnorna finns representerade på vissa typer av stenar. På lite mer än hälften av alla de stenar som nämner brobygge finns exempelvis kvinnor omnämnda. Brobyggandet var på 1000-talet en form av själagåva som kyrkan uppmanade till, eftersom behovet av att skapa framkomliga vägar var mycket stort. Att bygga bro för någons själ var jämförbart med att ge allmosor eller göra en pilgrimsfärd.

Än mer slående är att de stenar som berättar att någon dött ”i vita våder” alltså nydöpt, ännu iförd sina dopkläder, också omnämner kvinnor i inte mindre än fem fall av sex.

– Runologer har inte brukat syssla med sådana här uträkningar. Men de ger en grundlig kännedom om runstenarna. Undersökningar av detta slag förtjänar det största intresse, anser Börje Westlund på Kungliga Biblioteket.

Men förhållandet mellan män och kvinnor är ojämnt på stenarna på ett sätt som förbryllar Anne-Sofie Gräslund. Hon har räknat ut att det kan finnas ända upp till sex söner i en syskonskara, medan det som regel bara finns en eller två döttrar. Vart har de andra flickorna tagit vägen?

Satte ut barn i skogen

Att familjerna genomgående skulle ha fått många söner men få döttrar är en befolkningsstatistisk omöjlighet utan någon form av ingripande. Anne-Sofie Gräslund tolkar det som ett tecken på kvinnlig infanticid – att de satt ut sina oönskade barn i skogen, som det brukar heta. Det är ett bruk från hednisk tid som finns omnämnt på många ställen, och det finns goda skäl att tro att det i synnerhet drabbade flickor.

– Kanske har man inte precis dödat dem, men vårdat sina flickebarn mindre noga, säger Anne-Sofie Gräslund.

Kritikerna påpekar att runstenarna knappast kan anföras som regelrätta bevis för detta. Ändå väcker hennes teori stort och välförtjänt intresse. I synnerhet sett i ljuset av att det numera är känt inom arkeologin att dödandet av flickebarn använts som ett sätt att hindra befolkningen från att växa i såväl Europa som i andra delar av världen.

Kyrkans motstånd mot sådana sedvänjor kan ha varit en av anledningarna till att kristendomen framstod som attraktiv just för kvinnor.

Anne-Sofie Gräslund tycker sig också se hur kvinnorna blir allt fler på runstenarna mot slutet av 1000-talet, alltså ju längre in i runstensresartiden man kommer, och hon tolkar det som att fler kvinnor överlevt.

Stenarna ställdes vid vägar och mötesplatser där många kunde se dem och de målades i starka kontrasterande färger så att ristningens runor, bilder och runslingor skulle stråla mot betraktaren. Man använde jordfärger; exempelvis mönja och järnoxid för rött, sot för svart.

Stenen var hård och svårbearbetad och runmästaren hade bara en begränsad yta till sitt förfogande. Inget överflödigt kunde ges plats i inskriften. Därför är det särskilt slående att texten nästan alltid inleds med en noggrann uppräkning av stenresarna själva och deras släktskap med den döde. Just detta måste ha ansetts som något av det viktigaste i budskapet.

Relationerna kartlagda

Historikern Birgit Sawyer har gjort en stor kartläggning av vilka relationer som nämns på ett par tusen stenar i hela Skandinavien, och det har visat sig att det alltid är den avlidnes närmaste anhöriga och kompanjoner som reser stenen.

– Vi har att göra med partnerskap, människor som äger något ihop, rätten till framtida arv och rätt att disponera något. Runstenarna har alltså mer med arvingarna än med vikingarna att göra! Det korthuggna språket är tidens juridiska språk för att offentliggöra rättigheterna, säger hon.

Anförvanter och kompanjoner måste ha haft anspråk på sådant som den döde lämnat efter sig. Genom att ställa stenen väl synlig vid till exempel en väg, en bro, inte sällan just vid en ägogräns, har de tillkännagivit att de fått ärva. Arvet kan vara mark och jordagods, men det kan också ha haft en immateriell aspekt.

Anförvanterna har markerat att de tog över efter den döde; visat att de hållit kvar den dödes rättigheter, titlar och allianser inom familjen och haft för avsikt att låta hans ära leva vidare.

Kanske var det just mångsidigheten i stenarnas symbolik som gjorde dem så användbara på sin tid. De talade om den nära familjekretsens liv, öden och egendomar, men också om de stora sammanhangen av gudsuppfattningar och mäktiga lojaliteter.

Vem skulle resa stenen?

Intressant nog visar det sig att sedvänjan ifråga om vem som ska resa sten efter vem varierar regionalt. Birgit Sawyer har hittat två mönster för släktskapsrelationer. På stenarna i Danmark och Götaland är det vanligast att en ensam bror reser sten efter en annan bror, men betydligt mindre vanligt att en son reser sten efter sin far.

Längre norrut, i Uppland och Södermanland, är förhållandet det omvända. Här är det vanligaste att en son, eller snarare en hel grupp av människor, en syskonskara eller familjekrets, reser sten efter fadern.

Detta tolkar Birgit Sawyer som att det tillämpats två olika arvssystem i Skandinavien under slutet av vikingatiden. Från andra sammanhang känner man till att det rått en våldsam dragkamp mellan två olika arvsprinciper som tycks avspeglas på stenarna.

I det ena fallet har en person utsetts till närmaste släkting, oftast den äldste sonen, och fått överta hela kvarlåtenskapen av jord och titlar (som han i sin tur lämnade vidare till en annan bror om han avled). En dotter har bara fått ärva om hon inte haft några bröder, vilket kan förklara varför det knappt finns några kvinnor alls omnämnda på stenarna i Danmark och i Götaland, där detta system varit förhärskande.

Detta är en typ av arvsregel som underlättat sammanhållandet av egendom. Systemet tillämpades av aristokratin ute i Europa och har förknippats med en starkare kungamakt, som haft intresse av att hålla ihop förläningar av jordagods och till dessa knutna militära tjänsteplikter.

En andel till alla

Men i Uppland, där den kristna kungamakten under 1000-talet hade svårt att göra sig gällande, var däremot ett annat arvssystem förhärskande. Alla syskon hade här rätt till en viss andel av familjeegendomen. Döttrarna fick alltid sin beskärda del, om än bara hälften så stor som sönernas.

Om barn saknades delade släktingarna på såväl fäderne- som mödernesidan upp familjeegendomen mellan sig i fastställda kvoter. Det var en arvsregel som understöddes av kyrkan eftersom den gjorde det möjligt även för kvinnor att ge själagåvor till kristna institutioner.

Uppenbarligen kom nordborna att stifta mer ingående bekantskap med användningen av skrift i den kristna världen under medeltiden. Runorna, som förut haft begränsad användning och hög, speciell status, tycks därmed ha fått nya användningsområden.

En ny inriktning inom runforskningen fokuserar på relationen mellan latinsk skrift och runor; hur alfabetena kompletterat varandra i samhället. Frågan är av intresse även ur internationellt perspektiv, eftersom det inte finns många ställen i världen där två olika skriftsystem varit i bruk samtidigt utan att människorna som använt dem för den skull varit språkligt tudelade.

Det har visat sig att kyrkan troligen varit en betydelsefull kraft i sammanhanget. Kyrkans män använde runor för att bättre nå ut till folket.

”Detta bör prästen kunna – runor läsa och skriva”, skrev en sockenpräst på Öland på kyrkväggen.

Förmodligen ansågs latinsk skrift egentligen som mer verkningsfull i heliga sammanhang, som när böner eller välsignelser skulle skrivas. Men när det viktigaste var att texten skulle kunna läsas av många, kunde istället runorna användas.

Klotter var böner

Runinskrifter på kyrkväggar uppfattades tidigare ofta som klotter. Man tänkte sig kanske att egensinniga bönder, ännu hedningar i djupet av sina själar, satt och krafsade runor på kyrkväggarna, för att ha något att tänka på medan prästen mässade på latin.

Men vid närmare påseende visar sig inskrifterna vara kristna böner eller namn och datum, som skrivits på kyrkväggarna för att hållas i minne av församlingen, för själamässor exempelvis. Det förekommer också att gravhällar med i övrigt latinska inskrifter har just dödsdagen skriven med runor för att den skulle kunna läsas och ihågkommas av alla.

Runinskriften upplevde en uppblomstring även i mer vardagliga sammanhang, som kalendrar, brev, märklappar, kvitton.

De allra senaste decennierna har gett ny kunskap om hur runorna användes under medeltiden genom att mängder av nya inskrifter har kommit fram i samband med utgrävningar av medeltida städer.

– Man har på senare år upptäckt att träpinnar och knivar kunde användas ungefär som vi använder penna och papper, säger Marit Åhlén på Runverket, som arbetat med utställningen med medeltida runinskrifter på Stockholms Medeltidsmuseum.

Det var vid utgrävningarna på Bryggen i Bergen som man började få upp ögonen för materialet. Avfall från staden (däribland gamla runpinnar) hade hamnat i fuktig lera under handelskvarteren vid hamnen, vilket gjort bevarandeförhållandena särskilt goda.

Brev på träpinnar

Vad som nu kom fram var till allmän häpnad alldeles vanliga brev, avfattade på små träpinnar, märklappar där man skrivit sitt namn för att fästa på varupartier, liksom kärleksdikter och pinnar med skvaller eller snuskigheter inkarvade.

Över 800 inskrifter har arkeologiska undersökningar bragt i dagen i de äldsta norska medeltidsstäderna. Även i den gamla svenska medeltidsstaden Lödöse har man hittat ett 40-tal föremål, liksom en del i Sigtuna och Lund. Men bevarandeförhållandena har inte alls varit lika förmånliga här som i Bergen.

En intressant parallell är de hundratals brev av näver (skrivna med latinsk skrift) som kom som en glad och oväntad överraskning för forskarna i Ryssland när det medeltida Novgorod grävdes ut.

Att de medeltida runinskrifterna påträffats just i de äldsta städerna tyder på att även medeltidsrunorna hör hemma i speciella miljöer. De har använts på platser där många människor möttes från olika håll och där det rått ett flitigt utbyte av idéer och erfarenheter.

Kanske var användningen av runskriften ett uttryck för en självhävdande, inhemsk motreaktion mot den främmande skriften. Sambandet föreslås av professorn i nordiska språk Barbro Söderberg, som skrivit en av de intressantaste uppsatserna i boken Runmärkt. Från brev till klotter som ges ut i samband med utställningen på Stockholms Medeltidsmuseum.

En annan förklaring finns i själva situationen då runmeddelandena skrevs. Ett karaktäristiskt drag är att de tycks vara tillkomna i stunden. Man har inte haft med sig pergament, penna och bläck överallt; när det plötsligt behövde skrivas fick man ta till kniven och en bit trä som fanns i närheten. Och skulle man rista i trä var runor mer ändamålsenliga än latinsk skrift.

När tidens lärda skrivare präntade med bläck på pergament så var det högtidliga, formella rättshandlingar de skrev; ägobrev, testamenten eller rättsböcker avsedda för eftervärlden att bevara och begrunda. Men runpinnarnas meddelanden är karvade i stunden, för ögonblickets behov, och kan därför säga så mycket mer om vardagslivet. De är inte alls avsedda för oss i eftervärlden att läsa – men kanske just därför särskilt spännande.

Publicerad i Populär Historia 1/1995