Nordbor var kejsarens legosoldater

Det var från slutet av 900﷓talet och fram till 1200﷓talet som åtskilliga nordbor for till Konstantinopel, av folken i norr kallat Miklagård, för att ta...

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Det var från slutet av 900﷓talet och fram till 1200﷓talet som åtskilliga nordbor for till Konstantinopel, av folken i norr kallat Miklagård, för att ta tjänst hos den bysantinske kejsaren som legosoldater.

De nordiska kämparna gjorde sig kända som goda krigare och kom efterhand att bilda kejsarens livgarde. De befann sig då i centrum av ett imperium; Konstantinopel var huvudstaden i det östromerska eller bysantinska riket, som runt år 1 000 omfattade hela nuvarande Turkiet, Grekland, Bulgarien och södra Italien.

Stadens invånare ansåg sig bo i världens centrum, med kejsaren som den ende rättmätige arvtagaren till det romerska kejsardömet och kristenhetens främste företrädare.

Det strategiska läget mellan Svarta havet och Medelhavet innebar att Konstantinopel måste försvaras väl, och staden blev tidigt försedd med höga murar som inte forcerades förrän vid korsriddarnas erövring år 1203–1204.

Väringarna utgjorde ett viktigt inslag i hovceremonielet i Konstantinopel. Det var strängt och ställde stora krav även på kejsarna. Syftet var bl a att inpränta bilden av härskaren som upphöjd och stående högt över det egna folket och främmande beskickningar.

Mekaniska underverk

I tronsalen fanns en del mekaniska underverk som ytterligare skulle förstärka intrycket av kejsaren. Hans tron kunde lyftas upp och sänkas ned mot golvet när han hade audiens, och i tronsalen fanns ett bronsträd med konstgjorda sjungande fåglar och mekaniska lejon som kunde avge hemska rytanden.

Till väringarnas uppgifter hörde att hålla vakt över kejsaren både vid mottagningarna i tronsalen och när han vistades i sitt kontor för att signera statshandlingar. De vaktade honom givetvis också under fälttågen, och när man övernattade i någon mindre stad överlämnades stadsnycklarna till dem.

Till hovceremonielet hörde också processionerna genom huvudstaden, som inte bara skedde i samband med segerfester utan förekom regelbundet i anslutning till olika helger och högtider. De var viktiga för kontakten mellan folket i staden och kejsaren. Vid dessa processioner beledsagades han av väringarna och deras anförare, som kallades “akolouthos”, ett namn som har att göra med att han gick närmast kejsaren.

Sidenbrokad och stridsyxor

Vakterna var klädda i azurblå sidenbrokad och hade stridsyxor på högra axeln. Hur yxorna såg ut vet vi inte säkert; inga sådana vapen finns bevarade från Konstantinopel, som överhuvudtaget har få bevarade fynd från den aktuella tiden. Men på ett sigill som tillhört den specielle tolk som var avdelad för väringarna finns en yxa avbildad som kan ge en uppfattning om dessa vapen. Den påminner om en medeltida hillebard, men är betydligt kortare.

De viktigaste och vanligast förekommande processionerna var när kejsaren och kejsarinnan skulle förflytta sig till kyrkan Hagia Sofia för att övervara mässan. Kyrkan låg alldeles intill det väldiga kejsarpalatset, med den muromgärdade öppna platsen Augusteion emellan.

Kejsaren kunde ta sig till helgedomen olika vägar beroende på vilken typ av högtid det gällde, men det verkar som om processionsvägen för det mesta inte varit särskilt lång.

Kyrkornas kyrka

Hagia Sofia omtalas i de fornisländska källorna, där det nämnes att nordborna kallade den för Egisif och att det var den mest påkostade och största kyrkan i världen. Den häpnad och beundran folk från nordligare trakter måste ha känt när de besökte den väldiga helgedomen skildras målande i den ryska Nestorskrönikan:

“De förde oss till det ställe där de tjäna sin gud, men vi vet inte om vi var i himlen eller på jorden. En sådan härlighet och skönhet finns annars inte på jorden”

Kejsarens tron i kyrkan var placerad framme vid koret mellan två pelare. Kejsarinnan däremot hade sin tron vid balustraden i galleriet på kyrkans andra våning, som huvudsakligen var avsedd för kvinnorna. De flesta av vakterna stod troligen i vestibulerna vid kyrkans ingångar under mässan och hörde hur de underliga orden som rabblades av prästen ekade mellan stenväggarna. Men några av väringarna följde kejsaren in i helgedomen och stod sedan på vakt vid hans tron med yxorna beredda.

Klotter med runor

Sannolikt följde några av väringarna också kejsarinnan upp till galleriet. Och däruppe finns faktiskt två runinskrifter som kanske kan vara gjorda av ett par av dem när de stod på vakt.

Ristningarna är gjorda med runor av s k kortkvisttyp, vilket var den skrift som vanligen användes vid meddelanden av olika slag men ibland även på runstenar. Bägge inskrifterna är ristade i den marmorbalustrad som går runt hela galleriet i kyrkan och som är fylld med klotter från olika tider, stavat med användning av ett otal olika alfabet.

Den ena runristningen finns i den södra delen av galleriet och består av en ganska lång följd av tecken. Tyvärr kan endast de första tydas, medan de följande verkar sakna språklig mening. Inskriften börjar “alftan”, vilket bör tolkas som mansnamnet Halvdan. Kanske kunde Halvdan – för man kan väl utgå från att det är namnet på ristaren – endast stava till sitt namn, medan resten av tecknen endast är en utfyllnad för att få en längre inskrift.

Halvdan var ett vanligt namn i både Danmark och Sverige under vikingatiden. Det förekommer bl a på ett trettiotal svenska runstenar. Tyvärr nämner ingen av dem något om att personen ifråga rest till Grekland.

Den andra runristningen finns i galleriets norra del i en nisch som utmynnar vid balustraden. Tack vare denna nisch syns man inte från sidorna, så man kan här klottra relativt ostörd. Detta märks också på att klottertätheten just här är mycket större än på andra delar av balustraden.

Om det var en väring som gjorde inskriften syntes han här inte heller från sin härskarinnas tron på galleriets västra kortsida. Runföljden är här betydligt kortare än den Halvdan gjorde, men den är å andra sidan tydligare. Här står “ari:k”, vilket kan tolkas som mansnamnet Are, följt av runan “k”, som kan stå för k eller g. Möjligen har Are varit i färd med att skriva “Are gjorde”, som på runnordiska skulle ha skrivits “ari:kiarbi”, men blivit avbruten eller tröttnat. Detta kan förstås bara bli en gissning.

Namnet Are förekom under vikingatiden i hela Norden men var vanligt bara på Island. Det finns också på två eller tre runstenar i Sverige, alla i västra Uppland. Inte heller någon av dem säger något om någon greklandsresa, och vi får väl finna oss i att inte kunna få någon säker ledtråd till vilka Halvdan och Are var, eller när namnen förevigades på marmorbalustraden i den stora kyrkan. Men för en svensk kanske det kan vara intressant att veta att r:et i Ares inskrift är av en typ som huvudsakligen förekommer i svenska runinskrifter.

Palats med marmor

När den kejserliga processionen återvände till palatset gick man liksom på utvägen vanligen igenom den stora huvudporten, som kallades Chalké efter det material den var gjord av (chalkos = koppar eller brons).

Den var inte bara en port, utan fungerade tillsammans med området innanför som ett eget palats. Den var rikt ornerad med marmor, mosaiker, statyer och konstföremål av olika slag och var på mitten försedd med en kupol. Utanför flankerades porten av fyra stora pelare. Där fanns också bänkar för vakterna, vilka åtminstone under vissa perioder torde ha utgjorts av väringarna.

Dessa och de andra vakterna hade också mer fridsamma uppdrag. Under palmsöndagsmorgonens procession höll de myrtengrenar i händerna och skulle efteråt tillsammans med andra hovtrupper plundra blomsterdekorationerna från det paradvalv som iordninggjorts mellan palatskyrkan och kejsarens rum.

Innanför den stora palatsporten fanns logementen för vaktregementena. Den italienske biskopen Liutprand av Cremona, som besökte Konstantinopel på 960﷓talet, ger ett exempel på att tolv man härbärgerades i varje rum.

Drog lott om rum

Den byggnad där väringarna höll till hette Exkoubita efter ett äldre regemente som funnits där tidigare. (Excubitor är det latinska ordet för “väktare”.) I sagorna har detta namn förvrängts till “skipt”. Enligt en version av den isländska sagan om Harald Hårdråde, som vistades i Konstantinopel åren runt 1040, hade Harald och väringarna dragit lott med de grekiska soldaterna om vilka som skulle ha den övre respektive undre våningen där. Väringarna fick den övre, vilket sedan dess sägs ha blivit regel. Att de höll till i palatsets övre delar framgår också av bysantinska källor, men det finns också uppgifter som tyder på att väringarna haft fler lokaler och kanske sitt egentliga huvudkvarter på någon annan plats i Konstantinopel.

Tyvärr är både Chalké och de övriga byggnaderna nu försvunna, men delar av dem finns säkert kvar under gräsmattorna i den park som nu ligger mellan Hagia Sofia och Blå moskén.

Augesteion, den öppna platsen mellan palatset och kyrkan, motsvaras idag av en stenlagd öppen plats som oftast är full med turistbussar. Någonstans utmed södra delen av denna plats bör den stora palatsporten ha legat, men olika forskare har skilda uppfattningar om det exakta läget.

I källarlokalerna till vaktbyggnaden fanns ett fängelse som uppkallats efter ett annat regemente, Noumera, kanske det som fått sina lokaler på den nedre våningen.

Värre än Hades

Men det var tydligen väringarna som gjorde mest väsen av sig – en bysantinare som suttit fången i Noumera beklagar sig i en dikt över fängelsets vidrighet, och bland de övriga otrevligheterna nämner han att han inte kunde sova på nätterna för att väringarna förde sådant oväsen. Platsen var värre än Hades, påstår han.

Ett annat och mer målande exempel på hur bysantinarna uppfattade väringarna ges i historieskrivaren Michael Psellos verk om 1000﷓talets kejsare. Han beskriver där hur en tronpretendent, Isak Komnenos, lyckas få över en del legotrupper på sin sida och tar emot kejsarens sändebud omgiven av dessa. Texten återges här i Sture Linnérs översättning:

“ och bakom dem följde alla de allierade styrkor som hade anslutit sig till honom från olika barbarländer, normander och skyter från Tauros (väringar), fruktansvärda såväl till utseende som till utstyrsel. Båda folken hade blå ögon, men det ena (normanderna) målade sig och plockade ögonbrynen medan de andra (väringarna) behöll sitt naturliga utseende; det ena anföll snabbt, med lätta och impulsiva räder, det andra med besinningslöst ursinne; de förra var oemotståndliga när de först stormade an men dämpades snart i sin iver; de senare var mindre otåliga men sparade ej på sitt blod och brydde sig ej om sina sår. Dessa krigare avslutade ringen (kring kejsaren) och de var beväpnade med långa spjut och eneggade stridsyxor. Yxorna bar de på axeln, och de höll lansspetsarna utsträckta framför sig så att de liksom bildade ett tak från led till led.”

Kanske finns någon av de “barbarer” Psellos såg den gången omnämnd i någon svensk runristning, t ex den som är inhuggen på ett stenblock i skogen vid stigen mot Ed norr om Stockholm. Här finns för ovanlighetens skull namnet på en av dem som återvände till hemlandet med livet i behåll – men så är det också han själv som låtit göra ristningen:

“Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.”

Mats G Larsson är fil dr i arkeologi med avhandlingen Runstenar och utlandsfärder. Aspekter på det senvikingatida samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Har tidigare utgivit Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036–1041. Han utkommer i höst med boken Väringar – nordbor hos kejsaren i Miklagård.

Publicerad i Populär Historia 2/1991

Kanske är du intresserad av...

Läs också