Syndafloden

I det cirka 4 000 år gamla mesopotamiska Gilgamesh-eposet berättas bland annat om Utnapishtim. En av gudarna, Ea, varnade Utnapishtim att gudarna skulle låta alla människor drunkna i en stor flodvåg, men att Utnapishtim skulle få tid på sig att bygga en båt. I den skulle han och hans familj undkomma vattenmassorna.

Det finns också en sumerisk version av historien som är äldre än Gilgamesh-eposet. Arkeologerna har bara funnit fragment av historien, helt enkelt kallad ”Syndafloden”. Här bär hjälten namnet Ziusudra. I de indiska Rigveda-skrifterna berättas om Manu, som också han blir varnad för en flodvåg som ska dränka hela skapelsen och tillsagd att bygga ett skepp som ska föra honom till ”berget i norr”.

Ännu en berättelse med samma tema är det babyloniska Atrahasis-eposet, som är ungefär samtidigt med berättelsen om Gilgamesh. En viktig poäng med dessa berättelser, förutom deras likhet, är att de alla skrivits ner mot bakgrund av en mycket gammal muntlig tradition. Berättelsen om syndafloden har alltså inte enbart varit en välkänd historia, särskilt i Mesopotamien, utan är också betydligt äldre än de skriftliga källor arkeologerna grävt fram.

Skriftspråket introducerades, så vitt vi vet, i Sumer (Mesopotamien) för drygt 5 000 år sedan. Ungefär 1 000 år senare nedtecknades den version av Gilgamesh-eposet som vi känner till. Historien har säkerligen genomgått en lättare modifiering och stilisering genom århundraden av muntlig tradering, men kärnan är utan tvivel av mycket gammalt ursprung.

Vad dessa berättelser har gemensamt är att de alla beskriver en urhjälte som överlever en gigantisk naturkatastrof framkallad av gudarna, och att syndafloden utgör startpunkten för världens historia. Berättelsen om den stora flodvågen har intagit en central plats i sumerernas, babyloniernas och judarnas mytologi. Är det bara därför att det är en så medryckande historia? Eller döljer myten något mer?

Genom årens lopp har flera försök gjorts att ge syndafloden en historisk förklaring. Vanligast är att hänvisa till de återkommande översvämningar som drabbade Mesopotamien när Eufrat och Tigris steg över sina bräddar.

Teorin hävdar att myten om syndafloden har sin grund i en osedvanligt stor flodvåg där en gång i tiden. Svagheten med denna förklaring är att man aldrig funnit sedimentära rester av en stor översvämning i Mesopotamien. Tillströmningen av vatten från bergen i Mindre Asien har aldrig varit tillräcklig för att permanent dränka stora områden. Men kanske har man letat på fel ställen?

Enligt Bibeln hamnade Noa till slut på berget Ararat i Kaukasus. Om vi inte tar den upplysningen helt bokstavligt utan koncentrerar oss på vilken region vi befinner oss i, är närheten till Svarta havet slående. Och det harmonierar också väl med Gilgamesh-eposet. Huvudpersonen, Gilgamesh, måste resa långt för att träffa Utnapishtim: norrut från Mesopotamien, över stora berg och genom mörka skogar tills han når ”Dödens hav”. Först efter att ha korsat det hittar han Utnapishtim, som berättar för honom om syndafloden.

Det är här, i och vid Svarta havet, vi måste leta, menar de amerikanska oceanograferna William Ryan och Walter Pitman, forskare vid Columbiauniversitetet i New York. De bägge har uppdagat företeelser i Svarta havets och Medelhavets geologiska historia som fått håret att resa sig på de annars sansade forskarna.

I korthet har Ryan och Pitman, i samarbete med bulgariska, ryska och andra europeiska forskare från flera discipliner, funnit bevis för att en gigantisk flodvåg faktiskt utvecklats i Mellanösternregionen. Platsen var Svarta havet, och tidpunkten för katastrofen passar någorlunda väl i tid med de gamla myterna.

Ungefär 5 600 år f Kr inträffade nämligen det som senare mycket väl kunde komma att gå under namnet syndafloden. Efter att under lång tid ha stigit bröt Medelhavet igenom den naturliga fördämningen vid Bosporen. Med hela Atlanten i ryggen störtade kaskader av vatten genom öppningen i en beräknad storleksordning av 200 gånger Niagarafallets flöde!

Där Svarta havet ligger i dag låg då en mindre färskvattensjö, av Ryan och Pitman kallad New Euxine Lake. Nivån på den fram till dess isolerade sjön steg snabbt, 15,2 centimeter om dagen, då vattenmassorna från Medelhavet strömmade in. De bofasta bönderna längs sjön tvingades fly upp till 1,6 kilometer per dag, samtidigt som de måste skaffa mat. Och så fortsatte det, dag efter dag, vecka efter vecka. I nästan två år steg vattnet i samma takt.

Som om inte detta var nog blev vattnet salt. Fisken dog, odlingarna hamnade under vatten och folk fick plötsligt svårt att få tag på dricksvatten. Ett fåtal hade båtar att transportera husdjur och matförråd i, vilket gav dem en möjlighet att klara sig. Men färden på den gamla insjön blev snabbt en resa in i det okända. De kunde aldrig mer vända tillbaka till sina gamla bosättningar. Deras värld hade drunknat i vattenmassorna.

Vi kan knappast föreställa oss den skräck dessa människor måste ha känt. Alla gudars samlade raseri hade släppts lös på en och samma gång. För dem som bodde närmast Bosporen måste dånet från vattenmassorna och alla partiklar som virvlade upp i luften och dolde solljuset ha tolkats som ett tecken på världens undergång.

För den gamla svartahavskulturen var det också så. Många dog under den långa flykten, och för dem som klarade sig med livet i behåll var själva grunden för existensen försvunnen.

De överlevande spreds i alla väderstreck: västerut till Europa, norrut till Ryssland, österut in i Centralasien och söderut till Mindre Asien och Mellanöstern. Med sig tog de inte bara dåtidens mest utvecklade redskap utan också kunskapen om hur man driver ett intensivt jordbruk. På kort tid ersatte deras levnadssätt de stenålderskulturer som föregått dem.

Detta är tydligast i Europa, där en helt ny kultur dök upp både på Balkan (Vincakulturen) och i Centraleuropa (Linjärbandkeramikkulturen) cirka 5500 f Kr. Men också i Mindre Asien och Mellanöstern finns många spår av ökad immigration och krigsaktivitet under samma tid. Nya folk, med mer avancerade jordbrukstekniker, anmälde sin ankomst också här.

En sådan katastrof med åtföljande exodus får naturligtvis en central plats i utvandrarnas myter. Vi vet att en muntlig berättartradition kan hålla en historia levande generation efter generation om bara berättelsens struktur gör den möjlig att komma ihåg. När det gäller syndafloden finner vi följande mönster: ”gudarnas dom”, ”varsel”, ”en utvald som ska få leva”, ”syndafloden” och till slut ”den utvalde finner ett nytt land och blir stamfader till nutidens människor”.

En sådan historia är storslaget fascinerande. Den kom, trots århundraden av stilisering och smärre omformulering, även i framtiden att innehålla de centrala elementen i samma ordningsföljd – ända tills skriftspråket uppstod och den gällande, ”auktoritativa” versionen nedtecknades.

Att det var just sumererna som förde berättelsen vidare kan ha med klimatförhållandena att göra. De oregelbundna men återkommande översvämningarna i Mesopotamien måste varje gång ha påmint folket om syndafloden, och när floden steg över sina bräddar var detta en perfekt anledning att låta myten gå vidare till nästa generation.

Det främsta beviset på att Ryan och Pitman har rätt vore om någon fann rester av mänsklig civilisation på botten av Svarta havet. Tills den dagen randas kommer sannolikt deras teori att vara både omstridd och ofullständig. Men de geologiska bevisen är klara nog: en gigantisk flodvåg trängde verkligen in i New Euxine Lake för ungefär 7 500 år sedan. Att det bodde människor runt sjön är också troligt. Och vem vet – kanske någon av dem hette Noa, Utnapishtim, Manu, Ziusudra eller Atrahasis.

Kjetil Johansen är frilansjournalist, bosatt i Norge.
Översättning: Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 6/1999