Nya fynd i Dödahavsrullarna från Qumran

De första Dödahavsrullarna hittades 1947 i Qumran vid Döda havets nordvästra hörn. Fynden väckte med rätta enorm uppmärksamhet. Bland rullarna fanns texter som i ett enda nu gav forskarna 1000 år äldre handskrifter av Gamla testamentets böcker. Och fynden fortsätter att överraska.

Israeliska kriminaltekniker har genom att identifiera en suddig grekisk bokstav –”N”– visat att ett antal hittills oidentifierade fragment är från Nya testamentets böcker. Bland annat från det äldsta evangeliet – Markus. Nu måste historien om Nya testamentets tillkomst revideras.

Olika riktningar

Judendomen var vid tiden för vår tideräknings början ingen enhetlig företeelse. Bibelns evangelier berättar om två riktningar vid sidan av huvudströmningen: fariséer och saducéer. Jesus var i konflikt med båda. Dessutom fanns esséerna (”de fromma”), som bibeln inte nämner något om.

Men esséerna var verksamma samtidigt med timmermannen från Nasaret. Sekten utgjorde ett brödraskap, ett slags munkorden, som hyllade celibatet och ett asketiskt levnadssätt. De bar vita kläder, höll diet och tog rituella bad. Enligt den judiske historieskrivaren Josefus bestod sekten av omkring 4000 medlemmar, fördelade på flera platser.

Esséerna var i konflikt med traditionell judendom och motståndet mot romarna, ockupanterna, odlades starkt. De tog emot unga pojkar för uppfostran och en del har velat göra gällande att Johannes Döparen fostrades av sekten. Några bevis för detta finns inte. Inte heller för att Jesus skulle ha varit essé, eller till och med deras anförare, ”Rättfärdighetens lärare”, som bland andra bestsellerförfattarna Michael Baigent och Richard Leigh spekulerat kring.

Esséerna hade en klosterliknande kommunitet vid Qumran vid Döda havets nordvästra hörn. Här hade de också ett ansenligt bibliotek. När romerska soldater år 68, under det judiska kriget, närmade sig gömdes biblioteket i kringliggande grottor.

Vad som hände med människorna vet vi inte, men kommuniteten förstördes och biblioteket blev liggande orört ända fram till 1947. En beduinpojke hittade då av en slump den första grottan. Han letade efter en bortsprungen get och kastade på pojkars vis lite på måfå in en sten i ett hål på en klippbrant. Ett krasande ljud hördes när en lerkruka gick sönder. Krukorna var flera och visade sig innehålla pergamentrullar.

Rullarna låg inlindade i linnetyg, precis som mumier. Till en början förstod ingen vilka fantastiska fynd som doldes i de dammiga krusen. Vid den amerikanska arkeologiska skolan i Jerusalem identifierade man dock rullarna som hebreiska handskrifter från vår tideräknings början.

Komplett Jesaja

En mängd manuskript och rullar påträffades i elva grottor, däribland större och mindre fragment på hebreiska av alla Gamla testamentets böcker utom Ester. Jesajas bok hittades t ex i ett komplett och i ett ofullständigt exemplar.

Dessutom fanns kommentarer till bibelns böcker, böner, välsignelser, liturgiska texter och regler för sekten. På arameiska hittades en del apokryfiska böcker.

I ett enda nu fick forskarna 1000 år äldre bibelhandskrifter till sitt förfogande. Överensstämmelsen med vår gammaltestamentliga text är förbluffande stor, men till vissa delar stämmer Dödahavsrullarna bättre överens med Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet som enligt traditionen gjordes av 70 lärda i Alexandria och som var färdig omkring 130 f Kr. Det tyder på att den hebreiska texten vid den här tiden fanns i flera versioner.

Grekiska fragment

1955 hittades grotta nummer sju. Här fanns bara 19 små papyrusfragment. Förmodligen skövlades grottan redan av de romerska soldaterna. De eldade säkert upp skrifterna. Papyrus var uppskattat som fnöske, och brännbart material var en bristvara i denna ökenliknande terräng.

En sak förvånade: till skillnad från materialet i de övriga grottorna var dessa fragment på grekiska.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Fragmenten publicerades, bokstav för bokstav, 1962. Två kunde snabbt identifieras som gammaltestamentliga, de övriga förblev oidentifierade. Forskare letade i alla gammaltestamentliga texter på grekiska, hos de judiska författarna Filon och Josefus, som för övrigt själva skrev om esséerna. Inget passade.

En spansk papyrusforskare vid namn O’Callaghan fick 1972 för sig att leta i en nytestamentlig konkordans. Han hävdade att ett litet fragment, 3,3 x 2,3 cm, med elva säkert identifierade bokstäver och nio osäkra, var från Markus evangelium. Få trodde honom. Varför skulle denna judiska sekt ha kristna skrifter?

– Det var framförallt tyska bibelforskare som motarbetade uppslaget, säger professorn i exegetik Harald Riesenfeld, som ledde nyöversättningen av Nya testamentet (NT 81) till svenska.

– Det kullkastade idén om att Markus evangelium är av sent datum, från år 70 eller senare. Under de senaste 100–150 åren har många lutat åt ett sent författarskap.

Sedan hände ingenting på många år.

– Det blev tyst i klassen, läraren slog näven i bordet, säger Harald Riesenfeld, som själv ända sedan ungdomen säger sig ha trott på ett tidigt författarskap av Markus evangelium, omkring år 60.

Kriminalteknik

Så småningom tog en tysk papyrusforskare, C P Thiede, upp saken igen. Han är inte teolog, men fick för ungefär ett år sedan tillstånd av Rockefellerinstitutet i Jerusalem, där fragmentet förvaras, att låta Israels kriminaltekniska anstalt fotografera det.

Vad striden gällde var i princip en otydlig bokstav, som blockerade identifieringen. Rörde det sig om ett I (iota) eller ett A (alfa)? Eller var det, som O’Callaghan hävdade, ett N (ny)? Strecket mellan stolparna och högra stolpen är mycket otydligt.

Teknikerna fann att strecket fanns där. Det var ett N (ny). Och bitarna föll på plats. På fragmentet står det: ” de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade. När de farit över sjön, kom de till Genesaret och gick iland där.” (Mark 6:52–53).

Sensationellt brev

Ett annat fragment från grotta sju visar sig vara från Paulus första brev till Timoteus. Detta vill Harald Riesenfeld beteckna som ännu mer sensationellt.

– Det har hävdats att detta brev skrevs i Paulus namn först 40 år efter hans död. Fyndet visar att det faktiskt skrevs under hans livstid. Paulus led martyrdöden någon gång mellan år 65 och 67.

De andra fragmenten innehåller förmodligen citat från Jakobs brev samt ytterligare några från Markus evangelium.

Frågan är: varför hade denna stränga judiska sekt kristna skrifter? Det finns inga källor, vare sig kristna eller andra, som nämner något om förhållandet mellan esséerna och de kristna.

En teori är att kristna missionärer besökte sekten för att omvända medlemmarna till kristendomen. En annan teori är att böckerna helt enkelt togs in som referenslitteratur i biblioteket. Esséerna var med säkerhet nyfikna på den sekt som vid den här tiden vällde fram som en stormflod i hela Romarriket. Kristendomen betraktades ju till en början som en judisk sekt. Ytterligare en teori är att kristna flydde och sökte asyl hos esséerna när romarna kom.

Många bibelforskare måste nu revidera sina ståndpunkter när det gäller Nya testamentets tillkomst. Det förflöt kortare tid mellan händelserna och nedtecknandet än de flesta trott. Bibelns äldsta evangelium och Paulus första brev till Timoteus skrevs under alla omständigheter före år 68, det år då romarna hemsökte ”de fromma” i Qumran.