Kristnandet var mindre blodigt än vi trott
Senantikens kristna återanvände hedniska ting för att få den nya religionen accepterad i romarriket.
Irene Selsvold har studerat hur hedniska monument och reliefer återanvändes inom kristendomen, bland annat i Hierapolis.
Kristendomens intåg i romarriket har ofta beskrivits som en brutal historia. Tempel och statyer förstördes i kristna attacker i syfte att utradera hednisk kult. Men den bilden är betydligt förenklad menar Irene Selsvold, forskare i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet. Irene har nyligen disputerat på en avhandling där hon använder begreppet minnesmanipulation för att förstå kristnandet under senantiken.
– Tittar vi på arkeologin och inte enbart de skriftliga källorna ser historien annorlunda ut, säger hon.
Irene Selsvold har granskat kristendomens intåg i tre av senantikens städer: Efesos, Afrodisias och Hierapolis. Där har arkeologer grävt upprepade gånger sedan 1800-talet och det finns gott om forskningsrapporter att studera. Irene Selsvold har också varit på plats i vad som i dag är västra Turkiet för att undersöka miljöer, byggnader och skulpturer i de tre städerna.
Hedniska monument blev kristna
Hennes avhandling visar att det går att se hur till exempel reliefer och monument från förkristen tid återanvändes i kristna byggnader eller städernas offentliga rum. Resultat som går på tvärs med de skriftliga källornas beskrivning av kultplatser som demoleras i kristet raseri över ålderdomlig hednisk rit.
– Folk i allmänhet gillar inte att få sina rutiner ändrade, så återanvändning blev ett sätt för den nya religionens representanter att få samhället att acceptera en nyhet. Men det handlade också om att visa makt, att appropiera en äldre kultur och göra den till sin, säger Irene Selsvold.
Paulus predikar i Efesos. 1600-talsmålning av Eustache Le Sueur.
Förändrar hur det förflutna uppfattas
Begreppet minnesmanipulering betyder att man förändrar de sätt som det förflutna uppfattas på. Resultatet blir att ett samhälle minns till exempel en byggnad eller en plats – och därmed också den del av historien som den representerar – på ett annat sätt än tidigare. I fråga om materiell kultur i romarriket innebär det att hednisk kult placerades i en ny kontext, i ett gemensamt minne.
FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!
Minnesmanipulation och minnesstrategi är knappast något som enbart hör antiken till utan något vi människor ständigt sysslar med, menar Irene Selsvold.
– När man lägger till eller tar bort saker ur stadsrummet, som statyer eller konst – eller kanske omformar dem – handlar det om att manipulera folks minne. Men också i våra egna hem jobbar vi med strategier kring hur en besökare ska uppfatta oss, genom att välja vad som ska få vara framme och vad som ska plockas bort.
Senantiken outforskad epok
Senantiken (omkring 300-600 e Kr) har tidigare inte varit något prioriterat studieområde för arkeologer – därför har kunskap om denna övergångsperiod ofta enbart hämtats ur skriftliga källor som lagar och helgonberättelser.
– Senantiken har betraktats som en nedgångsperiod, därför har inte arkeologerna varit så intresserade av den, säger Irene Selsvold som nu ska fortsätta att studera epoken, den här gången med gravplatser i fokus.
