Myten om blotet

Episoden ovan är hämtad ur den isländske skalden Snorre Sturlassons Ynglingasaga och tjänade som förebild för Carl Larsson när han med sin jättemålning

25 maj 2001 av Jacob Wiberg

Episoden ovan är hämtad ur den isländske skalden Snorre Sturlassons Ynglingasaga och tjänade som förebild för Carl Larsson när han med sin jättemålning ville skildra hedniska förfäder församlade till midvinterblot – en högtid som ibland betraktas som föregångare till vårt julfirande.

För att blidka gudarna skulle blodiga offer av både människor och djur förrättats (en förskrämd häst på tur att slaktas skymtar i målningens högra kant). ”Nu tvivlar jag själv inte ett ögonblick på att jag intuitivt precis återgivit offerscenen sådan den sågs på den tiden i verkligheten…”, skrev Larsson i sin självbiografi, till synes lika övertygad om kungasagans autenticitet som om sin egen förmåga att rätt återge den.

En annan källa som ofta förs fram för att beskriva hednisk offerkult är den tyske domskolemästaren Adam av Bremens biskopskrönika från 1070-talet. I den återges en påstådd ögonvittnesskildring av hedniskt offerskick i Uppsalas guldbeklädda tempel:

”Vart nionde år brukar det firas en för alla sveonernas landskap gemensam högtidsfest i Ubsola. /…/ Offret är beskaffat på följande sätt: av allt levande av hankön offras nio stycken. Med blodet blidkas gudarna. Kropparna däremot hängs upp i en lund nära templet. Denna lund är hedningarna så helig, att vartenda träd i den tros vara gudomligt på grund av offrens död och förruttnelse. Där dinglar även hundar och hästar tillsammans med människor, vilkas kroppar, upphängda i blandning, någon av de kristna för mig har berättat sig ha sett sjuttiotvå stycken. /…/ Här är även en källa, där hedningarnas offer utövas, och en människa brukar bli levande nedsänkt. Om hon inte påträffas blir folkets önskan uppfylld.”

Kan det ha gått till så som Snorre och Adam beskriver det? Mycket tveksamt. Det finns stora källkritiska problem med de tidiga skriftliga källorna – inte minst de isländska sagorna, vars sanningshalt starkt ifrågasatts under 1900-talet. Snorres Ynglingasaga nedtecknades i början av 1200-talet men faller tillbaka på det ännu äldre fornnordiska kvädet Ynglingatal (ibland daterat till 900-talet). Här redogörs för Ynglingaättens kungar under 27 generationer i en opreciserat avlägsen forntid och alla eventuellt faktiska förhållanden om blotfirandet löses upp i ett mytologiskt töcken.

Adam av Bremen citeras ofta och gärna, men också i hans fall måste riktigheten i det han skriver betvivlas. Det menar bland andra historikern Henrik Janson, Göteborgs universitet, i en nyligen framlagd avhandling. Han anser att Adams skildring av förhållandena i Uppsala färgades av en infekterad kyrkopolitisk maktkamp mellan påven i Rom och ärkebiskopen i Bremen och ska därför inte läsas bokstavligen. Istället för att vara en detaljerad beskrivning av riksblotet i Uppsala verkar Adams redogörelse vara en satir över förhållandena i påve Gregorius VII:s Rom.

Genom åren har många arkeologiska undersökningar gjorts i Gamla Uppsala, men hittills har ingen kunnat peka på några klara bevis för förekomst av vare sig människooffer eller hednatempel. Huruvida något ”riksblot” ägt rum är alltså en öppen fråga.

Men där de historiska källorna är alltför osäkra kan arkeologin sprida visst ljus. De senaste årens allmänna intresse för vikingatiden avspeglas även i forskarvärlden, som i ökande grad börjar ägna sig åt den förkristna religionsutövningen. Ett exempel på detta är ett tvärvetenskapligt religionsarkeologiskt projekt om nordisk hedendom som inleds nästa år i Lund.

– Satsningen på nordisk hedendom tror jag beror på att området legat för fäfot så länge, säger Anders Andrén, medeltidsarkeolog och ansvarig för forskningsprojektet. Det har hänt mycket inom arkeologin som på nytt kan belysa hedendomen.

Han nämner utgrävningen av stormannagården Borg utanför Norrköping som en källa till ny och viktig kunskap. Borg är en i raden av storgårdar från yngre järnålder som uppvisar spår av hednisk kult som kan tolkas som offer- eller blotverksamhet.

Två andra sådana gårdar är själländska Tissø och halländska Slöinge. På dessa och andra platser tycks stormännen ha knutit en lokal kultutövning till sig och sina gårdar och därmed också fått ett effektivt verktyg för att kontrollera befolkningen. Det är dock för tidigt att tala om någon enhetlig religionsutövning, för den tar sig olika uttryck i olika delar av Skandinavien.

I samband med ett motorvägsbygge upptäcktes i Borg en märklig gårds- anläggning med dateringar inom tidsperioden 700–1000 e Kr – under en av Magnus Erikssons medeltida kungsgårdar.

– Vid utgrävningarna hittade vi lämningar som bar tydliga spår av en förkristen, vikingatida kult, säger Karin Lindblad vid Riksantikvarieämbetet i Linköping. På en stenlagd gårdsplan fanns en stor depå av så kallade amulettringar av järn och omkring 50 kilo djurben. Mest var det ben från häst, ko och svin, men även från hund, och åtminstone en var halshuggen.

Många av benen bar spår som inte har med normal slakt att göra. Omotiverade märken efter hugg och slag tyder på att djuren har offrats – blotats. Benfyndens spridning pekar också den på att något utanför vardagslivet ägt rum på platsen.

– Oproportionerligt många grisskallar låg i koncentrationer med galtarna för sig och suggorna för sig, berättar Karin Lindblad.

Vid utgrävningen hittades även ett litet ”kulthus” som förutom ett par amulettringar var fyndtomt. Längs ena väggen i huset fanns ett stenfundament och här tror arkeologerna att gårdens gudabilder kan ha stått.

Under 1000-talet, förmodligen i samband med att den kristna missionen nådde trakten, togs kulthusets väggar ner och stenfundamentet och golvet täcktes med ett decimetertjockt gruslager. Snart därefter började en träkyrka byggas i närheten. Kanske måste den gamla religionen begravas ordentligt för att en ny skulle kunna antas?

Publicerad i Populär Historia 8/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också