Hus för levande och döda

De allra flesta människor bodde i långhus under bronsåldern, ibland under samma tak som djuren. Medan matrester och borttappade föremål kan avslöja vad som ägde rum inomhus, skvallrar bostädernas storlek om den sociala hierarkin i bronsålderssamhället.

11 augusti 2007 av Kristina Svensson

– Vissa kunde markera sin makt och status genom långhusets storlek. Från sen stenålder och framåt var långhusen mellan tio och trettio meter. Men med tiden blir hövdingarnas hus längre och längre. Under bronsålderns början, cirka 1500–1300 f Kr, når de sin maximala storlek. Då kan husen vara upp till sextio meter långa, sedan blir de åter kortare, säger arkeologen Magnus Artursson vid Riksantikvarieämbetet, som forskar om forntida hus och bebyggelse.

När E22:ans sträckning skulle ändras i Skåne påträffades ett enastående exempel på ett palatsliknande långhus i Fjälkinge strax öster om Kristianstad. Det fyrahundra kvadratmeter stora huset var högt beläget på Hunneberget, en gång omgivet av våtmarker och frodigt bete.

Resterna av huset var få, men ändå spektakulära. Förmodligen var väggar­na uppbyggda av flätade grenar och täckta med lera på traditionellt vis, men även plankor kan ha använts. Av husets konstruktion syntes bara hål efter de stolpar som burit upp taket och några få av väggstolparna.

Fascinerande är att vissa stolphål varit ext­ra kraftiga och skodda med stenar, vilket kan vittna om ett upphöjt tak i en del av byggnaden. I mitten av det 45 meter långa huset har en eldstad värmt invånarna. I huset västra ände fanns förmodligen ett loft, åtminstone tyder en extra rad av takbärande stolpar på det.

Märkligast är kanske det husoffer som påträffades i ett av stolphålen. Där låg förutom en väl använd slipsten också en sandsten, ett spån av importerad flinta och en skrapa gjord av flinta från Kristianstadstrakten. Spån var tidens universalredskap och användes både vid ben- och hornhantverk. Skrapan kunde användas vid läderhantverk. Dessa föremål lades med avsikt ned i stolphålet för 3 500 år sedan, kanske för att skänka lycka åt husets invånare.

– Förmodligen fanns ett starkt samband mellan huset och dess ägare. Vi vet att husen under yngre järnåldern gavs särskilda namn, i Beowulfkvädet heter till exempel hövdingahallen Hjort. Husen hade säkerligen en metafysisk betydelse och när man dog valde en del att bli begravda i husgravar eller dödshus, säger Magnus Artursson.

Tre sådana husgravar från bronsåldern påträffades för några år sedan i skånska Gualöv. Totalt finns ett sextiotal i hela Sverige. De är lika stora som vanliga bostadshus, men väggarna är ofta gjorda av sten- eller sandvallar. I enstaka fall har dessa hus haft ingång. Oftast saknar de stolphål, vilket kan tyda på att de aldrig haft tak. En tolkning är att gravhusen fungerat som heliga rum, där man kunnat ta kontakt med döda förfäder eller högre makter.

I det största av gravhusen i Gualöv påträffades en man och ett litet barn. De har båda blivit kremerade och lagda i urnor – mannen i en urna av rödbrun keramik, barnet i en mindre som var glänsande svart. Här har man verkligen kostat på de döda; många andra fick sina brända ben lagda i vanlig hushållskeramik.

Gravgåvorna som följde med det döda barnet och mannen var rika. I barnets lockförsedda urna låg flera föremål av brons: ett armband, en dubbelknapp, en syl och en kniv. Mannen har fått med sig sin rakkniv, pincett, syl och en miniatyr av en lansspets.

Gravfältet i Gualöv låg på en svag höjdsträckning och bestod, förutom av de tre kulthusen, av fyra gravhögar, 34 urnegravar och ett tjugotal gropar med brända ben som kan vara resterna efter gravbålen.

– Arkeologerna hittade inga rester efter bostäder i närheten av gravfältet, men det är ändå tydligt att två familjer med olika status begravts här. Inom ett område på gravfältet har de döda utrustats med riktigt dyrbara gravgåvor av brons, medan gravinnehållet i det andra området är mer påvert till sin karaktär, säger Magnus Artursson.

Kristina Svensson

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också