Olifanter är en sorts jakt- eller signalhorn av elfenben, gjorda av i det närmaste hela betar. De var redan när de tillverkades och i bruk stora dyrbarheter, som bara högt uppsatta personer kunde kosta på sig. De har också fungerat som furstliga gåvor, sinsemellan eller till kyrkor och kloster.

Det äldsta kända elfenbenshornet är från 600-talet f Kr och påträffades i en italiensk grav. Hornen förknippas gärna med jakt, men det är kanske snarare som signalhorn vid festliga och högtidliga tillfällen som de använts. På ”Bayeuxtapeten” från 1000-talets slut kallas till gästabud med en olifant, och ibland har man också i kyrkorna använt olifanter för att kalla till gudstjänst om man saknat klockor.

I den tidigmedeltida konsten finner man också olifanter: på kyrkornas kapitäl och i bokmåleriet förekommer de, som änglars eller världsliga musikers instrument. De förekommer som instrument både vid Jesu födelse och vid Yttersta Domen, där de fungerar som dombasuner. Men olifanterna har också fungerat som jakthorn, det framgår av en rad medeltida bildframställningar.

Det märkliga namnet kommer av den form ordet elefant hade på fornfranska. Ordet är särskilt förknippat med en fransk medeltida hjältedikt, ”Rolandssången”, som handlar om en av Karl den stores kämpar, Roland. Tiden ska vara omkring 800 e Kr och ämnet, som har verklig bakgrund, är en strid mot saracenerna i passet Roncesvalles (Roncevaux) i Pyrenéerna, som slutar med att Roland och hans medkämpar faller. Mot slutet av striden är Roland och hans män illa ute och strider i svårt underläge. Roland skulle lätt ha kunnat kalla kung Karl och hans här till undsättning, men har inte velat göra detta. I slutet av dikten står det så här (i en översättning från 1902):

Han kämpar dock tappert vidare i fyrtio verser innan han känner döden nalkas och lägger sig under en pinje med det berömda svärdet Durendal och hornet under sig.

Efter Rolands ryktbara horn kallas alla sådana elfenbenshorn olifanter. Man förstår att hjältedikter som denna satt fantasin i rörelse. Också i den nordiska mytologin hittar vi ett berömt signalhorn, guden Heimdalls Gjallarhorn. Heimdall vaktar hos asarna, och vid Ragnarök, den nordiska mytologins världsundergång, blåser han i sitt horn för att väcka gudarna.

Det finns ett hundratal olifanter bevarade i museer, kyrkliga skattkammare och samlingar runt om i världen. En av dem, som finns i ett museum i Toulouse i Frankrike, kallas till och med Rolandshornet. Tyvärr är dock hornet ungefär två hundra år för ungt för att det skulle kunna ha haft något med Karl den store att göra.

De flesta hornen anses ha tillverkats under 1000–1200-talen i Syditalien och på Sicilien av både kristna och muslimska konstnärer i rätt skiftande stilar. Här möts romanska, arabiska och bysantinska drag. Den detalj som de flesta har gemensamt är att man sparat ut två nedsänkta band, där man haft metallbeslag för att fästa öglorna för den kedja eller det band som man haft att hänga hornet i. Nästan alla har en dekor av djurscener i relief, men de kan vara placerade och utförda på många sätt. Vissa har djurscenerna i vertikala band, andra har dem placerade i medaljonger och i en tredje grupp har de i stället placerats i smala, längsgående band, där djuren kryper fram som i en tunnel i genomskärning.

Det är denna tredje typ som olifanten som såldes på Bukowskis tillhör. Den är mycket väl bevarad, 48 centimeter lång, vilket är normallängd (den största är en bjässe på 72 centimeter) och den har bevarade metallbeslag för en kedja. De är dock inte ursprungliga – det är de säkert nästan aldrig – utan från 1500-talet. Närmast under mynningen finns ett brett vertikalt band med fabeldjur – fyrfotadjur och fåglar – i medaljonger. Där finns, på en enhörning, en liten inskription, som kan tolkas som ”j202” eller ”jzoz”. Den har hittills trotsat all tolkning. Den smala änden är utsparad till en liten tapp, där ett munstycke av metall varit fäst.

Olifanten anses tillverkad i Syditalien, och den datering till 1000-talet man givit den har nyligen bekräftats av en c14-datering som utförts i Uppsala. Stockholmsolifanten är sedan tidigare känd av forskningen, eftersom den såldes på auktion i Berlin 1943. Man har framhållit att detta horn är mycket likt ett som finns i Florens, och en specialist anser att det kan vara så att man köpt en elefants båda betar och framställt hornen parvis.

När nu denna olifant lämnat Sverige efter dryga 50 år betyder det inte att Sverige står olifantlöst. På Historiska museet i Stockholm finns en olifant av den typ som har fabeldjur i djup relief i medaljonger. Tyvärr vet man inte varifrån den kommer; det enda man vet är att den 1693 är upptagen i den första förteckningen över föremålen i det som då hette Antikvitetskollegiet: ”Ett drickeshorn af Elphenbeen utskurit medh Rÿtning”. Även om hornet då tolkades som ett dryckeshorn måste det vara detta det gäller. Ursprunget? Det kan höra till krigsbytena från trettioåriga kriget, även om det inte nämns i någon sådan förteckning. Men det kan faktiskt också ha funnits i Sverige ända sedan medeltiden, till exempel som en del i någon kyrkas skatter.

Göran Tegnér, Historiska museet, Stockholm.

**Publicerad i Populär Historia 6/1999