Aktuell forskning: Elitsoldater på Birka
– Vikingakrigarna på Birka tillhörde en välorganiserad elit i samhället, berättar Charlotte Hedenstierna Jonson. Bland fynden finns bland annat ett fint snidat drakhuvud som sannolikt burits på manteln.
Detta fynd avslöjar, tillsammans med uppgifter i samtida källor, att vikingakrigarna hade en tydlig befälsstruktur. Den äldste veteranen fick äran att hålla standaret i strid och kanske bar han nålen som ett tecken på sin status. I fyndmaterialet från garnisonen på Birka finns också tydliga inslag österifrån. Det rör sig inte bara om smycken och mynt, utan också om vapen. Särskilt intressant är en tumring som använts för att bättre kunna spänna en pilbåge.
– Samma sorts ringar hittar man bland nomadfolk på de ryska stäpperna, och detta fynd tyder på att krigarna på Birka tagit upp östliga stridstekniker.
I Birka har man också hittat spår som antyder att pilbågar av stäppnomadtyp tillverkades på Birka.
– Det östliga inflytandet är mycket påtagligt, menar Charlotte Hedenstierna Jonson. Förutom att vara skickliga med svärd, yxa och spjut var många av Birkakrigarna också skrivkunniga. Pennor avsedda för att skriva på vaxtavlor har hittats i garnisonen och sannolikt förde man bok över hur krigsbyten ifrån plundringstågen skulle delas upp. Med sin höga bildningsnivå och sina internationella kontakter dominerade krigarna hela samhället.
Folk på Birka ville vara som krigarna, unga män tränades i stridskonster för att kunna bli soldater och kvinnorna hjälpte till att upprätthålla krigarkulturens struktur och traditioner. Formellt sett var krigarna visserligen underställda den kung som härskade på Birka, men i praktiken levde de sitt eget liv, och drog ofta ut på resor österut, som livvakter åt handelsmän. Det var sannolikt under dessa resor som de nära kontakterna mellan Birkakrigarna och de ryska och bysantinska folken etablerades, menar Charlotte Hedenstierna Jonson.
– När garnisonen på Birka till slut förstördes under ett våldsamt anfall kan man tänka sig att de kvarvarande Birkakrigarna drog österut för gott, för att ta anställning vid Kievfurstens hov eller som livvakter i den bysantinske kejsarens väringagarde.
