Visst skämtades det på medeltiden!
Existerade något man skulle kunna kalla humor under medeltiden? Fick man skämta? Intrigen i Umberto Ecos världsberömda roman Rosens namn vävs delvis kring en kyrklig tradition som förbjöd skratt eftersom det inte finns några bibliska belägg för att Kristus skrattade. Nå, nu finns det heller inte någonting i Nya testamentet som pekar på motsatsen, vilket några samtida tänkare påpekade i sitt försvar för skrattet. Bland dessa fanns ingen mindre än Thomas av Aquino som hävdade att skratt och lek var ett nödvändigt inslag i det mänskliga livet och tog de bespottade gycklarna i försvar.
En del forskare från vårt eget århundrade förnekar dock att humor fanns på medeltiden och använder argumentet att medeltidsmänniskan varken kunde tänka abstrakt eller se saker och ting ur olika synvinklar, två viktiga förutsättningar för uppkomsten av humor. Som ett stöd för uppfattningen har man också pekat på att begreppet humor fick sin moderna betydelse så sent som på 1600- och 1700-talen.
Men det går inte att hitta något egentligt skäl, vare sig i teorin eller praktiken, för tesen att humor inte existerade under medeltiden. Det menar medeltidsforskaren docent Olle Ferm vid Stockholms universitet och tillägger att de som företräder denna åsikt inte bemödat sig om att bredda perspektivet tillräckligt när de studerat området. För det är tveklöst så att medeltidsmänniskan hade samma förmåga som vi själva till abstrakt tänkande – och till humor.
– Vad själva begreppet humor beträffar fanns under medeltiden andra termer som täckte in detta fenomen. I de språk som talades fanns en hel del ord som pekar på närvaron av skämt och humor. Jag kan bara ta ett enkelt exempel, det latinska jocus som ju betyder skämt. Och för att kunna betrakta något som skämtsamt behövs en tolkning där humor fungerar som en ram, säger Olle Ferm.
Du har i flera år studerat humorn under medeltiden. Vilken är din slutsats?
– Så vitt jag kan bedöma fungerade humorn under medeltiden på ungefär samma sätt som i ett modernt samhälle. Men i sina konkreta uttryck och i sitt val av ämne var medeltidens humor starkt förankrad i sitt samhälle och dess olika sociala sammanhang. Humor uppstår i människors umgänge med varandra och tar sin färg och form av detta umgänge.
Vad är det som utlöser humor?
– Modern humorteori arbetar mycket med begreppet inkongruens, som närmast betyder brist på överensstämmelse. Inkongruens kan liknas vid en kollision mellan element som vanligtvis inte kommer i närheten av varandra. Det kan handla om allt från idéer och värderingar till enstaka ljud och händelser. När en inkongruens uppstår startar hos betraktaren en process vilken syftar till att hitta en mening. När denna upptäckts och den mentala anspänning inkongruensen skapat vips löses upp, ja då blir resultatet ofta ett befriande skratt.
– Inkongruens är en nödvändig men dock inte tillräcklig förutsättning för uppkomsten av humor. En kollision mellan aparta element kan ju också skapa rädsla, ångest och andra obehagliga känslor och vanligtvis styr sammanhanget i vidare bemärkelse vilken väg tolkningen tar. I normala fall blir inkongruensen begriplig först när man tittar på det övergripande meningsbärande system i vilket kollisionen ingår.
Kan du ge något exempel från medeltiden på en inkongruens som väcker skratt?
– Ja, jag kan välja en av de anekdoter som sammanställdes och gavs ut på 1400-talet av florentinaren Poggio Bracciolini, under många år sekreterare vid den påvliga kurian. Historien låter så här: En storvuxen och tjock abbot på resa närmade sig en kväll Florens och mötte på vägen en bonde. Abboten frågade honom om det var möjligt att komma in genom stadsporten varvid bonden svarade, med hänsyftning på abbotens stofthydda, att ”om en vagn lastad med hö kommer igenom så är nog chansen för din del väl så stor”.
– Den klurige bonden utnyttjade tvetydigheten i abbotens fråga. Vad abboten ville veta var ju om stadsporten hölls öppen på kvällen, inte huruvida den var bred nog för hans kropp att kunna klämma sig in.
Du nämner betydelsen av övergripande system. I vilket sammanhang fungerade just den här berättelsen?
– En abbots liv styrdes av strikta klosterregler och när han blev vigd till munk lovade han att föra ett asketiskt liv som normalt inte skulle kunna leda till fetma och dästhet. Eftersom bonden stod lägst på den sociala skalan och abboten befann sig högst upp tillät bondens tvetydiga skämt honom också att ostraffat kunna driva med den höge herrn. Den vitsige och slagfärdige bondens sätt att fånga tillfället i flykten skapade således en inkongruens.
– Kyrkfolk av olika kategorier var för övrigt den samhällsgrupp som under medeltiden oftast hamnade i skottgluggen för skämt och drift. Favoritämnena var funderingar kring klerkernas brist på sexualmoral, deras frosseri i mat och dryck samt kyrkans girighet. Den stundom stora skillnaden mellan den norm man som kyrkans tjänare skulle underkasta sig och den verkliga livsföringen var grunden för de klerikala satirerna. Här fanns ju som jag antydde också möjligheten att på ett riskfritt sätt komma åt en elitgrupp i samhället som i kraft av sitt höga ämbete åtnjöt omfattande sociala privilegier.
Exemplet är hämtat från Italien. Finns liknande anekdoter från våra egna breddgrader?
– Under senare tid har jag ägnat mig åt två skämttexter från norra Europa på temat abbotars frosseri. Den äldre texten är på latin och härstammar från 1100-talets England eller i varje fall från den anglonormanniska kulturkretsen. Den andra texten är en svensk version av den latinska och finns bevarad i ett par handskrifter från 1400-talet men skrevs antagligen redan hundra år tidigare. Förmodligen har den kommit till vårt land via Norge och drottning Eufemia som via äktenskapsförbindelser var befryndad med den svenska kungaätten. Den texten går under namnet Skämtan om abbotar.
– Båda de här texterna har en dragning åt det burleska och driver hejdlöst med abbotarnas frosseri och svårigheter att hålla sig på den smala vägen. Författaren till den latinska förlagan, Magister Golyas, är en påhittad figur och kan betraktas som anfader till goliardlitteraturen, en skämtsam, glad, uppsluppen och satirisk berättelseform som uppkom i studentkretsar på 1100- och 1200-talen. Samtidigt är genren en parodi på ordensväsendet och livsföringen bland kyrkans tjänare och det finns tecken som tyder på att en del av anekdoterna författades i de egna kretsarna.
Så den kyrkliga satiren kunde ibland vara självironisk?
– Ja, och för att kunna förstå detta måste vi tänka oss in i klerkernas vardag. De hade lämnat det vanliga livet med allt vad det innebar bakom sig och givit löfte att följa kyrkans lag. Det nya religiösa livet var oerhört rigoröst, fyllt av allvarliga ritualer och ceremonier som krävde engagerat deltagande och komplext samarbete med andra. Man orkade helt enkelt inte vara allvarlig jämt och för att hantera de olika konflikter och frustrationer som uppkom hittade man på berättelser och anekdoter vilka fungerade som en form av mental säkerhetsventil.
– Berättelserna om abboten bygger på begreppet inkongruens genom att de arbetar med konflikt mellan ideal och verklighet. Abboten tror sig iaktta alla klosterregler men gör det bara skenbart. Berättelserna understryker vilka normer en abbot egentligen skulle leva efter. Med en form av skrattspegeleffekt för man fram detta budskap och antyder samtidigt att så här skröpliga är vi människor om man jämför med det ouppnåeliga himmelska idealet.
Den svenska texten är ju en bearbetning av den latinska förlagan. Vet man vem som gjorde denna översättning?
– Nej, det känner vi inte till, men däremot är upphovsmannen till 1400-talsavskriften bekant. Han hette Sigge Ulfsson och tillhörde en av de mest bemärkta högadliga ätterna i Mälardalen, nämligen Sparre av Hjulsta och Ängsö. Sigge Ulfsson gjorde en storstilad kyrklig karriär och slutade som biskop i Strängnäs. Man tror att han gjorde avskriften av Skämtan om abbotar i samma veva som han blev utnämnd till biskop 1449.
– Det var för sin syster Märta han lät skriva av texten. Ytterligare en avskrift gjordes, denna gång för Märtas dotter Elin. När Sigge Ulfsson skrev av texten hade den legat omkring ett sekel i arkivet på Ängsö gods i Västmanland. Jämfört med den latinska ursprungstexten är den svenska versionen mer underhållande och anpassad till den höviska litteratur som lästes vid hovet och på de mer förnäma sätesgårdarna. En del mer grovkorniga partier i Magister Golyas-texten har uteslutits, bland annat avsnittet som handlar om den bordell abboten drev i sitt kloster.
Hur har man tidigare sett på Skämtan om abbotar?
– Historikern Carl Grimberg var på sin tid av den uppfattningen att berättelsen gav en realistisk bild av hur abbotar levde på medeltiden. Andra forskare har uppfattat Skämtan om abbotar som en social protest å böndernas vägnar: ”Jaha, så här levde alltså den andliga överheten, det var vad vi kunde förmoda.” Som jag nyss antydde fungerade texten åtminstone när Sigge Ulfsson överlämnade den till sina kvinnliga släktingar mer som ett skämt i underhållande syfte. Men vi har ingen aning om hur den kom att användas senare och i vilka syften.
Drift med kyrkans tjänare var ju vanlig under medeltiden. Skämtade man också om kungar och stormän?
– Det finns en kritik mot den världsliga överheten men den var farligare att ägna sig åt. Att rikta direkt kritik mot kungamakten kunde vara oerhört farligt och vägen till stupstocken bli skrämmande kort. Men exempel på furstekritik fanns och den så kallade Rävromanen i Frankrike är en våldsam drift med den feodala överheten. Grundinställningen var dock att om det som utspelar sig på furstens gård bör man inte tala. Åtminstone inte offentligt.
– I en sluten krets av pålitliga gick det för sig och man kan mycket väl tänka sig att man innanför klostermurarna också kunde driva med furstemakten. Detsamma gällde vid domskolor och katedraler i den mån man kunde lita på att ingen i kretsen sprang och skvallrade för kungens män om vad som avhandlades.
Du fortsätter att forska i ämnet skratt och humor under medeltiden. Vad handlar nästa studie om?
– I en kommande bok, som jag hoppas kunna ge ut någon gång nästa år, ska jag behandla ämnet i mer generell mening. Det folk i gemen skrattade åt var andras fel och brister och allra skojigast var det, som framgått av det jag sagt, att ge framför allt den andliga överheten en eftersläng. Som i Poggio Bracciolinis anekdot om abboten och den slagfärdige bonden samt Magister Golyas-berättelsen och Skämtan om abbotar. Man skrattade också åt så kallade ut-grupper, ”de andra”, de som inte tillhörde den egna gruppen.
– Här finns också mängder med etniska skämt, ungefär som våra Norge-historier eller norrmännens historier om oss svenskar. I sammanhanget kan noteras att norrmän kallades baggar redan under medeltiden och uttrycket är belagt så tidigt som på 1200-talet. Humor med etniska förtecken var vanligast på de orter där människor av skilda nationaliteter fanns, till exempel i handelsstäderna. Tyskar ansågs vara supiga och våldsamma, fransmännen högmodiga och svåra på kvinnor och om engelsmännen sades det att de hade svans. Men det var framför allt i universitetsstäderna den här typen av skämt uppstod. Skämten var en del av studenthumorn.
Thorsten Sandberg är teol och fil kand och frilansjournalist.
