Medeltidens bönder reste mer än vi tror

I den lilla kalla stenkyrkan på slätten, omgiven av mörka skogar med rövare, vargar, skogsrår och huldror, stod den katolske prästen och berättade om Jerusalem, Guds Heliga Stad, som nu led tusen kval under de otrogna saracenernas ok. Kanhända nämnde han också Rom, där Guds Tjänares Tjänare residerade i sin basilika vid Sankte Pers grav.

De obildade bönderna lyssnade och trodde – vad annat skulle de göra? – men de visste att de aldrig någonsin skulle komma till vare sig Rom eller Jerusalem. Att resa dit (Gud allena visste exakt åt vilket väderstreck) var alldeles för kostsamt och farligt. Nej, bönderna i den kalla kyrkan fick nöja sig med de egna åkrarna och betesmarkerna. Någon gång besökte de kanske marknaden i grannstaden och domstolen på godset, men annars var de av traditionens och arbetets krav tvungna att hålla sig kvar i byn. Få, om någon, kunde räkna med att besöka så många orter att han eller hon på allvar kunde hävda kunskap om ens häradet eller landskapet. Medeltiden var förvisso mörk.

Etablerade ”sanningar”

Så, ungefär, beskrivs fortfarande medeltidsmänniskornas geografiska horisonter i de flesta standardverk som finns att tillgå om perioden. Allra tydligast möter man den som läsare av den franska Annalesskolans medeltidshistoriska syntesverk framför andra, Marc Blochs La société féodale, skriven före andra världskriget men likväl ideligen nytryckt och ännu återkommande på diverse akademiska kurslistor. Visserligen brukar det saknas noter och hänvisning till konkreta undersökningar i sakfrågan, men än sen då? Som läsare får man närmast intrycket att dessa sanningar är så etablerade, att eventuell vetenskaplig dokumentation vore slöseri med pappersutrymme.

Huvudanledningen till att den här typen av schabloner ännu existerar är att rummet i egenskap av historisk kategori har ignorerats på ett sätt som inte varit fallet för övriga mentala storheter (det finns till exempel åtskilliga historiska studier av begrepp som tid, egendom och arbete). Faktum är att det till och med saknas en allmänt accepterad terminologi för historiska studier om rummet. I den forskning undertecknad har bedrivit har det därför varit nödvändigt att laborera med tidigare oanvända begrepp som mikrorum och makrorum.

Mikrorum kan beskrivas som den av egen erfarenhet kända världen runt omkring oss, inklusive områden som vi tänker oss såsom varande kända även om vi inte själva har besökt dem. Makrorum, å andra sidan, har inget med geografi att göra. Det är snarare en kosmologisk kategori som inkluderar Gud, religion, människa och allt vad naturen kan frambringa inom vad som på ytan ser ut att vara ett geografiskt sammanhang.

För att få ett konkret exempel på skillnaden mellan mikro- och makrorum räcker det att vi för några ögonblick betänker våra egna rumsuppfattningar. Jag har personligen aldrig besökt Antarktis, men jag har en ganska god uppfattning om vad jag skulle finna om jag åker dit: is, pingviner och några forskare. Antarktis är en del av mitt mikrorum. Emellertid har jag ingen som helst välgrundad idé om hur folket ser ut på planeterna i Andromedagalaxen eller i någon annan del av yttre världsrymden. Så fort jag på allvar börjar fundera över dessa ting börjar jag antingen tänka på Gud eller mr Spock, eller ibland båda på samma gång, vilket är förbryllande och fascinerande, men samtidigt helt logiskt med tanke på att jag rör mig på ett makrorumsligt plan. Universum är mitt makrorum; här gäller – tankemässigt sett – inga normala (mikrorumsliga) lagar.

Ondskefulla barbarer

Om vi i stället förflyttar oss bakåt i tiden och ställer frågor om rumsliga föreställningar till källor från medeltiden så ser svaren mycket annorlunda ut. Ett bra exempel på detta är en känd 1100-talsguidebok för franska pilgrimer till Santiago de Compostela. Författaren, troligen en munk vid namn Aimery Picaud, kom från landskapet Poitou i mellersta Frankrike, och hans poitevinska rötter är närmast övertydliga i skildringen av regioner och folk mellan Poitou och Galicien.

Enligt boken befolkas världen utanför Poitou av moraliskt underlägsna och allmänt ondskefulla barbarer. Efter hand som språket blir alltmer obegripligt, blir också människorna som är ansvariga för språket mer och mer barbariska. Vad författaren säger om baskerna i Navarra skulle i dagens Sverige automatiskt ha renderat honom åtal för hets mot folkgrupp. Med andra ord: världen utanför Poitou tillhörde Aimery Picauds makrorum. Hans berättelse om baskerna kunde vara skrivna av en marsian på jordbesök i färd med att författa ett kapitel i Liftarens guide till galaxen.

Picauds makrorum speglade den kosmologiska uppfattning som var förhärskande bland 1100-talets genomsnittspräster och -munkar: världen bestod av heliga platser (såsom Rom, Jerusalem och Santiago) sammanbundna med varandra med hjälp av vägar. Den värld genom vilken vägarna löpte bestod av en samling farliga platser och farliga folkslag. Ur detta perspektiv är det lätt att förstå varför man i äldre tider inbillade sig att det levde monster (till exempel människor med hundhuvud) på andra kontinenter – det rörde sig om samma makrorumsliga projicering av allmänna tankemönster som vi har kvar ännu i dag, med den skillnaden att vi moderna västerlänningar föredrar att förlägga monstren till andra planeter i stället för till andra kontinenter.

Starkt stiliserad världsbild

Medvetandet om det makrorumsliga tänkandets principer förklarar också varför de stora medeltida världskartorna (latin mappaemundi) ser ut som de gör. Här är kontinenterna och floderna starkt stiliserade med utgångspunkt i de tre kontinenterna Asien, Europa och Afrika. Religiösa mittpunkter som Jerusalem, Noas ark och Babels torn finns utritade, liksom de ovannämnda monstren. Vi vet att de lärda medeltidsmänniskorna visste betydligt mer om geografi än så – det bevisas inte minst av de av rent praktiska skäl förfärdigade sjökorten, ”portolankartorna”.

Syftet med en mappamundi var emellertid inte geografiskt/mikrorumsligt utan strikt makrorumsligt. Kartorna skulle visa Guds skapelse inom en kosmologisk ram full av undervisande och symboliska poänger; de var aldrig avsedda att fungera som de geografiska kartor vi har i våra nuvarande atlasverk.

Hur skall man då komma åt medeltidsmänniskornas egentliga geografiska kunnande? Går det i praktiken att bevisa eller motbevisa schablonpåståenden av den typ som inleder denna artikel?

Små och få lokala kartor

Om vi baserar vår analys uteslutande på kartor, kommer vi att nå den bedövande slutsatsen att medeltida män och kvinnor inte visste någonting om regioner, att de kanske inte ens kände till ett regionbegrepp. Portolankartorna är värdelösa för inlandsförhållanden medan de rent lokala kartorna (föreställande gods, kyrkor, etc) är små, få och utan egentlig kartografisk tradition. Regionkartor saknas nästan fullständigt före 1400-talet, då de börjar dyka upp i Norditaliens renässansvärld. Det medeltida Europa torde mentalt sett ha bestått av ett oändligt antal mikrorumsliga cirklar inom ett gemensamt makrorumsligt kosmos.

Ett dylikt sätt att dra slutsatser är naturligtvis inte särskilt sunt. Det faktum att präster, riddare och bönder inte ansåg sig ha något behov av att rita och/eller bevara regionala kartor innebär inte automatiskt att de inte kände till kyrkorna, slotten och byarna i grannskapet.

För att börja närma sig en bättre förståelse av mikrorumsligt medvetande tvingas forskaren därför arbeta med flera olika kompletterande källor och se till att förankra analysen i konkret empiriskt material. Ett sätt att göra detta är att undersöka vittnen till dokument. I samband med medeltida dokumentskrivande behövdes vittnen för att bekräfta handlingen och stärka dess juridiska giltighet. Om vi har tur, så har inte bara dessa vittnen blivit nedtecknade med sina namn; vi känner också till namnen på deras hembyar eller hemgårdar. I källor från högmedeltiden är denna typ av information ofta relativt sporadisk; från och med 1300-talet är den i vissa länder standardmässig.

Till och från domstolar

I bästa fall innebär denna typ av analys att man kan konstruera mönster för hur långt människor kunde tänka sig åka för att vittna. Därtill kommer att vi för vissa delar av Västeuropa – till exempel södra England – redan för 1200-talets räkning har ett ganska bra juridiskt källmaterial. Vi kan följa vanliga människor (ibland även verkligt fattiga människor, män såväl som kvinnor) till och från olika domstolar. Därigenom öppnas ett flertal analysmöjligheter.

Man kan till exempel – genom att ta del av redogörelser för gräl mellan konkurrerande marknadsinnehavare – få klarhet i ungefär hur stor rumslig attraktionskraft en vanlig marknad på landsbygden hade. Lägg därtill bevarade protokoll om jakt på tjuvar och fredlösa, uppteckningar av bönders dagsverksskyldigheter (särskilt körslor till gods och marknader), mirakelberättelsernas redogörelser för pilgrimsresor, fynd av souvenirer (till exempel pilgrimsmärken), information om uttagningar till krigstjänst, arkeologiska resonemang kring distribution av vissa keramiktyper inom regionala omkretsar, med mera. Allt som allt kan ett studium av dessa källor mycket väl luckra upp gamla schablonbilder och ge en ny, mer solid grund att stå på.

En intressant jämförelse kan göras mellan det engelska grevskapet Somerset, olika delar av Sverige och bergsdalarna i Andorra – och då vid de sekler som oftast har brukat användas i fabriceringen av medeltidsstereotyper, nämligen högmedeltiden under 1200-talet och första hälften av 1300-talet, de 150–200 år som föregick digerdöden.

Valet av undersökningsregioner är inte slumpartat: det gäller att välja rejält olika områden för att göra det möjligt för eventuella variationer att visa sig. Andorra var och är fullt av branta berg, Sverige var och är fullt av mörka skogar och Somerset är ett klassiskt exempel på ett västeuropeiskt jordbrukslandskap med rika gods och kloster. Ägo- och maktstrukturerna var dessutom olika i alla tre regionerna.

Till saken hör också att Somerset liksom Andorra och Sverige var ett besvärligt landskap att resa i. En central del av grevskapet låg under vatten under stora delar av året – för att ta sig fram från en del av Somerset till en annan krävdes antingen en vilja att gå/rida en lång omväg eller att långsamt färdas över den träskliknande sumpmarken i båt. Om invånarna i det här landskapet kunde resa, så kunde förmodligen alla resa – if they could make it there, they could make it anywhere.

Låt oss börja med Andorra. När man ser landet på en modern karta eller vadar omkring i det lilla landets vårsnöiga natur är det lätt att inbilla sig att området under den förindustriella epoken måste ha präglats av en hög grad av isolering (med undantag för smugglarnas verksamhet). Inget kunde vara felaktigare; bönderna i Andorra var sannerligen inte instängda i sina egna små byförsamlingar.

Visserligen är det lätt att få det intrycket vid läsningen av deras egna vardagsdokument, men så fort man lyfter blicken till andra angelägenheter än de rent privata vidgas det geografiska perspektivet betydligt. De kände mycket väl till grannbyarna, med vilka det lätt kunde uppstå långvariga tvister (såsom ett väldokumenterat hetsigt gräl om betesmarker mellan folket i Sant Julià de Lòria och Andorra La Vella). Flera dokument visar hur åtskilliga vanliga bybor reste i väg för att delta i möten med andra landskapsrepresentanter, adelsmän och höga medlemmar av prästerskapet.

Som exempel kan nämnas, att i samband med ett avtal mellan biskopen av Urgell och bönderna år 1176 undertecknades dokumentet ifråga av samtliga familjeöverhuvuden i hela Andorra (i den tryckta versionen av dokumentet täcker enbart dessa namn tre och en halv sida). Den minsta tänkbara utsträckningen av andorranernas mikrorum omfattade utan tvivel grannregionerna Cerdanya, Pallars, Urgell och Foix, detta trots att Pyrenéerna hela tiden låg i vägen.

Böndernas rörlighet stor

Källorna för det skogiga Sverige under 1300-talet är mer talrika än källorna för det bergiga Andorra på 1100- och 1200-talen. Kanske just därför framträder också böndernas rörlighet ännu tydligare i det svenska källmaterialet.

Medeltidssvensken hade inga svårigheter att lämna sin socken och resa till olika platser i häradet, ibland med hela landskapet som naturlig hemregion.

Även om vi nöjer oss med en mycket hård bedömning på grundval av enbart vittnesangivelser blir genomsnittsavståndet för två personer förekommande tillsammans i samma dokument bortåt 25 kilometer, vilket skall jämföras med en av de få tidigare studier som har utförts med en närbesläktad metod (med sämre källläge), Wendy Davies undersökning om 800-talets Bretagne (Small Worlds. The Village Community in Early Medieval Brittany, London 1988). Davies kom fram till att de flesta av ”hennes” bönder knappast kunde eller ville färdas längre än 10 kilometer.

Vanligt resa till London

Den av regionerna som har bäst källäge är definitivt Somerset, där det är fullt möjligt att löpa linan ut och jämföra flera olika typer av dokument med varandra. Somersetresultaten blir därför både viktigare och metodologiskt sett säkrare än resultaten från Andorra och Sverige. Det verkligt intressanta är hur små grundläggande strukturella skillnader som trots detta visar sig i analysen.

Även engelsmännen (vi kommer i första hand åt det lantliga Englands medelklass, besuttna bönder och lågadel) var ett lokalt och regionalt resande folk. Resor från Somerset i sydväst ända upp till York i norr var inte ovanliga; resor till London-Westminster-området i sydöst var uppenbarligen helt normala företeelser. Det genomsnittsavstånd som bäst motsvarar det svenska (25 km) är här cirka 65–70 kilometer för adelsmän och präster, 40–50 kilometer för mindre kända personer.

Gården, godset eller byn var i alla tre undersökningsområdena den primära enheten. Denna enhet var emellertid inte, vilket tidigare hävdats, den enda mikrorumsliga enheten. Den som ville nå gränsen till det personliga makrorummet måste bereda sig på en för dåtida förhållanden mycket lång resa.

Enbart genom att bevittna dokument, åka till marknaden, besöka domstolar med mera såg människorna mycket med sina egna ögon, men de fick dessutom kunskap om andra gårdar, byar och regioner av de människor de mötte (på samma sätt som jag i ett av mina inledande exempel har fått kunskap om Antarktis trots att jag aldrig varit där). För att ta steget ut i det okända måste man minst färdas mellan 50 och 100 kilometer beroende på ens utbildning, sociala tillhörighet med mera, troligen betydligt längre än så.

Grannlandskapen var inte okända

De siffror vi kan nå genom denna typ av analys är minimisiffror. Företeelser som landskapsutseende, ägostruktur och kön tycks inte ha medfört några större skillnader vad gäller strikt mikrorumsligt medvetande.

Varken de svenska skogsbönderna eller somersetborna lär ha betraktat sina grannlandskap som terra incognita. Den normala medeltidsmänniskan var betydligt rörligare än många moderna historiker har velat få oss att tro.

Publicerad i Populär Historia 4/1997