Tahiti – drömmen om paradiset

För några ögonblick kan man tycka sig förflyttad till det föreuropeiska Tahiti. Det var där eskapistdrömmen om ett jordiskt paradis föddes ur en blandni

9 januari 2002 av Anders Mathlein

För några ögonblick kan man tycka sig förflyttad till det föreuropeiska Tahiti. Det var där eskapistdrömmen om ett jordiskt paradis föddes ur en blandning av fakta och fiktion, och den har haft en osannolik livskraft. Numera odlas den inte minst av den turistindustri som är främsta födkrok och framtidshopp för Söderhavets öar. Den vädjar till turistens grumliga önskan att besöka platser som inte har solkats av den egna kulturens vardagsting, en längtan efter det genuina och autentiska, efter en plats där tiden har stannat.

Den platsen finns i broschyrerna. Östan om vardagen och västan om lågtrycken ligger ön som inte bara är en reklam- och filmkliché utan själva motpolen till industri- och informationssamhällets ekorrhjul. Tahiti är drömmen om paradiset.

Förtrollningen bryts efter den dramatiska tamuréns final. Nu hör det till att ett antal av de rödfnasiga turisterna ska upp och godmodigt visa sin bukstinna otymplighet bredvid de polynesiska dansarna, innan de pustar ut i den rustikt tropikromantiska baren. Hotellet är en luxuös kreditkortsversion av drömmen om Söderhavet. Eftersom Tahitis svarta lavastränder inte motsvarar turisternas förväntningar har man fraktat hit några ton vit korallsand istället

I hyrbilen kör jag tillbaka mot Papeete, huvudstad på Tahiti och i hela Franska Polynesien, ett franskt territorium som omfattar fem ögrupper utspridda över en vattenvidd fem gånger så stor som moderlandets yta. Den sexfiliga motorvägen leder in mot en storstad i miniatyr, komplett med grotesk trafik, McDonald’s, butikskomplex, barer, juvelerare, halvslum och arbetslöshet. Salon de thé, står det på skyltarna, patisserie och supermarché – på marknaden kan man köpa allt från levande höns och haj till böcker och souvenirer. Nere i den stora småbåtshamnen skaver jorden runt-seglarnas yachter mot den lokala gräddans. Den ekonomiska makten finns hos de vita, hos människor av blandras som kallas demi och hos ättlingarna till de kineser som en gång kom hit för att arbeta på bomullsplantager. Den polynesiska kulturen, präglad av kollektivet, uppmuntrar inte entreprenöranda och soloprestationer.

Klassamhället och det importerade välståndet är resultatet av inflyttning och pengaflöde under tre decennier av kärnvapenprov på atollerna Moruroa och Fangataufa, 120 mil från Tahiti. Efter provstoppet 1996 är turism och bistånd från Frankrike de framtida inkomstkällorna. Många är kritiska till den anakronistiska kolonialismen och menar att maohi, urbefolkningen, har blivit andraklassmedborgare i sitt eget land. Samtidigt finns en rädsla för vad som skulle hända om Frankrike tog sin hand ifrån dem.

Paradoxalt nog var det tack vare bombproven som Tahiti blev tillgängligt för turister också på annat sätt än en plats att drömma om. Men dåligt pålästa besökare instämmer med konstnären Paul Gauguin, som när han kom hit år 1891 beklagade sig över att ”ha rest så långt för att inte finna något annat än just det jag ville fly!”. Man åker till den sagoboksvackra systerön Moorea i stället, eller flyger till Bora Bora, ön som författaren James Michener utnämnde till jordens vackraste.

Gauguin sökte det primitiva och ursprungliga på Tahiti men bedrövades av européernas inverkan. Tillsammans med en 13-årig hustru och en levande fantasi tyckte han sig ändå kunna kasta loss från civilisationens dekadans. I mättade färger målade han de infödingar som blivit något av Tahitis varumärke. Men varför lät han inte en enda av modellerna le?

Paradiset i form av en tropisk ö skymtar många gånger i historien och mytologin. För Columbus, till exempel, var det Hispanola 1492, och i Lusiaderna från 1572 finner också Vasco da Gama och hans mannar en ”kärlekens ö” befolkad av nakna nymfer. Men efter Louis Antoine de Bougainvilles besök år 1768 blev istället Tahiti ”drömmarnas ö” framför andra i det västerländska medvetandet. Skeppen möttes av kanoter fulla av nakna kvinnor, och Bougainvilles redogörelse i Voyage autour du monde från 1771 ekar än i söderhavsromantiken:

”Jag frågar: hur kan man under sådana omständigheter hålla fyra hundra unga flottister, som på sex månader inte har sett en kvinna, kvar vid sitt arbete? /. . . / Jag trodde mig ha blivit förflyttad till Edens lustgård. Var vi kom möttes vi av gästfrihet, frid, oskuldsfull glädje och varje tecken på lycka. Vilket land! Vilket folk!”

221 år senare skriver Paul Theroux i sin ojämna och delvis fördomsfulla bok The Happy Isles of Oceania att i och med att flickorna visade sig nakna för sjömännen var Tahitis öde beseglat. ”Att snegla på en kvinnas intimdelar är fransmannens vanliga uppfattning om en skymt av paradiset, men för dessa kåta, drömska sjömän var det något mer – kvinnan var en mörk skönhet, just det slags oskuldsfulla vilde i sitt naturliga tillstånd som Rousseau hade beskrivit bara femton år tidigare. /. . . / Det är nästan ett axiom att så snart en plats får rykte om sig att vara ett paradis, så går det åt helvete.”

Andra ögrupper i Söderhavet, som Samoa och Fiji, inkluderas också i romantiken, men det är Tahiti som är arketypen. Bougainvilles efterföljare, som James Cook, kom att ofrivilligt förstärka myten. I bokform och kopparstick romantiserades redogörelserna och nådde en bred publik. De mindre tilltalande sidorna av den föreuropeiska ökulturen – som barnamorden, människooffren och det hårt skiktade klassamhället – förtegs.

I Europa födde skildringarna två motsatta reaktioner: en längtan till det fria ölivet och en drift att omvända hedningarna till kristendomen. Missionärerna var snabbt på plats och fick småningom stora framgångar. Men det skulle dröja länge innan Tahiti blev ett resmål för andra än missionärer, kolonialtjänstemän, antropologer, handlare och män som flydde från ett tilltrasslat liv till drömmen om okomplicerad tropikerotik.

För polynesierna var européernas ankomst upptakten till en katastrof. Skjutvapen, alkohol och epidemier kom folkmängden på Tahiti att minska från cirka 40 000 till 6 000 på ett drygt halvsekel. Den skriftlösa ökulturen gick upp i rök, och 1843 förklarade Frankrike öarna för protektorat. Herman Melville, som själv har lämnat ett bestående bidrag till söderhavsromantiken i Taipi, skrev om konteramiral Dupetit Thouars, som använde ”fyra tunga tvådäckade fregatter och tre korvetter för att skrämma en svärm nakna infödingar till underkastelse”. Det är något att fundera på när man i drivhusvärmen flanerar i Papeete längs avenyn som bär konteramiralens namn.

Det är inte svårt att förstå att Tahiti fick sin speciella roll i Västerlandet. Det är en magnifik ö, en tropisk trädgård i havet. Mindre än Öland men med berg som når 2 241 meter upp bland molnen. Jag kör de tolv milen runt ön, och överallt sväller och jäser den köttiga grönskan. Hibiskus och störtfloder av bougainvillea, frangipani och tiare tahiti, den art av snövit, doftande gardenia som är Tahitis egen och som man gärna bär bakom örat.

Matavaiviken strax utanför Papeete var entré för flera av de europeiska expeditionerna. På den svarta sanden under kokospalmerna steg Cook iland 1769 tillsammans med botanisten Joseph Banks och linnélärjungen Daniel Solander. Vid Point Venus står ett monument över kaptenens observatorium med vilket han skulle studera Venus passage över solskivan den 3 juni.

Det var också här som HMS Bounty stävade in 1789. Kapten William Bligh hade i uppdrag att samla brödfruktplantor och forsla dessa till Karibien, där frukten skulle bli billig föda på slavplantagerna. Istället utbröt myteri ombord, och därmed skapades en av de söderhavsberättelser som har haft störst genomslagskraft.

På film har myteristledaren Fletcher Christian spelats av såväl Erroll Flynn som Clark Gable, Marlon Brando och Mel Gibson. Versionen med Brando från 1962 kom också att få betydelse för det verkliga Tahiti. Bland annat på grund av Brandos excentriska uppträdande drog inspelningen ut på tiden och varade omkring ett år. Tusentals öbor engagerades som statister i masscenerna, och pengaflödet kom att påverka många skikt av ölivet.

Det var vid samma tid som president Charles de Gaulle lät flytta de franska kärnvapenproven från Sahara till Polynesien. Anläggningsarbetena lockade så stora skaror från öarna att jordbruket avstannade på många håll. Och den nya flygplats som byggdes på Tahiti för militärens skull kom också att bli basen för en turistindustri – som i sin tur fick kraftig draghjälp av den omskrivna filminspelningen. Plötsligt var det möjligt att resa till ”drömmarnas ö” utan att tillbringa veckor till havs.

– På Tahiti, säger Trevor Howard som kapten Bligh i filmen, är det en förolämpning mot öborna att inte ha liderliga avsikter.

Den riktige Bligh skrev i sin redogörelse för myteriet att de upproriska riskerade allt för tron att de skulle kunna stanna ”på en av de finaste öarna på jorden, där de inte skulle behöva arbeta, lockade av utsvävningar bortom det fattbaras gräns”.

Några av myteristerna blev legoknektar hos tahitiska hövdingar och kom att bidra till att den tidigare maktbalansen rubbades. På så sätt fick Bounty en roll i utraderandet av den gamla ökulturen. Flertalet av myteristerna hamnade på den ensliga ön Pitcairn, där deras ättlingar lever än i dag. Och Marlon Brando gifte sig med sin polynesiska motspelerska och köpte Tetiaroa, en betagande vacker atoll där åtskilliga av de mest lockande bilderna i Tahitis turistbroschyrer är tagna.

Det inre av ön är svårgenomtränglig djungel och branta stup; praktiskt taget alla bor utmed kusten. Byarna är klungor av glest utspridda hus i bjärta färger. Taken av korrugerad plåt gör dem till bakugnar i hettan men kräver mindre underhåll än den traditionella palmbladstäckningen. Efter den häftiga regnskuren blandas doften av våt jord med den aromatiska röken från brinnande kokosbast.

Videouthyrare, golfbanor och diversehandlar, en strid ström av bilar och skotrar och motorcyklar. Strandtomterna omgärdas av höga staket med ”tabu” och varningar för hunden. Men strax intill pekar skyltar mot halvt överväxta lämningar av marae, plattformar av sten som var polynesiernas kultplatser.

Gauguinmuseet ligger nära byn Mataiea på sydkusten, där konstnären bodde under sin sista tid på Tahiti. Sedan flyttade han för gott till Hiva Oa bland Marquesasöarna och lämnade sin kvinna och son Émile i sticket. Sonen kom småningom att driva runt bland barerna i Papeete där han sålde kritteckningar med Gauguin-signatur.

Museet har bara ett fåtal originalmålningar men flera skulpturer, och Gauguin ansåg själv att han var bättre som skulptör än som målare. När Somerset Maugham kom hit 1917 för att samla material till Månen och silverslanten, romanen som baseras på Gauguins liv, skrev han att när han från fartyget såg Tahitis kontur, så visste han genast att ”detta var den plats jag hade sökt i hela mitt liv”. Inte nog med det: av en tillfällighet fann han ett par av Gauguins glasmålningar som han köpte för motsvarande tvåhundra kronor och lät frakta hem till England. På 1960-talet såldes de på Sotheby’s för en kvarts miljon.

Paea på västsidan hör till Tahitis ”guldkust”, med spatiösa tomter som överblickar Mooreas disvioletta silhuett. Här hade Bengt och Marie-Thérèse Danielsson sitt hem i nära femtio år. Att den svenske etnografen och författaren Bengt Danielsson blev en av de främsta söderhavskännarna berodde på att han av en tillfällighet kom att följa med på Thor Heyerdahls berömda Kon-Tiki-expedition 1947. Flotten strandade på atollen Raroia, där Bengt stannade och skrev sin doktorsavhandling. På samma ö spelade svensk TV på 1960-talet in ”Villervalle i Söderhavet” efter Bengts manus. Senare skulle paret Danielsson komma att gå i spetsen för protesterna mot kärnvapenproven.

Bengt Danielsson dog 1997, och när jag besökte Marie-Thérèse året därpå stod hon just och packade böcker i lådor medan aftonljuset föll in i det omfångsrika biblioteket. Alltsammans skulle fraktas till Kon-Tiki-museet i Oslo. Själv skulle hon flytta till Stockholm.

Jag minns att Bengt berättade att han ofta fick brev från människor som ville slå sig ner i paradiset och bad om råd inför flytten. Han brukade svara att de kom två hundra år för sent. Men på avlägsna atoller i till exempel Tuamotuarkipelagen levs fortfarande det enkla bylivet med fiske och kopraproduktion, det som många turister drömmer om, och som i synnerhet de yngre öborna längtar bort ifrån.

Det är inte danser och legender som är kärnan i den polynesiska kulturen, ansåg Bengt Danielsson, utan livsstilen. Valet stod mellan frihet, om än under enkla förhållanden, och låglönearbete för att kunna konsumera. Många öbor har sålt sina ärvda jordlotter för att skaffa bil och video. Utan land återstår bara lönearbete också för deras barn, kanske på de hotell som söker återskapa ett Söderhav de aldrig har sett.

Närmare Papeete ligger flera av de stora hotellen. Aftonhimlens moln av glödande guld svävar över raderna av så kallade overwater bungalows i lagunen. Dessa lyxhyddor på pålar är ett signum för de dyrare hotellen i Franska Polynesien. De utges för att vara en moderniserad version av traditionellt polynesiskt boende, men i själva verket kläcktes idén på 1960-talet av tre amerikanska affärsmän. De kallades The Bali Hai Boys efter det första hotellet de öppnade på Moorea – vilket de i sin tur hade döpt efter en av James Michener påhittad paradisö. Med rummen ute i lagunen kunde markkostnaderna sänkas och rumspriserna höjas. Byggnadsstilen sägs vara hämtad från bilder tillkomna under James Cooks resor, men ännu tycks det bara vara Bali Hai-pojkarna som har sett dem.

Så om Tahiti inte är vad det har varit, är väl frågan om det någonsin var vad det sades vara. Och ändå möter man på Söderhavets öar förvirrande ofta sådant som visar att den så kallade söderhavsmyten inte är alltigenom myt. Det är generositeten, skönheten, livstempot, och för många av oss öälskare finns det sanning i det Robert Louis Stevenson skrev om att den första upplevelsen aldrig kan förnyas: ”Den första kärleken, den första soluppgången, den första söderhavsön är avgränsade minnen – de rörde en gång vid en sinnets oskuld.”

Det låter som ännu ett utslag av söderhavsromantik, men så om natten gör månskenet stranden vit som snö medan den ljumma vinden lojt rotar i palmernas kronor. Och man sitter där mitt i en livs levande kliché, tyst och lyckligt häpen, på alla sidor omgiven av just det stoff som drömmar vävs av.

Anders Mathlein är journalist och författare. Han har besökt Tahiti flera gånger under de senaste 20 åren och skrivit såväl dokumentära skildringar som en thriller om Polynesien.

Centrum för Sällskapsöarna

Franska Polynesien är ett franskt så kallat ”territorium bortom haven” med visst internt självstyre. Det omfattar Sällskaps-, Marquesas-, Tuamotu-, Gambier- och Australöarna, utspridda över fyra miljoner kvadratkilometer i Stilla havet. Tahiti är huvudön i Sällskapsöarna, och Papeete är administrativt centrum för hela territoriet. Av de cirka 220 000 invånarna lever ungefär 150 000 på Tahiti. Språken är franska och olika polynesiska dialekter. Engelska talas på hotell och restauranger. Valuta är Cour de Franc Pacifique, CFP.

Resa dit. Med SAS/Air New Zealand nås Tahiti och andra söderhavsdestinationer för från 10 600 kronor. Prisnivån i Franska Polynesien är hög. Ett mycket enkelt hotellrum kan kosta 800 kronor, en ”overwater bungalow” på lyxhotellen kostar från cirka 4 000 kronor och uppåt. Lokalflyg går till många öar; att resa med fraktfartyg är ett alternativ för den som har gott om tid.

Litteratur. Den bästa guideboken är Tahiti-Polynesia Handbook av David Stanley (Moon Publications). I Bengt Danielssons rikliga produktion finns bland annat Raroia, den lyckliga ön och Söderhavskärlek, som beskriver normer och traditioner kring kärlek och sex i det äldre polynesiska samhället. The Fatal Impact av Alan Moorehead (Mutual Publishing) handlar om öarnas möte med Västerlandet. Anders Mathleins Senare i Söderhavet (Carlssons) skildrar i reportageform många av stillahavsöarna.

Sevärt. Rundtur på ön, naturligtvis, och utflykter med fyrhjulsdrift upp i bergen. Gauguinmuseet på sydkusten är granne med den botaniska trädgården. Tahitimuseet och det stora akvariet med öarnas fiskar ligger på västkusten. Man bör absolut besöka några andra, mindre öar och få en inblick i vardagligt öliv bortom Papeete. Bora Bora är en magnifik ö, om än alltmer exploaterad. Tahitis grannö Moorea är också en skönhet. Dagstur eller övernattning på Marlon Brandos atoll Tetiaroa rekommenderas. Under vattnet väntar en annan och myllrande färgrik värld av koraller och fisk. Det finns många arrangörer för sportdykning och snorkling.

På atollerna i Tuamotuarkipelagen är turismen mycket blygsam. Här finns de miljöer som förtrollade många som såg ”Villervalle” i TV på 1960-talet. Manihi är en av de atoller som hyser odlingar av Tahitis berömda ”svarta” pärlor. Årets största evenemang på Tahiti är ”heiva”, en månadslång kulturfestival som sammanfaller med det franska nationaldagsfirandet i juli.

Mer info på: www.tahiti-tourisme.com

Publicerad i Populär Historia 2/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också