Rum för resande

Nordens första hotell tillkom i Köpenhamn 1795. Liksom i många andra städer var det en brand som skapade förutsättningarna. Palatset Gramsgaard, som klara

31 maj 2002 av Anders Stjernberg

Nordens första hotell tillkom i Köpenhamn 1795. Liksom i många andra städer var det en brand som skapade förutsättningarna. Palatset Gramsgaard, som klarat stadens brand 1791, inköptes av gästgivaren Gottfried Rau, vars egna gästgiveri brunnit ned till grunden. Här öppnade han Hotel d’Angleterre med ett för tiden helt nytt koncept efter internationell förebild.

Även i Sverige började fashionablare inkvartering efterfrågas de första årtiondena efter sekelskiftet 1800. Gästgiverierna fick konkurrens av hotell som höll högre standard och särskilt tog sikte på tjänsteresenärer.

I Sverige inleddes denna förändring omkring 1830. Hotel Continental i Ystad, 1829, var ett av de första. Året efter öppnade hovkonditorn A C Behrens Hotel Garni i Stockholm, en elegant och påkostad byggnad i fyra våningar.

Sverige införde handelsfrihetslagar 1846 och 1864. Detta innebar att det blev fritt fram för utländska professionella hotell- och restaurangmänniskor att flytta hit och driva verksamhet. Dessa var många gånger välutbildade och hade erfarenhet från den mer utvecklade kontinentens smak för bekväm inredning i kombination med god mat och dryck. Schweizeriet, ett kafé av kontinental typ, infördes av de konditorer som flyttade till Sverige i början av 1800-talet. Här kombinerades sockerbageriets produkter med förfriskningar i flytande form. Schweizeriet som lokal fick många efterföljare där utskänkningen snarast koncentrerades på alkoholhaltiga drycker och ett minimum av konditorialster.

Kring 1850 kom de första stadshotellen. Städernas så kallade societetshus hade tidigare fungerat som mötesplats för framför allt borgerliga grupper där gemensamma intressen kunde diskuteras, men också som nöjes- och fritidslokaler med baler och konserter. Hotellen kom att ersätta dessa etablissemang, ett exempel är Örebro. Där brann det gamla societetshuset ned till grunden 1854. Staden behövde då en ny lokal för festligheter och andra borgerliga sammankomster.

Stora hotellet i Örebro stod färdigt 1858. På nedre botten fanns en hall och en stor kafélokal i två våningar. Till vänster fanns ett schweizeri med flera stora rum. En trappa upp fanns två representationsvåningar, dels de så kallade börsrummen, dels festivitetsvåningen. I Sundsvall inrymdes stadens stora hotell i det nya stadshuset, invigt 1868. I Karlstad öppnade stadshotellet med restaurang, schweizeri och närmare ett trettiotal resanderum 1871.

Stadshotell uppfördes nu allteftersom i en mängd svenska städer med en tydlig kulmen kring decennierna strax före sekelskiftet 1900. Järnvägsnätets utbyggnad var en orsak till behovet av fler resanderum. Hotellen blev dock sällan lyckade affärsföretag. Värdarna var i regel inte utbildade för att driva stora enheter med kanske hundra anställda. Men storskaligheten hade kommit för att stanna och så småningom utvecklades verksamheten mot större affärsmässighet och bättre organisation.

Enligt engelskt mönster kunde järnvägen förlita sig på att hotell tillkom i närheten av stationen. Hotel Eggers vid Drottningtorget i Göteborg är ett av Sveriges i dag äldsta hotell. Först hette det ”Järnvägshotellet”, och inrättades samtidigt som järnvägen kom till staden i en fastighet som delvis uppförts redan 1820.

Hotellet ändrade 1876 namn till Hotel Christiania efter en ombyggnad av ägaren L E Lindblad. Denne anställde en ny portier 1879, Emil Eggers, och överlät hotellet på honom fyra år senare. Eggers började bygga om och efter tio år nyinvigdes rörelsen under namnet Hotel Eggers. Nu hade det en förnämlig standard med elektrisk belysning, telefon i varje rum, tolv privata badrum och en elektrisk hiss. I en ”American Bar” tillhandahölls ”alla slag av moderna drinks”.

I Stockholm motsvarades Eggers av hotell Continental. Området kring nuvarande Vasagatan–Centralplan genomgick under 1860-talet stora förändringar i och med beslutet att dra in järnvägens sammanbindningsbana mitt i Stockholm vid Klara sjös norra strand. Här skulle Centralstationen uppföras.

Samtliga kvarter söder om Klara Strandgata, nuvarande Vasagatan, köptes in av staden och stationen stod klar 1862. På norra sidan låg sedan seklets första decennium ett elegant stenhus i empirestil, ritat av arkitekten Fredrik Blom, som fungerade för såväl konstutställningar som teaterföreställningar. Logen W6 köpte 1879 in hela fastigheten. Vasagatan hade nu fått sitt namn och sällskapet planerade ett nybygge.

Delar av den gamla fastigheten sparades och byggdes på. Arkitekten och professorn Magnus Isaeus, själv logebroder, ritade den nya byggnaden i fem våningar, som gavs en sjuttio meter lång och mäktig nyrenässansfasad mot Centralstationen.

Hotel Continental hade en mördande konkurrens att ta hänsyn till, inte minst genom de många mindre hotell som också öppnade i närheten av Centralstationen, bland dem Hotell Bellman, Hotell Kina och Hotell Nord, men också de kända storhotellen Grand och Rydberg.

Rydberg hade tillkommit ett par decennier tidigare än Continental. De testamenterade pengarna efter grosshandlaren Abraham Rydberg hade gått till uppförandet av ett hotell i fyra våningar vid Gustaf Adolfs torg 1852–56. Hotellet hade döpts efter donatorn och vände huvudfasaden mot slottet. Fransmannen Regier Cadier arrenderade driften av hotellet. Cadier kom själv att bli mannen bakom Grand Hotel, när han 1874 lämnade Rydberg och förverkligade sin dröm om ett storhotell av förnämsta internationella klass.

De svenska hotell som i huvudsak hade uppförts under 1800-talet täckte länge övernattningsbehovet, men standarden började upplevas som låg av utländska resenärer. Rusdrycksförbudet 1917–55 belastade den offentliga delen av hotellverksamheten och drog ned resultatet. Stora förändringar var på gång.

Gästgiveri- och skjutsväsendet avskaffades 1933. Bilismen skapade förutsättningar för ”motorhotell” och ett enklare boende. 1938 kom semesterlagen, som gav alla rätt till två veckors betald semester, en av de stora reformerna i folkhemmet. I Sverige kom funktionalismens arkitekturidéer också att sättas in i samma socialpolitiska sammanhang, och det gav en profil som blev uppmärksammad internationellt och ansedd som förebildlig. Inte minst fick de nya resemiljöerna del av denna formkaraktär.

En ny typ av samhällsorgan med offentlig prägel tog sig an resandet, till exempel det 1937 grundade Reso (folkrörelsernas rese- och semesterorganisation) och den statliga Sara-koncernen, vilka byggde och förvaltade hotell, restauranger och semesteranläggningar i stor skala. Dessa organ var tillsammans med SJ bland dem som under 1930- och 40-talen bar upp en miljögestaltning som inte var lyxbetonad; här var den enklare profilen uttalad och snarast riktad mot ”allmänheten”.

I detta moderna Sverige började de gamla hotellen få det svårt. De var utslitna och inredningen tilltalade inte längre den nya tid som anades efter världskrigens slut. Vecko-Journalen beskrev 1950 ett ordinärt svenskt hotellrum så här: ”Färgskala i snusbrunt, tapeter i mönster som inte funnits i bättre hem sedan 1890. (—) I taket en ledsen glödlampa i alabasterskål, ogenomtränglig som en rökridå. På sängen ett rött vaddtäcke, som sett bättre dagar, men lyckligtvis inte kan berätta om dem.”

Den allmänna tendensen i samhället gällde naturligtvis inte bara hotellen utan alla äldre byggnader. Nya stadsplaner gjorde det möjligt att radera ut hela stadsdelar. Under ungefär tjugo års tid – 1958–78 – revs massor av hus i Sverige. Då försvann många klassiska hotell, som exempelvis Hotel Anglais och Continental i Stockholm. Men nya hotell uppstod i snabb takt.

Vetenskapliga studier om turismens inverkan på samhällsekonomin inom vissa geografiska områden bidrog till utvecklingen. Trots rivningsvågen ökade därför antalet hotellrum rejält mellan 1955 och 1980. Studier av stadshotell i landet visar att de i stort sett fördubblades. Samtliga rum försågs nu också med toalett och rinnande vatten.

Behovet av övernattning i vår resande tid har accelererat och hotellfunktionen är i stort densamma som för tvåhundra år sedan. Men behovet att bo på hotell under lång tid har avtagit, liksom ambitionen att framställa det familjärt hemtrevliga boendet. I dag är de ledande hotellen kosmopolitiska, rationella och ingår gärna i stora världsomspännande kedjor. Den lilla världen länkas därmed samman med den stora – om så bara för en natt.

Publicerad i Populär Historia 4/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också