Neapel i fickformat
I mars 1846 anlände ett sällskap svenskar till Neapel. Från hemstaden Kristianstad hade de året innan givit sig ut i Europa för att lära känna kontinentens storstäder. Tanken var att genomföra en bildningsresa med målet att se allt det som den bildade och kulturella 1800-talsmänniskan borde ha sett. Med i sällskapet var nioåriga Sophie Trägårdh och löjtnanten Henric W Queckfeldt, vars dagböcker har bevarats till eftervärlden.
Kristianstadsborna tillhörde en ny klass av resenärer som höll på att växa fram i Europa – de första turisterna. Det var också nu som de första resehandböckerna och resebyråerna såg dagens ljus. Bakom denna utveckling fanns två drivkrafter. Dels freden efter de långa napoleonkrigen som äntligen tillät folk att resa, dels den revolutionerande ångkraften.
Kristianstadsborna reste genom Europa med de nya järnbanorna, med hjulångare och med diligens. Vintern tillbringade de i Nice och på vårkanten återupptogs resandet. Målet var Neapel, vid denna tid en av Europas största städer som tävlade med Rom om att kunna erbjuda de mest intressanta sevärdheterna. De stora turistmålen var Vesuvius och utgrävningarna av Pompeji. Men också den rykande marken i Solfatara, templen i Pestum, poeten Tassos hus i Sorrento och gravmonumentet över den romerske skalden Vergilius norr om Neapel var sådant som den bildade turisten absolut inte fick missa. Dessutom ansågs den nybyggda kustvägen mellan Neapel och Sorrento vara en av de vackraste i hela Europa.
Flera av dessa sevärdheter har förlorat sin attraktionskraft på senare tiders turister. Tassos hus finns inte längre kvar. Där det en gång klängde sig fast på klippan högt över havet reser sig i dag ett elegant hotell. Ett annat övergivet resmål är Vergilius grav. På 1800-talet låg monumentet inbäddat bland vingårdar och olivlundar – i dag omges det av järnvägsspår och en ful förortsbebyggelse.
Ett problem för 1840-talets turister var hur de skulle kunna bevara och ta med sig hem de överväldigande intrycken från sina upplevelser. Den moderna kameran var ännu inte uppfunnen och brev, dagböcker och egna skisser blev till torftiga vittnesmål jämfört med den färgstarka italienska verkligheten. För turisterna i Neapel kom lösningen på problemet i form av det lokala gouachemåleriet. Redan mot slutet av 1700-talet hade gouachen kommit i ropet bland Neapels vedutisti, de konstnärer som i sköna färger avbildade det napoletanska landskapet. Det var ett romantiskt måleri som speglade skiftningarna i ljus och stämningar, ofta mot bakgrunden av Capri, Ischia eller Sorrentos klippor. Målningarna var små till formatet och de blev tidigt uppskattade av utländska samlare. Kända konstnärer var Philipp Hackert, Della Gatta, Alessandro D’Anna och Odoardo Vischetti. Runt 1830 bildades den så kallade Posilippo-skolan, vilken också rönte inflytande från utländska målare som norrmannen Christian Dahl och fransmannen Camille Corot.
Gouacherna blev snabbt populära också bland turisterna som nu i växande antal strömmade till Neapel. Det behändiga formatet gjorde målningarna till utmärkta souvenirer och gåvor att ta med hem, och dessutom förmedlade de just den där romantiska stämningen som inga ord förmådde återge. Med växande efterfrågan på de små målningarna ökade emellertid även utbudet. Skickliga hantverkare lärde sig att mångfaldiga de mest populära motiven och produktionen av målningar ökade dramatiskt. Men när målningarna blev mindre unika och fick en lägre konstnärlig kvalitet tappade de seriösa samlarna intresse för genren. Gouachemåleriet förvandlades till en turistprodukt och föregångare till vykortet, och som sådan överlevde det ännu några decennier. Med introduktionen av kameran och de kolorerade vykorten mot slutet av 1800-talet fick gouachen till sist dödsstöten och försvann från marknaden.
Hos Sophie Trägårdhs efterlevande har några av dessa små målningar bevarats genom åren, även om senare generationer nog ofta tagit dem för simpla vykort och förpassat dem till väggarna i något gästrum. De som tittat närmare på dem kan dock inte ha undgått att fängslas av färgerna. Dessa är lika stämningsmättade i dag som på Sophies tid. Motivet är Neapelbukten med Vesuvius i bakgrunden, allt badande i ett trolskt månsken. Man får anta att målningarna gjorde intryck på vännerna hemma i Kristianstad när Sophie berättade om sin långa resa och läste högt ur sin dagbok. Och då var ju också syftet med de små konstverken uppnått.
Gunnar Dahl är historiker vid Lunds universitet. I sin bok Flickan och löjtnanten – två resedagböcker från 1840-talets Europa (Historiska Media 2000) berättar han historien om kristianstadsbornas resa i Europa och hur han fick tag i det unika dagboksmaterialet.
