Kändisresa i sjödistrikt
Det är något helt annat med Lake District. Detta är också ett gammalt turistmål, ända från slutet av 1700-talet, med den skillnaden att det mest är engelsmän som besöker landskapet. Som namnet anger är det ett område rikt på sjöar. Hit åker engelska stadsbor, unga som gamla, som vill andas frisk luft och stärka sin lekamen genom mer eller mindre påfrestande vandringar i de berg som vid sidan av sjöarna är karaktäristiska för området.
Lake District har också en anmärkningsvärd historia, dock inte politisk. Engelska kungligheter far snabbt förbi mot Balmoral i Skottland. Ett undantag som bekräftar regeln är att kronprins Charles ofta har besökt Lake District, under senare år tillsammans med sin nyblivna fru Camilla.
Nej, Lake District är framförallt ett kulturhistoriskt mättat landskap, inte minst författare har sedan sekler en faiblesse för regionen. Under romantiken bodde The Lake Poets William Wordsworth och Samuel Coleridge här. Under viktoriansk tid kom mångsysslaren John Ruskin och nationalpoeten Alfred Tennyson (han med nyårsdikten ”Ring, klocka, ring…”). Under förra seklet var Lake District säte för den berömda barnboksförfattarinnan Beatrix Potter, samt för journalisten och pojkboksförfattaren Arthur Michell Ransome, inte lika känd hos oss.
Lake District är en del av ett grevskap som heter Cumbria. Den som kan sin walesiska känner igen sig: ordet Cumbria liknar namnet på Wales, Cymru, och det finns ett keltiskt ursprung. Intressantare för oss i Norden är kanske den språkliga anknytningen till Norse, det språk som de vikingar som blivit bofasta i de norra delarna av de brittiska öarna talade. Så kallas allmänt bergen i Lake District än i dag för fells (fjäll), och för ”bäck” och ”fors” säger man beck och force. En av de vackraste sjöarna, Ullswater, lär har fått sitt namn från vikingaättlingen Ulf.
Nästan alla sjöar i Lake District heter för övrigt något på -water – som Derwent Water eller Coniston Water – vilket påminner om norska namn på sjöar som ofta slutar på -vatn.
Detta natursköna område har alltid varit en antipod gentemot de tidigt industrialiserade regionerna i söder. Wordsworth och Coleridge var naturälskare, liksom Potter och Ruskin. Alla dessa namnkunniga Lake District-bor var vad man i dag skulle kalla ”grönavågare”; de ville bo på landet trots att inkomsterna fanns långt borta i London, och de slog vakt om den omgivning de valt att bo i.
Wordsworth och Coleridge gjorde långa vandringar kring sjöarna och i bergen. Wordsworth deklamerade sina diktutkast högt medan han strövade omkring. Många av hans poem uttrycker naturupplevelser, vilket förresten skadat honom, eftersom hans naturdiktning ibland blir banal, som i hans mest kända dikt The Daffodils (”Påskliljorna”). Frågan är om han inte är bättre när han inte diktar om naturen. Det blir man varse när man läser Gunnar Hardings förträffliga antologi om ”The Lake Poets” Och drog likt drömmar bort, med översättningar av Wordsworths och Coleridges dikter.
Den senare gjorde inte så banala poem, och hans vandringar liksom verk var mera åt det heroiska hållet. Han var den förste som besteg Englands högsta berg Scafell (978 meter över havet, det ligger i Lake District), och han klev upp för ett berg med det keltiskt klingande namnet Helvellyn under månsken! Alltid medförde han bläckhorn och papper, och han skrev dikter och brev när han tog rast.
Lake Districts kulturhistoriska geografi är intressant, eftersom centrum har flyttat sig mellan olika tidsperioder. Den centrala punkten för romantikens diktare är den lilla staden Keswick som ligger vid Derwent Water i Lake District. I Greta Hall bodde Coleridge och Wordsworth och den senares författarkollega Robert Southey. Han är inte lika berömd som de två andra, men har du som barn läst Guldlock och de tre björnarna, så har du honom att tacka för att denna folksaga blivit bevarad för eftervärlden.
Skilda band ur det förflutna förenade trion Coleridge, Southey och Wordsworth. I deras – i dubbel mening – gröna ungdom bodde de i ett kollektiv och umgicks med de tre systrarna Fricker. De drömde om att allesammans resa till Amerika och bygga upp ett utopiskt agrarsamhälle vid Susquehannafloden, men som väl var blev det inte av. I stället slog de sig ner i Lake District. Southey och Coleridge gifte sig med två av systrarna. Coleridges äktenskap blev emellertid inte lyckligt; han förföll och började missbruka opium, lämnade tidvis Lake District och dog tidigt – ett förspillt geni.
Coleridge smet också ofta undan sin hustru till Wordsworth, som bodde med sin syster Dorothy i det lilla samhället Grasmere drygt två mil söder om Keswick. Syskonens första hus (från 1799) blev The Dove Cottage, numera museum och ett av Lake Districts mest besökta turistmål. Wordsworths och Dorothys förhållande var harmoniskt, hon ”gav mig ögon och öron”, skriver brodern.
Kanske var det för harmoniskt; på 1950-talet menade en forskare att det var incestuöst, och Dorothy grät faktiskt av sorg när Wordsworth gifte sig. I Dorothys rum kan man studera dåtidens tidningar, hon hade tapetserat väggarna med dem för att hålla värmen. När jag var där förde en guide skyndsamt besökarna genom de små rummen, och på min fråga om han gillade Wordsworth svarade han nej, han föredrog Coleridge…
En kort bit därifrån ligger centrum av Grasmere med gråtrista Saint Oswald’s Church, vid vilken Wordsworth och hans kvinnor ligger tätt begravda under enkla gravstenar. I närheten kan man köpa Sarah Nelsons historiska ingefärskakor. När Wordsworthfamiljens gravplats blev en vallfärdsort under den viktorianska eran, började Mrs Nelsons affärer att blomstra. Det kulinariska följde det kulturella, som det ofta gör. Butiksreklamen framhäver att även Tom Cruise och Nicole Kidman varit där och köpt kakorna. Själv tycker jag de var för torra.
The Lake Poets hade en gång även starka sympatier för den franska revolutionen. Men dessa svalnade när dess avigsidor blev uppenbara, och vad gäller Wordsworth blev han alltmer konservativ med åren. Denna inställning parades med omtanke om Lake Districts miljö, han kämpade envist mot att en järnvägslinje skulle dras in i hjärtat av landskapet, så att arbetarna från gruvorna och fabrikerna i söder skulle kunna åka dit med järnvägen och uppleva något annat. Nej, han ville ha Lake District för sig själv och klagade över de turister som redan under hans levnad dök upp, bland annat för att betitta honom själv.
Men nu lämnar vi romantiken och far en bit söderut, mot Windermere Lake. Vi har kommit till Beatrix Potter Land. Vid infarten till Bowness-on-Windermere kan vi återuppliva våra barndomsminnen, om de anknyter till Pelle Kanin, Städmusen, Lillebror Gris, Moses Metare et consortes. The World of Beatrix Potter som är inrymt i ett gammalt tvätteri visar uppstoppade Potterdjur i trolska scenerier, riktigt gulligt.
(Längre uppåt gatan lät jag och mitt sällskap fotografera oss i lantlig viktoriansk ekipering. Det var viktigt, menade fotografen, att jag anlade en sträng min och en beskyddande pose gentemot min dam, som enligt tidens skick tilläts le, men endast vagt...)
Måhända är syftet med Potterutställningen att avlasta författarinnans hem, som är det mest besökta turistmålet i Lake District. För att komma dit får vi ta en färja över Windermere Lake, som också har bok- och filmanknytning; här spelades nämligen John Fowles roman Den franske löjtnantens kvinna in, med skådespelarna Meryl Streep och Jeremy Irons i huvudrollerna.
På andra sidan sjön äntrar man en liten pendelbuss, och efter en slingrande färd uppför stiger man av vid The Hill Top, det sakliga namnet på Beatrix Potters gråa hus. När vi kommer fram är det dock stängt.
Vi fick istället fundera över hennes märkliga liv. Hon växte upp som ett ensamt barn i en patriciervilla i Londons Kensington, dit hon tilläts ta hem diverse husdjur från familjens sommarvistelser i Lake District. Djuren satte hon kläder på och de fick mänskliga namn, och så skrev hon små näpna berättelser om sina älsklingar. Någon bad henne försöka publicera sina alster, men minst sju förlag gav nobben, så hon fick själv distribuera The Tale of Peter Rabbit.
Men 1902 kom det stora genombrottet med besked. Den ensamma Londonflickan blev – trots amerikanska piratkopior – förmögen, flyttade till Lake District och köpte The Hill Top. Under det följande decenniet skrev hon de flesta av sina böcker där, och 1913 gifte hon sig vid 47 års ålder med en advokat och bytte namn till Mrs Heelis.
Nu inleddes del två i hennes liv (det ryktades faktiskt att Miss Potter hade dött!). Det ägnade hon passionerat åt fåravel, Lake Districts härdiga herdwickras. Fåren är svarta med vita skallar (omvänt ser man också vita får med svarta skallar, men det är swaledales). Mrs Heelis följde dessutom upp en idé som prästen Canon Rawnsley kläckte, The National Trust, i dag en stor stiftelse som värnar om natur- och kulturvärden. Hon köpte upp stora landområden och här har vi intresset för det gröna igen, fast like smakligare än hos Wordsworth. Hon ville förhindra att stenrika industribossar köpte upp allt land för att bygga sina palats eller skapa nöjesinrättningar i Lake District. När hon dog 1943 testamenterade hon 1 619 hektar mark till National Trust, som numera äger stora arealer i Lake District, vilket förhindrar att det fagra landskapet exploateras allt för mycket.
Nästa utflyktsmål blir Coniston Water, avstånden är inte långa men det går inte så fort på Lake Districts vindlande, trånga och pittoreska vägar. Vi färdas tillbaka till viktoriansk tid. Man bör först ta sig till samhället Coniston och där äntra en liten flatbottnad ångbåt från mitten av 1800-talet, som heter The Gondola. Den är pietetsfullt restaurerad efter att ha legat halvvägs ner i vattnet och ruttnat. Vi ska över sjön till Brantwood, ett stort, bengult residens, där den stenrike John Ruskin residerade under de mogna åren av sitt liv, från 1872 till sin död 1900.
Det är lite svårt att få grepp om Ruskin. Han var konstnär, konstkritiker, samhällskritiker och en del annat som jag glömt – en allsidig renässansmänniska av sent datum. En sak är viss: ur dagens synsätt är han ärkepionjären för det gröna tänkandet. Han angrep industrikapitalismen och drömde sig tillbaka till ett förindustriellt hantverkarsamhälle. Men han passar oss bra i dag: han föreslog grönområden, rökfria zoner, stadsplanering samt kostnadsfria skolor och bibliotek. Ja, han rentav förutsåg växthuseffekten. Det står i alla fall så i en broschyr om Brantwood.
En gång satte Ruskin en glasskiva framför ett naturmotiv av sin idol William Turner och målade mörka moln av förpestad luft på skivan för att illustrera industrisamhällets åverkan på naturen. Men han var inte socialist, han menade att kapitalismen och socialismen förenades i samma avskyvärda maskindyrkan. Kanske också det en modern hållning?
Brantwood är omgärdat av trädgårdsanläggningar och jag plockar åt mig några frön av rosenbönor och ett kort, där det står att jag ska rapportera hur det går med dem när jag stoppat dem i jorden. Från ett burspråk i det högt belägna huset blickar jag sedan ut över Coniston Water med berget The Old Man på västsidan; en härlig vy. Jag begrundar samtidigt Ruskins ordspråk som han föredrog att skriva med stora bokstäver ”there is no wealth but life”.
Men Ruskin var alls ingen lycklig man, trots omgivningens behag. Hans kärleksliv är bisarrt. Han gifte sig 1848, men hans äktenskap upplöstes på grund av impotens, hustrun förblev jungfru enligt läkarkontroll; det blev skilsmässa. Vid 39 års ålder blev han betagen i en tioårig flicka. När hon fyllde sexton anhöll han om hennes hand, men hon drog saken i långbänk och innan giftermålet blev av gick hon bort. De sista åren på Brantwood var han djupt deprimerad, närmast psykotisk. Antingen var det på grund av att han såg vart världen barkade hän, eller också tänkte han tillbaka på sitt liv. Eller kanske bådadera?
På väg tillbaka över vattnet fotograferar jag några segelbåtar med djupröda segel mot en mörkblå himmel. Åter en association till det förflutna: Ransomes fabulerande ungdomsböcker, som börjar med Swallows and Amazons 1928, där Coniston Water förvandlas till en äventyrsvärld baserad på författarens barndomsupplevelser.
Kanske passerar vi direkt över platsen för ett tragiskt minne i denna djupa sjö. År 1967 omkom Donald Campbell i det jetdrivna hydroplanet Bluebird på Coniston Water, i en hastighet av drygt 500 kilometer i timmen. Plötsligt for hans båt som en raket upp i luften, vred sig sedan brant neråt och kastade sig som ett spjut mot sjöbottnen (Coniston är Englands djupaste sjö). Det är historiens ironi att det skedde just här – för Ruskin var det moderna samhällets fartglädje en styggelse. Först 2001 kunde farkosten bärgas.
Nu tar vi norrut igen. Vi far några kilometer förbi Keswick och går in i den stora park som omgärdar herrgården Mirehouse. Bland de återkommande gästerna i huset fanns historikern Thomas Carlyle och den viktorianske poeten Alfred Tennyson. Den senare vandrade gärna ner mot den fridfulla sjön Bassenthwaite och inspirerades där till sin dikt om kung Arthur och svärdet Excalibur.
Ett annat, krigiskt, minne hittar jag i barnkammaren i Mirehouse. Där har husets unge son kring förra sekelskiftet författat ett brev till boerledaren Paul Krüger med en vädjan att sluta kriget mot engelsmännen. Om kontrahenterna satte sig ner och spelade ett parti fia, skulle de kunna avreagera sig den vägen, försäkrade den lille psykologen. Men brevet stoppades av brittiska postverket, alltså kan man i stället läsa det här i barnkammaren.
Så far vi tillbaka till Keswick. I närheten har man brutit grafit, vilket 1566 gav upphov till världens första blyertstillverkning. I staden finns därför världens förmodligen enda pennmuseum. 1869 upphörde brytningen, men penntillverkningen fortsatte under märket Derwent.
Under kriget tillverkades här bland annat pennor för flygvapnet, RAF. Om deras piloter störtade i Tyskland och räddade sig med fallskärm kunde de ta fram en liten karta som var rullad i pennan, med tips om var närmaste flyktväg över gränsen var belägen. Givetvis finns här även världens största penna, vederbörligen införd i Guinness rekordbok.
Till slut är det dags för ett besök i Ye Olde Friars lockande konfektbutik vid torget i Keswick. Kan det verkligen intressera denna tidskrifts läsare? Jo, här finns i olika smaksättningar Romneys Kendal Mint Cakes, på vars webbplats man får veta att Edmund Hillary hade med sig dem som färdkost vid bestigandet av Mount Everest 1953. Alltså har vi kanske en mintkaka att tacka för denna stora bedrift, som gav ett sista skimmer åt Imperiets storhet.
Publicerad i Populär Historia 6/2005
