Resmål Rio de Janeiro

Stadens skuggsida utgörs av favelorna, kåkstäderna som klättrar längs de branta bergssluttningarna, plågade av gängvåld och knarkligor. De sociala och ekonomiska ojämlikheterna är högst påtagliga i Rio de Janeiro, och de är otvivelaktigt ett arv från den brutala koloniala perioden då urbefolkningen decimerades kraftigt samtidigt som miljontals afrikanska slavar skeppades till Brasilien – slaveriet avskaffades så sent som 1888.

Kolonisationen av Brasilien började på ett ganska märkligt vis. I Tordesillas i Spanien slöts 1494 ett fördrag som reglerade Portugals och Kastiliens koloniala intressesfärer. Afrika och Indien skulle höra till Portugal, medan den nyupptäckta kontinenten Amerika tillföll Kastilien. Men gränsen mellan de båda intressenterna drogs så att den skar rakt över det då ännu oupptäckta Sydamerika. Östra delen av kontinenten kom därför att hamna på den portugisiska sidan. Sålunda tillföll Brasilien Portugal redan innan de första portugisiska sjöfararna nådde dess kust i början av 1500-talet.

Området där Rio de Janeiro är beläget nåddes i januari 1502 av portugisiska sjömän på kungligt uppdrag.

Enligt en populär version av händelsen trodde de att Guanabarabukten var en flodmynning och gav platsen namnet Rio de Janeiro, vilket betyder Januarifloden på portu­gisiska. Men det är inte särskilt troligt att erfarna sjömän skulle missta en bukt för en flod. Många bedömare menar att förklaringen är att det portugisiska ordet för flod på 1500-talet också användes synonymt med bukt.

Fransmännen blev de första bofasta européerna vid Guanabarabukten. Den 1 november 1555 grundade Nicolas Durand de Villegaignon, med hjälp av sexhundra soldater och protestantiska kolonister kolonin La France Antarctique på en ö i bukten. Där lät han uppföra ett fort och på fastlandet lades grunden till staden Henriville. Ohotad av portugiserna utökade Villegaignon den lilla kolonin 1556, då ytterligare nya kolonister anlände.

Den franska kolonisationen motiverades av den rika förekomsten av brasilträ, ett åtråvärt träslag vars röda pigment användes för att färga tyger. För att säkra sin position bildade Villegaignon allians med en lokal indianstam som var fientligt inställd till portugiserna. Indianerna hjälpte till att skörda brasilträ och idkade byteshandel med fransmännen.

Portugal, som eftersträvade monopol på brasilträ, bestämde sig 1560 för att köra bort fransmännen. Brasiliens nya generalguvernör, Mem de Sá, fick order att leda attacken. Med en stor flotta och ett par tusen soldater förstörde han på några dagar Fort Coligny, men fransmännen flydde med indianernas hjälp till fast- och inlandet. Det skulle dröja ytterligare några år innan fransmännen slutgiltigt drivits bort, delvis med hjälp av en rivaliserande indianstam.

Den 1 mars 1565 grundade Mem de Sás brorson, Estácio, Rio de Janeiro vid berget och landmärket Sockertoppen. Men redan 1567 flyttades den lilla staden till Morro do Castelo som var lättare att försvara – vid den här tiden uppgick befolkningen till blott tretusen personer, de flesta indianer. I takt med att Rio ökade i betydelse som hamnstad blev befästningsanläggningarna mer avancerade. Vissa av dem finns bevarade än i dag.

Mötet mellan européer och indianer var till att börja med ganska harmoniskt. Bilden som fransmän och portugiser tecknade var ambivalent, även om fransmännen i regel var mer toleranta och respekterade indianernas särart i större utsträckning. Å ena sidan betraktades de som vildar, som praktiserade rituell kannibalism, å andra sidan kunde man framhäva deras moraliska överlägsenhet. De levde i enlighet med naturen som nomader eller halvnomader och det var inte ovanligt att de beskrevs som ”ädla vildar”.

Konflikten med indianerna hårdnade dock när socker började odlas i Rio-området. Portugiserna var i akut behov av arbetskraft och började använda indianerna som slavar. Dessa arbetade förstås högst motvilligt och mängder av dem dog av europeiska sjukdomar som de saknade motståndskraft mot. Snart fanns bara en ynka spillra kvar av indianstammarna; de som levt runt Guanabarabukten i Rio i åtminstone tiotusen år.

Istället började kolonisterna importera slavar från de många portugisiska feitorias (befästa handelsstationer) som låg utspridda längs Afrikas kust. Rio skulle snart bli en av de viktigaste hamnarna för inskeppning av slavar till Brasilien. Det dröjde inte länge innan slavarna var i majoritet i staden. Deras inflytande i form av seder, trosföreställningar och kultur gav Rio en alldeles speciell prägel. Blandningen av afro-brasiliansk musik, afroinspirerade religiösa kulter och ett särpräglat kök kännetecknar staden än i dag.

År 1693 upptäcktes guld i sydöstra Brasilien, i den del av landet som kom att kallas Minas Gerais (”de allmänna gruvorna”). Under 1700-talet var Brasilien världens största guldproducent, även om socker länge bevarade sin position som den viktigaste exportvaran. Rio de Janeiro, som var utförselhamn för guldet och där staten uppbar skatt, ökade kraftigt i både ekonomisk och demografisk betydelse. Immigrationen från Europa ökade kraftigt och det är egentligen först nu som Rio börjar blomstra. Guldrushen lockade även tillbaka fransmännen, som invaderade staden 1710 och 1711. Den första attacken misslyckades men andra gången fick fransmännen igenom krav på en stor lösesumma för att inte förstöra Rio.

Vid det här laget hade Rio tiotusentals invånare och 1763 flyttades huvudstaden från Salvador till Rio. Kulturella och administrativa byggnader uppfördes, liksom ett stort antal kyrkor, kloster och monument. Men stora delar av staden var ännu mycket illa planerade. Längs de trånga gatorna och gränderna låg enkla hus som var allt annat än imponerande. Grisar och getter gick fritt. Stanken var olidlig i hettan.

Den mest spektakulära epoken i Rio de Janeiros historia tog sin början när kejsar Napoleon år 1807 försökte tvinga Portugal att stänga sina hamnar för britterna. Den franska utpressningen var en del av kontinentalblockaden, som syftade till att sätta stopp för Storbritanniens utrikeshandel. Britterna å sin sida hotade med att bombardera Lissabon och attackera Brasilien om portugiserna gav efter för fransmännens krav. När fransmännen anföll Lissabon fattade kronprinsen och regenten Dom João, sedermera Johan VI, ett drastiskt beslut. Han bestämde sig för att fly till Brasilien med hela sitt hov för att tillfälligt etablera sig i Rio de Janeiro. Sålunda blev Rio den enda europeiska huvudstaden utanför Europa.

Dramatiken vid evakueringen kunde mäta sig med Saigons fall 170 år senare, när Vietnamkriget definitivt tog slut. I november 1807 tog ett fyrtiotal skepp, varav flera brittiska som eskort, ombord 15 000 personer: kungafamiljen, hovet, ministrar, jurister, präster, officerare och deras tjänstefolk. Med sig förde portugiserna regalierna, statskassan, en kunglig vagn, ett piano och flera ton med böcker och doku­ment. Efter en två månader lång resa anlände hovfolket, nedlusat och med kläderna i trasor, till den stökiga hamnstaden Rio. Stadens befolkning tog emot sin regent med öppna armar och all den pompa och ståt som stod att uppbringa.

Plötsligt befann rioborna sig i det väldiga portugisiska imperiets mitt och fick bevittna hur hovetsakta men säkert återskapade den glans och cere­moniella rigiditet som hörde till den påtagligt konservativa portugisiska absolutistiska staten. En historiker har kallat staden som växte fram utmed Guanabarabukten för ett tropikernas Versailles, en annan har valt beteckningen ett subtropiskt Rom. Det är överdrifter, men Rio genomgick under den här perioden rader av omvälvande förändringar. Brasilien upphöjdes 1815 till kungarike och blev således jämbördigt med moderlandet. Hovet stannade i Rio i tretton år, även sedan Napoleon besegrats. Än i dag finns det ett rojalistiskt parti i republiken Brasilien och flera tronpretendenter.

Nu öppnades Rio de Janeiros och andra brasilianska städers hamnar för handel med en rad nationer, till Brasiliens och framför allt, Storbritanniens klara fördel. Plötsligt översvämmades Rio av brittiska produkter som glas, textilier och smör. Rios rikedomar genererades nu av kaffet, nästa betydande gröda efter sockret, sedan guldfyndigheterna i Minas Gerais börjat tömmas.

En grupp människor som inte kunde dra nytta av Rios höjda status var slavarna. Däremot fick de många nya arbetsuppgifter, eftersom hovet snart blev en betydande slavägare. Faktum är att större delen av stadens ekonomi vilade på slaveriet. Det var slavarna som byggde det tropiska Versailles. I motsats till vad man skulle kunna tro levde inte alla slavar i Rio under typiskt slavliknande förhållanden. De hade det generellt sett bättre än slavarna på landsbygden.

Visserligen sköttes de smutsigaste och tyngsta arbetena av slavar, men somliga kunde röra sig fritt i staden och arbetade som exempelvis hantverkare, försäljare, barberare och fabriksarbetare. En liten minoritet frigivna slavar var själva slavägare.

Under Johan VI:s vistelse i Rio hände det snart saker som dess invånare tidigare bara hade kunnat drömma om. Rio blev säte för nationalbanken, en medicinsk utbildningsanstalt, en sjökrigsskola, ett utbyggt och moderniserat domstolsväsende, det kungliga tryckeriet och biblioteket samt en konstakademi. Kungen grundade även de fantastiska botaniska trädgårdarna som i dag är en av Rios betydelsefulla sevärdheter.

Inledningsvis var kungen mycket populär; hans ankomst markerade en ny era av ekonomisk och kulturell frihet, men hans excesser väckte också opposition. I Portugal var missnöjet med sakernas tillstånd ännu större; hårt pressad av radikala liberaler tvingades kungen att återvända till moderlandet för att inte mista sin tron. Den 22 april 1821 utsåg han sin son Pedro till regent och två dagar senare gick han ombord på ett skepp med destination Lissabon.

Men i Portugal restes krav på att även Pedro skulle återvända till Portugal och man ville degradera Brasilien till dess gamla koloniala status. Det ledde till våldsamma protester i bland annat Rio de Janeiro. Den 7 september 1822 förklarade Pedro Brasilien självständigt. Han blev landets förste kejsare, Pedro I, och installerade sig i Paço Imperial, som i dag är fint restaurerat och fungerar som kulturhus.

Trots självständigheten och upprättandet av Brasiliens första konstitution rönte inte Pedro I någon större popularitet. Han uppvisade klart autokratiska tendenser. Ett stort misstag var att favorisera inflyttade portugiser på bekostnad av infödda brasilianare. Han abdikerade 1831 till förmån för sin fem år gamle son, också han med namnet Pedro. En förmyndarregering styrde Brasilien under en mycket turbulent period fram till 1840, då den unge Pedro intog tronen.

Pedro II:s långa regeringsperiod brukar betecknas som en guldålder i både Brasiliens och Rio de Janeiros historia. Han visade sig vara en föredömlig konstitutionell monark. Huvudstaden ändrade skepnad avsevärt. Om Johan VI skänkte Rio kunglig glans, så tog den sina första steg in i den moderna tiden under Pedro II.

Rio fick belysning i större utsträckning än tidigare, ett väl fungerande vatten- och avloppssystem och den växande metropolen förbands med omvärlden genom telefon- och tele­graflinjer. Transporterna förbättrades med spårvagnar, tåg och färjor. 1884 invigdes den lilla järn­vägen som går upp till Corcovados topp. 1892 öppnades en tunnel mellan Botafogo och Copacabana, vilket motiverade de bättre bemedlade att bosätta sig i de attraktiva områdena längs stränderna i södra Rio.

Pedro II var i motsats till sina föregångare aktiv slaveri­motståndare. På grund av att mäktiga grupper i samhället hade intresse av att bevara slaveriet kunde han emellertid bara avskaffa det stegvis. 1850 avskaffades slavhandeln. 1871 frigavs alla slavar i statlig ägo och alla som föddes av slavar blev hädanefter fria medborgare vid 21 års ålder. 1888 avskaffades slaveriet helt. Slavägarna, varav många var mäktiga plantage­ägare, fick ingen ekonomisk kompensation.

Delvis på grund av denna utveckling, men även för att Pedro II vill hålla militären utanför politiken, störtades han 1889 i en militärkupp. Han gick i exil tillsammans med sin familj. Brasilien blev en republik. I slutet av 1800-talet formligen exploderade befolkningsutvecklingen. Europeiska immigranter anlände i stort antal. Dessutom sökte sig många före detta slavar till Rio; de kom från regioner där socker- och kaffeplantagerna minskat i betydelse. Vid seklets slut hade Rio en miljon invånare, varav en fjärdedel var födda utomlands.

Radikala förändringar genomfördes i stadens historiska centrum. Målet för den unga och optimistiska republiken var att skapa ett tropikernas Paris. Enbart 1904 raserades omkring sexhundra byggnader för att ge plats för Avenida Central, sedermera omdöpt till Rio Branco, som blev stadens svar på Champs Élysées. Boulevarden kantades av palatsliknande byggnader i neoklassisk stil, trottoarerna fylldes med kaféer och gatan blev snart en favorit som promenadstråk. Nu byggdes även överdådiga Theatro Municipal och Biblioteca National, som bland annat i sina samlingar har unika böcker och skrifter, som hovet haft med sig från Lissabon.

Att man rev så många byggnader i det historiska Centro – till och med Morro do Castelo jämnades med marken – berodde även på att man ville förbättra de sanitära förhållandena. Tidigare hade epidemier brutit ut med jämna mellanrum och skördat många dödsoffer. Nu skulle staden präglas av rymd och ljus. Den unga republikens motto var Ordem e progresso (”ordning och framsteg”). Ett av de mest radikala förslagen i denna förnyelseanda var att jämna landmärket Sockertoppen med marken. Lyckligtvis avfärdades förslaget som uppenbart absurt.

Under historiens lopp har Rio ändrat skepnad många gånger. Historiskt unika byggnader från den koloniala epoken har jämnats med marken i massor. Om sanningen ska fram är inte Rio, arkitektoniskt betraktat, en särskilt vacker stad, även om många guldkorn har bevarats. Skyskrapor, hotell byggda på 1960-talet, dominerar stadsbilden. I södra Rio med sina många stränder är Glória och myt­omspunna Copacabana Palace ett par lysande undantag när det gäller hotellen, men de byggdes typiskt nog på 1920-talet. Copacabana Palace kan göra anspråk på att vara Sydamerikas mest berömda hotell. Under guldåldern fram till 1950-talet var det ett favorithotell för Hollywoodstjärnor och kungligheter.

Sedan Brasiliens huvudstad flyttats till Brasília 1960 lät man många administrativa byggnader förfalla, men i dag är medvetenheten om stadens historiska arv större. Hela områden har rustats upp och fått nytt liv. Ett exempel är Santa Teresa som under en period var överklassens favoritdistrikt med sin närhet till Centro, men som förföll när de rika sökte sig söderut till områden som Copacabana och Ipanema.

Favelorna sätter tveklöst sin helt unika prägel på Rio, de är rentav pittoreska sedda på håll. Deras oregelbundna karaktär kan leda associationerna till medeltida bebyggelse. Områdena har växt fram stegvis utmed de svårexploaterbara sluttningarna på stadens många kullar och berg. En inte oansenlig del av invånarna har flyttat dit från fattiga nordöstra Brasilien. Favelorna började byggas när slaveriet avskaffades. I dag kan man egentligen inte kalla dem för kåkstäder – husen är i regel byggda av tegel och invändigt är de inte alltid utpräglat torftiga. El och vatten tar man gratis från de reguljära näten. På senare år har man från officiellt håll satsat på att förena favelorna med normalsamhället, så att invånarna kan komma i åtnjutande av rimlig service.

En möjligen tvivelaktig turistverksamhet är guidade turer till favelorna. Man åker i öppna jeepar för att besöka dem i små grupper, som om det vore fråga om safari. Men invånarna välkomnar turismen och de guidade turernas säkerhet garanteras av olika ligor som styr favelorna. Däremot kan man inte räkna med att lära sig särskilt mycket om kåkstädernas historia eller sociala organisation under en guidad tur.

Guiderna har sällan mer att komma med än rudimentär information. Men det finns en betydande akademisk, inte minst historisk, forskning om favelorna. På senare år har även invånarna själva startat projekt för att beskriva och dokumentera sin historia, som man anser är alltför ensidigt negativ.

Ironiskt nog är det också från favelorna inspirationen till Rio de Janeiros största turistmagnet kommer – karnevalen. Omkring 300 000 personer lockas varje februari till Rio för att få bevittna och delta i skådespelet som cariocas med stolthet kallar världens största show.

Ola Wihlke är frilansjournalist.

Att läsa: Rio de Janeiro – Carnival Under Fire (2004) av Ray Castro.

Kasta frukt och dansa samba

Enligt en version var det portugiser från Azorerna, Madeira och Kap Verde som 1723 höll den första karnevalen i Rio. Det var ett upptåg där deltagarna bland annat slängde vatten, mjöl och frukt på varandra. Traditionen levde vidare. Under 1800-talet höll societeten eleganta baler som också brukar nämnas i karnevalens historia. De är fortfarande populära i olika varianter, men det var den afro-brasilianskt inspirerade gatukarnevalen med sin karakteristiska samba som avgick med segern. På 1920-talet grundades de första sambaskolorna, egentligen tävlingslag, som representerar olika områden.

Karnevalen antog formen av en parad. 1930 gav president Getulio Vargas sambaskolorna officiell status och deras framträdanden har sedan dess utgjort den självklara kärnan i karnevalen. 1984 byggdes den väldiga Sambódromo med plats för 100 000 personer, genom vilken skolorna dansar, ackompanjerade av hundratals trummor. I dag är denna del av karnevalen –man kan egentligen tala om parallella karnevaler med olika historia – ett sällsynt extravagant, kommersialiserat och väl­regisserat skådespel.

**Publicerad i Populär Historia 2/2007