Historiska resmål – blomsterstaden San Remo
San Remo är huvudorten på den italienska riviera som gränsar till den franska. Städerna utmed Riviera dei Fiori, ”Blomsterstranden”, är mer att betrakta som delar av ett långt pärlband än som individuella smycken. Deras historia – i synnerhet den äldre – är i stort sett gemensam.
Den romerska paradvägen Via Aurelia, påbörjad 144 f Kr, drog (och drar) här förbi, från Rom till Arles. Utmed den uppstod tidigt spridda samhällen och en blyg kommers. Men redan i romersk tid var kusten farlig, utsatt för anfall från nordafrikanska rövare, och det var säkrare att bosätta sig uppe i bergen där man kunde ta sin tillflykt till grottor. San Remos medeltida stadsdel La Pigna ligger högt, en bit från kusten, och dess fästningsliknande kyrkor är typiska. En bit av den tjocka stadsmuren finns också kvar och vittnar om dåtidens livsvillkor.
Under medeltiden och renässansen gick Blomsterkustens orter ur hand i hand, misshandlade än av stränga feodalherrar, än av ondskefulla furstar; de var aldrig fria. Först efter franska revolutionen blev provinsen Ligurien ett tag självständig republik, innan den på 1860-talet inkorporerades med det nya kungariket Italien.
San Remos egentliga, individuella historia är kort och modern. Från 1861 utvecklades staden till en betydande bad- och turistort. På trettio år – från 1876, när järnvägen kom, till 1906 – uppfördes här 25 mastodontiska lyxhotell och 190 något mindre privatpalats. Till samtliga hörde magnifika trädgårdar.
San Remos hela personlighet är lustgårdens, och det är en handfull individer som kan ta åt sig äran av att det blev så. Kejsarinnan Maria Alexandrovna av Ryssland (gift med tsar Alexander II) tackade för gästfriheten en vinter genom att donera hundratals palmer till San Remo, och den tyske botanikern och trädgårdsmästaren Ludwig Winter skänkte rikligt med palmer till sina storkunder. Botanikdoktorn Mario Calvino, far till författaren Italo Calvino, introducerade i sin tur modern experimentell blomsterodling på orten.
Och gästerna kom: kompositören Pjotr Tjajkovskij och författaren Charles Dickens, konstnären och författaren Edward Lear och uppfinnaren och kemisten Alfred Nobel. Och San Remos mjuka kullar är ännu klädda med drivhus som blänker i solen.
Alfred Nobels sista tid
Villa Nobel är en av San Remos tjusigaste villor, omgiven av en härlig subtropisk sluttande trädgård nära havet. Interiören kan tyckas ekande och tom, men även om museet ger ett påvert intryck blir man nyfiken på människan Alfred Nobel (1833–96).
Här bodde den svenske uppfinnaren de fem sista åren av sitt liv (även om det mest var vintertid; under varmare årstider skötte han sina affärer i Bofors), och av hans efterlämnade brev att döma var det ingen lycklig ålderdom.
"Jag önskar ägna mitt yrke och all min tid åt vetenskapen, och betraktar kvinnorna i allmänhet, unga som gamla, som en olägenhet. Detta har jag sagt Dig de senaste sju åren, utan att Du bemödat Dig om att förstå."
Den från början så söta hjärtevännen Sofie Hess, som hade rest med honom som »Madame Nobel» och som han hade överöst med presenter, bland annat en villa i Bad Ischl, hade blivit hans kors att bära. Men han övergav henne inte. Hon bad om pengar – han skickade. Han grälade på henne – hon bad om mer. Och han skickade igen. 1896 avled Alfred Nobel, ensam med sin betjänt, i villan i San Remo.
Här delades Mellanöstern upp
Högt uppe i de förnäma villakvarteren, vid den kurviga Corso degli Inglesi, ligger Castello Devanchan. Privatpalatset uppfördes ursprungligen till en engelsk lord i en sagolik park med palmer, kaktusar och citrusträd. Här möttes, i maj 1920, tre mäktiga män – Storbritanniens, Italiens och Frankrikes premiärministrar – för att stycka upp Mellanöstern.
Det osmanska imperiet hade fått dödsstöten i första världskriget. Massor av människor – västerlänningar och araber – hade sedan före krigsutbrottet ägnat åratal åt att försöka arbeta fram en plan för hur de stora områden som skulle bli herrelösa skulle kunna få en optimal framtid. Avtal hade ingåtts, löften avgetts och massor av mutor betalats ut.
I San Remo – en vecka när frukterna mognade och blomsterprakten exploderade i ett jublande färgfyrverkeri – bröts alla löften.
Araberna demonstrerade med blodiga uppror så snart nyheten nått dem. Devanchan betyder, på hindu, ungefär »paradisets förgård». Se huset med det vackra namnet, där politikerna tog ett världshistoriskt ärelöst beslut, och sörj.
Missa inte...
La Pigna
Gamla staden, kompakt och med branta kullerstensgator. Ta med bekväma skor, kamera och en bra karta för en promenad i den bilfria stadsdelen.
Casino Municipale
Byggt 1905, tornar upp sig vid huvudstråket Corso Giacomo Matteotti, och är än i dag stadens största enskilda arbetsgivare och dess främsta inkomstkälla.
Corso Imperatrice
»Kejsarinnans promenad», uppkallad efter den ryska kejsarinnan Maria Alexandrovna, som efter en vinter i San Remo donerade palmerna längs strandstråket.
Santa Tacle
Fortet nere i hamnen, byggdes av genovesarna på 1750-talet med kanonmynningarna riktade in emot staden för att inge respekt och kanske ingjuta lite hälsosam skräck i undersåtarna.
Bussana Vecchia
Bergsby några kilometer utanför stadskärnan, lagd i ruiner vid en jordbävning 1887. Byn återuppstod på 1960-talet som pittoresk, internationell konstnärskoloni.
Läs Historiska resmål – kungarnas Kraków >>
Publicerad i Populär Historia 1/2008
