Trettioårskrisen – en underskattad kris?

Det är lätt att tro att trettioårskrisen är ett väldigt nutida fenomen, sprunget ur det sena 1900-talets ungdomsdyrkan. Inte kan någon annan kultur har...

27 mars 2002 av Håkan Strömberg

Det är lätt att tro att trettioårskrisen är ett väldigt nutida fenomen, sprunget ur det sena 1900-talets ungdomsdyrkan. Inte kan någon annan kultur har fått sina trettioåringar att stirra in i spegeln och tänka att ”Nu är det kört! Nu återstår bara vuxenvärldens tvångströja och raksträcka till döden. Var detta verkligen allt?”.

Men faktum är att synen på trettioårsåldern som en brytpunkt är gammal. Enligt den tidiga kristna kyrkan var det absolut inget fel med att bli trettio. Istället menade den att oavsett ålder när döden inträffar, så är det i just den idealiska trettioårsåldern som de utvalda en gång ska återuppstå. Livet efter detta blir en enda oöverblickbar trettioårsfest! Felet med att bli trettio i levande livet var snarare att man inte kunde stanna där. Eller som den obarmhärtige kyrkofadern Augustinus skrev på 400-talet: ”även de lärdaste har angivit människans ungdom till omkring trettio år; när denna gräns nåtts börjar människan nedsjunka i en tyngande gammelmansålders besvär.”

När trettioårskrisen ska skildras i dag, främst vad gäller män, framställs den som rätt löjlig. Men det finns flera exempel där denna underskattade kris faktiskt skapat världshistoria!

Tag bara detta med religioner. Var det inte en riktigt typisk trettioårskris som drabbade den indiske furstesonen Siddharta? Siddharta levde ett liv i lyx, långt från världens hårda realiteter. Han hade en fru och ett litet barn. Så en dag, när han närmade sig de trettio, råkade han komma utanför familjepalatsets murar. Han ställdes plötsligt inför sjukdom, lidande och död. Detta fick honom att överge allt och ge sig ut för att söka meningen med livet och sanningen om döden. Resultatet blev att han blev Buddha, den upplyste, och grundare av en av de äldsta världsreligionerna.

Ett halvt årtusende senare trädde den högljudde profeten Johannes Döparen fram i Judéen och predikade omvändelse. Hur gammal han var? Jo, han fick inom kort besök av ett årsbarn, som även det kände sig kallat att predika. Om den senare skriver evangelisten Lukas: ”Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram.” I fallet Jesus är trettioårskrisen inte lika tydlig som hos Buddha, eftersom legenderna inte säger något om Jesu liv mellan tolv och trettio års ålder. Levde han ett vardagligt liv som timmerman i den lilla staden Nasaret? Om han hade familj vet vi inte; spåren har i så fall nogsamt suddats ut av evangelisterna.

När han väl dyker upp på scenen är krisen redan ett faktum. Vad den leder till vet vi: Jesus grundar ännu en världsreligion, med anspråk på att ta udden av döden, en lära som ska komma med erbjudandet om att vi alla en gång ska få leva som eviga trettioåringar.

Att Jesu lära alls når sin status av världsreligion kan man tacka ännu en kris för. Den drabbade den redan citerade Augustinus. Fram till trettioårsåldern, berättar han, ”levde jag i en lögnvärld – ständigt på jakt efter ombyte – en självbedragande bedragare – en vilseledd vilseledare. Officiellt var jag upptagen av de så kallade högre studierna, privat av mina så kallade religiösa problem. I båda fallen var mål och resultat lika meningslösa”.

Så kom krisen. Augustinus begav sig till Italien, blev en övertygad kristen och blev den som omformade den dittills ganska hånade läran till något som också intellektuella romare kunde ta på allvar.

Tre hundra år senare var det dags igen. Då drabbades Muhammed, en arabisk karavanförare, gift med en äldre välbärgad kvinna och med sitt på det torra. Han närmade sig de trettio och började plötsligt drabbas av märkliga trancetillstånd, med påföljande grubblerier. Vad som följde på detta var att han mötte ängeln Gabriel och grundade islam, det som skulle bli en tredje världsreligion, med löfte om ett evigt paradis för de rättrogna.

Det här är exemplen framför andra, men det går att hitta otaliga fler. År 1511 återvände munken Martin Luther till Tyskland, efter ett besök i Rom. Han slog sig ner i Wittenberg och blev teologie doktor och professor.

Det var då – enligt de flesta forskare mellan hösten 1512 och våren 1513 – som Luther drabbades av sin avgörande religiösa kris, den som mynnade ut i att han spikade upp ett antal teser på en kyrkport. Vilket i sin tur ledde till kyrkans splittring, protestantismen, religionskrig och så mycket mer. År 1513 fyllde Luther trettio.

Luthers reformation skakade den kristna världen, och den katolska kyrkan gick till motangrepp. I täten för denna motreformation gick jesuitordern, grundad av Ignatius Loyola. Denne var från början en baskisk ädling, som levde ett lättsinnigt liv som officer. År 1521 blev han dock allvarligt sårad. Medan han låg till sängs började han läsa helgonlegender och blev besatt av att överträffa dessa forntida helgon i andligt mod. Ur detta föddes jesuitordern. År 1521 var även det år då Ignatius fyllde – trettio.

Man behöver inte heller hålla sig till strikt religiösa läror, eller till händelser för flera århundraden sedan. Få läror har påverkat vår nutidshistoria så mycket som marxismen och den tyska nazismen. Den skrift av Karl Marx, som på sikt skulle bli en av marxismens viktigaste, är Kommunistiska manifestet. Det trycks år 1848. Det är samma år som en formlig revolutionsvåg rullar genom Europa, med start i Paris. Många har velat se kopplingen däremellan, men det är en koppling som inte håller: Kommunistiska manifestet är redan skrivet och tryckt när det smäller i Paris. Däremot råkar 1848 sammanfalla med något annat. Det är det år då Karl Marx, född 1818, fyller 30.

Nazismen å sin sida når framgång mycket genom sin ledare, Adolf Hitler. Denne man tillbringar sin ungdom som luffare, skyltmålare och grälmakare för att sedan bli soldat under första världskriget. Steget in i politiken tar han först vid en viss ålder, och han gör senare en allmän lag av sitt eget enskilda fall:

”Jag är numera av den övertygelsen, att en man – bortsett från fall av alldeles särskild begåvning – inte före sitt trettionde år bör taga offentlig del i politiken.”

Kvinnorna då? Alla ovanstående exempel är män, och vän av ordning måste fråga sig var den kvinnliga trettioårskrisen blir av. Svaret är att den inte avsatt några motsvarande spår. Det har antagligen kulturella orsaker. Få samhällen skulle ha visat någon större tolerans eller förståelse om det varit prins Siddhartas hustru som lämnat hem och familj för att söka sanningen. Den förväntade bilden av en kvinna i trettioårsåldern har genom tid och rum snarare varit den av en kvinna som är som mest omgiven av egna barn i alla åldrar. Det är en livssituation som antagligen inte ger de bästa förutsättningarna, varken för existentiella grubblerier eller för uppbrott. När kvinnor vikit av från de förväntade leden och förändrat världen, har de därför snarare gjort som Jean d’Arc – agerat som jungfrur, eller som den heliga Birgitta – väntat tills de blivit änkor med vuxna barn.

Håller vi oss till den manliga planhalvan tycks historien dock tala sitt tydliga språk. Den så förhånade trettioårskrisen, detta sökande efter ”något mer”, när erövringen av vuxenvärlden äntligen blivit genomförd, denna jakt på en besvärjelse mot åldrandet och döden, skulle kunna vara en historisk förklaringsmodell som vida överträffar bagateller som ”ekonomiska förutsättningar” eller ”tidsanda”. Frågan är bara när den ska få sitt vetenskapliga erkännande...

Håkan Strömberg är historiker, museiintendent – och lite drygt 30 år gammal.

Publicerad i Populär Historia 3/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också