Så blev bocken jultomte

Traditionen att ge bort presenter till jul har sina rötter i de romerska nyårsgåvorna. När Europa blev kristet inlemmades gåvorna istället i ritualerna kring Jesu födelse och den heliga natten. De delades ut av olika gestalter som förknippades med födelselegenden – de mest självklara var de tre vise männen.

Men julevangeliets kungar fick snart konkurrens av Sankt Nikolaus, ett biskopshelgon från mindre Asien som sägs ha hjälpt nödlidande med anonyma penninggåvor. Till dessa kom figurer som gumman La Befana, som enligt italiensk sed gav klappar till barnen på trettondagen, och den lurvige Belznickel, presentlämnare i delar av Tyskland.

"Soldater och harlequiner"

Utdelandet av gåvor behövde dock inte vara förknippat med en bestämd namngiven karaktär. En julaftonskväll på 1860-talet vandrade USA:s diplomatiska sändebud William Widgery genom Göteborg. Han var på väg hem till en köpman för att äta julmiddag och berättade:

”På vägen dit i skymningsstunden såg jag, att gatorna var uppfyllda med maskerade gestalter. Det var tjänare och tjänarinnor, som voro utklädda till konungar och drottningar, till sjömän, soldater och harlequiner. De marscherade gruppvis i små skaror under skratt, stoj och sång, bärande stora korgar med julklappar från husbondfolket till deras vänner.”

Julbocken kom med klappar

I faunan av julklappsutdelare fanns det under slutet av 1800-talet en svensk variant som kallades julbocken. Den har avsatt spår i visor och litteratur som gör att vi i dag kan ha en uppfattning om hur ett besök av julbocken kunde se ut under andra delen av 1800-talet.

Det var nämligen då de flesta textförfattarna upplevde sin barndoms jular. År 1901 publicerades ”Liten julvisa” med text av Sigrid Sköldberg-Pettersson. Där beskrivs julens alla bestyr, fram till själva kulmen på julafton:

Se nu är ju allting klart, klart, klart.
Barnen rusa in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har
säkert klappar.

Tegner och Beskows julbockar

Ett decennium senare, år 1913, gav tonsättaren Alice Tegnér sin version av julbockens besök i visan ”En jul när mor var liten”:

En jul när mor var liten
hörde hon hur någon en kväll
stod där ut och stampa och gav dörr’n en smäll, in där klev en julebock,
skäggig och med luden rock,
han tog ur sin påse små paketer opp.

Som ett tredje exempel kan nämnas Elsa Beskows bok Petter och Lottas jul från 1947. Författaren berättar att: ”... på den tiden var det inte jultomten, som kom med julklappar, det var en stor julbock som kom in och stötte med käppen i golvet och frågade ’Finns det några snälla barn här?’”

Julklappar i spjälkont

En av de äldsta beskrivningar som finns av julbocken är från år 1870 och typiskt nog från herrgårdsmiljö. Julbocken dök då – enligt en uppteckning från Göteborgstrakten – upp med julklapparna i en spjälkont.

Sedan han knackat på och blivit insläppt frågade patron varifrån han kom, hur gammal han var och vart han ämnade sig. Bocken svarade att han kom mycket långt ifrån och var 700 år gammal. Därefter delades julklapparna ut, julbocken bjöds på ostsmörgås och en sup och så försvann han, för ”han skulle ännu samma afton på många fler ställen”.

Julbocken skulle förbjudas

Likt de flesta traditioner är julbockens ursprung dunkelt. Ett förslag är att bocken så att säga ”blivit över” från de julspel och julupptåg som framfördes redan under katolsk tid. Där finns bocken med, kanske från början som en djävulsgestalt, men så småningom alltmer som spelets pajas.

Det är den bocken som omnämns när Stockholms rådsrätt år 1721 vill förbjuda de stökiga och ogudaktiga julupptågen med ”den så kallade Juhl-Bocken, Stiernan och andre fåfängligheter”. En sådan gestalt kan mycket väl ha anpassats till att bli en städad julklappsutdelare.

Bocken kan också ha haft sin grund i idéerna om Sankt Nikolaus följeslagare, en djävulsliknande gestalt som hade till uppgift att bestraffa de elaka barnen medan helgonet belönade de snälla.

På sina håll i Europa blev följeslagaren så populär att han fick sköta om presentutdelningen ensam. Men när Elsa Beskow och Alice Tegnér beskrev julbocken hade han inte bara blivit gammal och grå, som det heter i ”En jul när mor var liten”, den hade helt försvunnit ur julritualerna.

Den traditionella förklaringen till detta är att den blivit utkonkurrerad – av jultomten.

Victor Rydbergs julvätte

Som den svenska tomtens föräldrar brukar man peka ut Viktor Rydberg och Jenny Nyström – författare respektive tecknare. Själva födelsen skedde 1871, när Rydberg lät publicera berättelsen Lille Viggs äfventyr på julafton.

Här får en pojke besök av en liten rynkig gubbe med skägg, ”ludna” kläder och pipa i munnen. Han kommer i en släde dragen av fyra hästar, mindre än de minsta fölungar, och presenterar sig som julvätten.

Vigg, som är ensam hemma, får följa med vätten på hans inspektions- och presentutdelningsrunda. De möter inte bara människor utan även gårdstomtar och en snok kallad ”tomtormen”.

Som avslutning på resan beger de sig till vättens härskare, fjällkungen, som bor inne i berget med ett hov av tomtar, dvärgar och ”tussar”. Där får Vigg vara med om en märklig ceremoni, där människornas onda och goda gärningar läggs i olika vågskålar.

Julbocken har ingen plats i historien – varför kan man bara spekulera i, men en förklaring kan vara att Rydberg, född fyrtio år före Alice Tegnér och femtio före Elsa Beskow, tillhör en generation då julbocken ännu inte gjort entré.

Inspiration från St Nicholas

En vätte – en av småfolket – med den speciella uppgiften att dela ut julklappar efter förtjänst, var en ny skapelse i den svenska jultraditionen. Var Rydberg fått sin gestalt ifrån är inte klarlagt, men det är svårt att tro annat än att den åtminstone indirekt är hämtad från USA, från en dikt skriven av Clement Clarke Moores.

I poemet ”A visit From St Nicholas”, publicerat 1823, har berättaren lagt sig för att sova på julaftons kväll, när han plötsligt hör oväsen. När han tittar ut får han se en miniatyrsläde, dragen genom luften av åtta små renar. Släden landar på taket och
”St Nick” kommer ned genom skorstenen: en tjock och munter liten figur, med snövitt skägg och röd näsa, klädd i päls från topp till tå och med pipa i munnen.

Många av diktens innovationer har stannat kvar i den amerikanska bilden av Santa Claus, även om denne med tiden har växt till sig och bytt pälskläderna mot en dräkt i rött med pälsbrämade kanter. Men det finns också en lång rad detaljer som förenar Moores St Nick och Rydbergs julvätte.

Först och främst är de båda småfolk. Moores figur är en ”jolly old elf”, ”en munter gammal alv”. De är osynliga och färdas båda i en släde, dragen av renar respektive hästar.

I båda fallen ropar besökaren ut sina dragdjurs namn, båda är klädda i päls respektive ludna kläder, båda röker pipa. Den största skillnaden mellan dem gäller humöret. Medan St Nicks mage guppar av skratt är julvätten en formlig trästock av moraliskt allvar.

Med detta dygdemönster ska alltså jultomten ha gjort entré i svensk tradition. Assisterad av en flod av julkort, signerade Jenny Nyström, hade han snart förpassat julbocken till historiens skräpkammare. Åtminstone är det så det brukar beskrivas. Men är det verkligen sant?

Olikheter mellan tomten och Santa Claus

I en tid när amerikanska julfilmer väller in är det lätt att sätta likhetstecken mellan den svenska jultomten och Santa Claus. Men tittar man närmare på de båda upptäcker man ganska betydande olikheter. Det handlar inte bara om utseendet, utan också om en skillnad mellan ritual och mytologi.

Medan den amerikanske Santa Claus – precis som Rydbergs vätte – är en del av en mytologisk värld är den svenske tomten framförallt förknippad med en rad ritualer. I alla fall så som vi känner honom från 1800-talet och framåt.

Santa Claus och vätten syns aldrig

Moores figur anländer natten till den 25 december, smyger osynlig in i husen och lägger sina paket i upphängda strumpor. När barnen vaknar är presenterna där och eventuella kakor som lämnats framme är borta, men gåvogivaren ser man aldrig.

Runt denna gestalt har författare och tecknare skapat en alltmer komplex mytologi. Snart omges han av en armé av julklappstillverkande småfolk, har fått en fru, en ren som heter Rudolf och har bosatt sig på Nordpolen.

Det är precis en sådan mytologi som Viktor Rydberg skapar med sin berättelse om Lille Vigg, komplett med bergakung och kungadotter, tomtormar och gårdstomtar. Även vätten är osynlig – det är just för att Vigg är ensam hemma som han får se den lille tomten.

Det mest anmärkningsvärda med Rydbergs projekt är egentligen att det misslyckas. Rydbergs tomte slår faktiskt aldrig igenom. Medan den muntra, tjockmagade, vitskäggige Santa Claus med sina flygande renar blir omåttligt populär i USA fastnar egentligen ingen för Rydbergs nytillskott.

Vem kan i dag namnen på julvättens fyra hästar? Vem refererar hur han avlägger räkenskap inför en bergakung eller hur ”bergtussarna” lägger vikter på moralens balansvåg?

Julklappsritualen det centrala

Den jultomte som istället kom att ta plats i svenska hem under sent 1800-tal och under 1900-talet var något helt annat. Han kom oftast till fots genom mörkret om kvällen den 24 december, bultade på dörren och bjöds in under stora hedersbetygelser.

Han erbjöds en sittplats, öppnade sin säck, läste rim, delade ut julklappar och försvann sedan ut i natten. Vart han gick, varifrån han kom, vem som tillverkade hans gåvor, var han var under resten av året eller hur han hann runt till jordens alla barn, var under denna tid inte en del av berättelsen. Det centrala var ritualen kring själva julklappsutdelandet.

Den svenske jultomten, som vi känner honom i dag, påstås ibland vara en blandning mellan S:t Nikolaus och den gårdstomte som vaktade hem och stall i det gamla bondesamhället. Att denne gåvogivare kom att kallas just jultomte, och inte till exempel julman eller julgubbe, talar ju för det. Troligen hade Viktor Rydberg ett finger med i spelet här.

Tio år efter berättelsen om Lille Vigg kom Rydbergs mest kända dikt, ”Tomten”. Dikten handlar inte specifikt om julen, men dess popularitet kan ändå ha bidragit till att julens gåvolämnare nu fick namn efter en figur som den egentligen bara hade skägget gemensamt med.

Julbocken blir jultomte

Så som jultomten i övrigt gestaltades byggde den i grunden på en annan figur. På punkt efter punkt beter sig jultomten nämligen som sin föregångare julbocken.

Vi känner igen rocken, masken och säcken, bultandet på dörren, den aningen hotfulla gestalten, ja, till och med den obligatoriska frågan ”Finns det några snälla barn?”, som beskrivs av både Tegnér och Beskow. Och precis som jultomten tycks julbocken ha saknat en utarbetad mytologi.

Likheterna är så stora att man skulle kunna säga att julbocken byter namn och mössa och sedan fortsätter som om ingenting hänt... I Finland räcker det med mössan, eftersom han även i människogestalt kallas joulupukki – julbock.

Exakt hur denna förändring går till – hur bockhuvudet hängs undan och tomtemasken dras på – vet vi inte. Den typen av stillsamma förändringar avsätter sällan spår.

Jultomten mot Santa Claus

Övergången är antagligen inte mer dramatisk än den likartade ”kulturkamp” som pågår just nu, en bit in på 2000-talet, när än en gång två gåvoutdelare kämpar om utrymmet.

Här finns julbockens arvtagare, klädd i pappas rock och mask, beredd att bulta på dörren på julaftonskvällen och fråga efter snälla barn. Men också en Santa Claus, rödklädd från topp till tå och med ansiktet inramat i vita lockar, på väg att ge sig av med sina flygande renar för att lämna presenter via skorstenarna.

Det finns också en rad hybrider: jultomtar som ropar ”ho-ho-ho”, paketfyllda strumpor på julaftons morgon och rödklädda Santa Clausar som bultar på dörren om kvällen.

Vad som kommer ur denna kraftmätning är inte lätt att säga, men med det mediala stöd som Santa Claus har är det inte osannolikt att den flygande slädföraren lyckas etablera sin mytologiska bas och vinna kampen om utseendet. Kanske bevittnar vi i våra dagar julbockens sista strid.