Luciafirande utan kopplingar till helgonet
Det moderna lussefirandet föddes 1927, men traditionen att lysa upp årets längsta natt är betydligt äldre än så.
Ett luciatåg från tidigt 1900-tal.
Det är mer än nittio år sedan Stockholms-Tidningen anordnade sin första luciaomröstning. Det firande som traditionsenligt sker den 13 december på Skansen i Stockholm är en direkt arvtagare till 1927 års evenemang. Länge var luciatåget okontroversiellt, men numera väcker det debatt.
Diskussionen startade i liten skala. Det höjdes röster om att det var otidsenligt med skönhetstävlingar, i synnerhet som även skolbarn röstade fram flickor som skulle bära kronan.
Sedan blev det även en fråga om kön. Varför får bara flickor vara lucia? 2016 ökade debattglöden efter Åhléns kampanj med en brunhyad pojke i luciakläder. Hatet från vissa grupper var kompakt, varuhuset ställde in kampanjen för att skydda pojken.
De heta känslorna grundar sig i att vi har ett kort minne och gärna håller fast vid traditioner – i detta fall den som utgår från 1927 års luciatävling. Men det fanns en tid innan lucia blev en blond skönhetsdrottning. Stockholms-Tidningen byggde sin idé på en äldre, mångbottnad sed.
Lussefirande från 1700-talet
Lussefirandet kan spåras till 1700-talet. Där tar källorna slut. Det sicilianska helgonet Lucia saknade betydelse, om man bortser från namnet. Ursprunget är den långa natten mellan den 12 och 13 december. Så länge den julianska kalendern rådde var detta årets längsta natt, starkt förknippad med vidskepelse. 1753 byttes den kalendern till den nuvarande (gregorianska), men föreställningen om den farliga natten överlevde.
Allsköns övernaturliga väsen, ibland anförda av Oden, antogs dra fram. För att ta sig igenom natten krävde både människor och djur en extra matranson, kallad »luciæbit«. Ordet är belagt från 1700-talets Småland. Folk talade även om Lusse (en förvanskning av Lucia), som rövade barn och gjorde ofog.
Lussebiten kunde ätas hemma, men det förekom att man packade en korg och gick hem till grannarna. Lucias dukade bricka härrör från denna tradition.
Den moderna lucians attribut stämmer väl överens med äldre tiders lussebrudar. Ett luciatåg i Lima, Dalarna, 1906 och en lucia från idag.
Lussegubbar och lussebrudar
Men det kunde också gå vildare till. Utklädda ungdomar gick mellan gårdarna i hopp om en sup och litet mat. Lussegubbar påminde om julbockar, i raggig klädsel och horn i pannan. Om de inte mottogs väl kunde de röva med sig småbarn.
Mest lik våra dagars lucior är lussebrudarna. De var tonårsflickor som kläddes i vackra kläder, smyckades med pappersblommor och fick en krona av ljus. De gick i täten för ett ungdomsfölje mellan gårdarna, ibland tillsammans med en brudgum. Vandringen avslutades med fest. Seden är bland annat belagd från Virserums socken i Småland.
Luciatåg från 1800-talets slut
Från och med 1800-talets slut finns det gott om skildringar av luciatåg liknande dem vi har i dag. Lucian och hennes tärnor var visserligen kvinnliga gestalter, men de spelades ofta av män. Lundastudenten Nils Peter Ödman beskrev lucior i Göteborgs nation vid 1800-talets mitt:
»Den första Göteborgs-Lucia jag påminner mig, var Carl Wijk ― den numera så kände och rike grosshandlaren och kungavännen ― och han var ganska ‹söt›, det måste erkännas; men den allra vackraste af deras Lucior var utan gensägelse den numera så riksbekante doktor Anton Nyström. Han var en komplett skönhet ...«
När Stockholms-Tidningen sjösatte firandet 1927 moderniserades en gammal sed, som därmed överlevde. Genom att lucia fortsätter att följa med sin tid klarar hon kanske ännu ett sekel.
Publicerad i Populär Historia 12/2017
Läs mer om lucia: Lucia – ljusets helgon populärt i Norden
