Lucia – ljusets helgon populärt i Norden

När Luciakulten nådde det mörka Norden passade det bra att uppmärksamma hennes dödsdag, som sammanföll med årets längsta natt.

Helgonet Lucia med tidigt luciatåg i bakgrunden.

© Erich Lessing/IBL bildbyrå

Att den sicilianska martyrjungfrun Lucia firas i Sverige kan förklaras med att hennes dödsdag i den gamla nordiska kalendern sammanföll med årets längsta natt – ett särdeles mytomspunnet datum.

Namnsdagskalendern är i grunden en lista över olika helgons dödsdag, eller datum då deras kvarlevor återfanns. Ett axplock: tonårsflickan Agnes avrättades för sitt kristna trots genom halshuggning i Rom den 21 januari omkring år 305, och blev sedan renhetens helgon. Kropp och huvud begravdes var för sig och kan ännu tillbes i två olika kyrkor i Rom.

En av den kristna kyrkans första diakoner, Laurentius, avrättades genom att rostas till döds på ett galler den 10 augusti 258 – det datum då han i Sverige firas med sin svenska namnform Lars. Gallret finns förresten kvar i Rom – och färgstarka martyrexempel finns det också gott om. Namnsdagskalendern är med andra ord mer spännande än man kan tro.

Torterades med eld

En utrensningskampanj pågick bland rikets kristna som vägrade axla sin medborgerliga plikt till den romerska statsreligionen. Det krävdes inte mycket för att sätta dit dem för samhällsfientlig verksamhet, och många ville också själva avrättas i sin längtan efter himmelriket.

Lucia torterades först med eld för att förmås att ångra sig, och när det inte fungerade halshöggs hon. Enligt en legend slet hon ut sina ögon strax före avrättningen, något som blivit ett viktigt inslag i Luciakulten.

Till exempel bakar man till hennes minne så kallade ögonkakor med kikärtor som pupiller. Målningar av Lucia med sina blodiga ögon framför sig på ett fat återfinns i konstsamlingar på flera håll i världen.

I kraft av händelsen blev Lucia, något paradoxalt, de blindas skyddshelgon. Lucia betyder just ljus.

Lucia begravdes av sin familj i en av Syrakusas katakomber. Men ryktet om mirakelmakt började spridas, och år 1039 hämtade en bysantinsk general upp kvarlevorna och gav dem i present till kejsarinnan i Konstantinopel.

Lucias skelett i Venedig

Så småningom hamnade det celebra skelettet, med korsfararnas hjälp, i Venedig. Först förvarades det i en kyrka som många sekler senare revs (i samband med att Venedig fick sin tågstation, Venezia Santa Lucia). Helgonets likdelar flyttades till Jeremiaskyrkan en bit bort, där de fortfarande finns kvar. Kvarlevorna är eftertraktade och graven utsattes för stöldförsök så sent som på 1980-talet.

Kvar i Syrakusa blev Lucias kläder och skor, tre revben och bitar av en arm. Men i katedralen i hemstaden finns också en kolossal silverstaty av martyren som i kristider lär åstadkomma mirakel och som visas upp under helgonfesterna. Dess speciella verkningsområde är att återställa synen hos blinda.

Har räddat Syrakusa flera gånger

Lucia sägs också ha räddat sin stad undan hungersnöd vid ett par tillfällen, till exempel genom att sända dit svärmar av feta, utmattade vaktlar som hungriga invånare kunde plocka direkt ur luften.

Majfesten till hennes ära minner om miraklet på våren 1646, då Lucia ska ha sänt en flotta lastad med brödsäd till Syrakusas hamn under pågående svält – biskopen hade satt ut relikerna och bett om helgonets hjälp.

Allt detta tycks fjärran från våra lussebullar och nynnande barn i pepparkaksdräkt – ljusår bort, kan man nog säga.

Publicerad i Populär Historia 12/2010