Vägen till vågen

I mitten av 1880-talet skickades de hawaiianska prinsarna David, Cupid och Edward Kawanakoa till en militärakademi i San Mateo, strax söder om San Francisco i

28 juni 2002 av Jan Rydén

I mitten av 1880-talet skickades de hawaiianska prinsarna David, Cupid och Edward Kawanakoa till en militärakademi i San Mateo, strax söder om San Francisco i Kalifornien. De såg vågorna vid San Lorenzoflodens utlopp nära Santa Cruz och insåg att detta var en perfekt plats för en tusen årig hawaiiansk tradition: att surfa. Med egentillverkade brädor av redwoodträ var de troligen de första människor som surfade vid det amerikanska fastlandet.

En liten grupp av bofasta amerikaner lärde sig snart konsten, men surfarkolonin i Santa Cruz förde en tynande tillvaro i början av 1900-talet. Det var en annan hawaiian som skulle bli den som lärde USA att surfa – en man som dessutom blev världsberömd genom sina insatser i Sverige.

Duke Kahanamoku, ”den moderna surfingens fader”, var bara 22 år då han 1912 anlände till Stockholm för att tävla i simning i sommarolympiaden. Knappt ett år tidigare hade han ”upptäckts” när han simmade i hemmavattnen utanför Waikiki. Redan i sin första simtävling, som gick av stapeln i Honolulus hamn, slog han ett världsrekord och tangerade ett annat. När resultaten telegraferades till det amerikanska fastlandet vägrade simförbundet att acceptera att en okänd hawaiian skulle kunna simma så fort, trots att fem oberoende domare tagit tid. ”Vad använder ni som tidtagarur därborta, väckarklockor?” var en kommentar.

Andra försökte bortförklara resultaten med att det måste varit strömmar i hamnen. Men Duke Kahanamoku kom med i amerikanska simlandslaget och i Stockholm fick han ta emot en guldmedalj ur kung Gustaf V:s hand. Han slog också ett världsrekord, vilket han kom att göra även i olympiska spelen 1920. Först i OS 1924 fann han sin överman i Johnny Weissmüller (berömd som ”Tarzan” på film) som tog guldet på hundra meter fritt. Duke, då 34 år, kom på silverplats.

Som känd och stilig simmare blev Duke Kahanamoku den inofficiella ambassadören för Hawaii, för simning och för surfing. Han reste runt och gjorde simuppvisningar på amerikanska fastlandet och i övriga världen. Överallt där det var möjligt försökte han även introducera surfing. Mellan 1913 och 1916 hann vågsurfandet bli en modefluga, framförallt i Kalifornien och Australien.

Även Hollywood kastade givetvis sina lystna blickar på den unge, snygge polynesiern. Duke Kahanamoku fick spela allt från indianhövding till arab.

I mitten av 1960-talet hade surfingen slagit igenom på bred front, framför allt som en del av den amerikanska tonårskulturen. Grupper som Beach Boys låg på hitlistorna, och på Hawaii genomfördes den första Duke Kahanamoku Invitational Surfing Championship, med den då 76-årige Duke Kahanamoku som hedersgäst. TV-sändningen därifrån sågs av mellan 40 och 50 miljoner människor.

Surfingens äldsta historia är inte helt klarlagd, men den ska ha uppstått någon gång mellan 1500 f Kr och 400 e Kr, hos polynesierna som var ett sjöfarande och upptäcktsresande folkslag. He’e nalu – ”att glida på vågorna” – var en konst polynesierna hade lärt sig för att med sina utriggarkanoter kunna ta sig över korallreven. Den som studerar vågorna märker snart att de kommer i omgångar, där en våg i varje omgång är större än de andra. Det är den det gäller att fånga. En dag väcktes tanken hos några polynesiska fiskare att de bara för nöjes skull kunde fånga vågornas kraft och forsa in mot stranden.

När polynesierna kolonialiserade hawaiiöarna på 700-talet tog de surfingen med sig. Om det var i Polynesien man först övergick från att surfa med kanoter till att stå på träplankor är inte klarlagt. Möjligen uppstod metoden på flera ställen samtidigt, men det var på Hawaii den kom att blomstra.

Den första kända europeiska beskrivningen av något som liknar surfing gjorde James Cook 1777 på Tahiti, där han en eftermiddag iakttog en fiskare som gång på gång paddlade ut med sin kanot för att sedan med väldig fart låta sig föras med en stor våg in till stranden: ”Jag kunde inte låta bli att dra slutsatsen att denne man fann det högst njutbart då han av havet fördes framåt så snabbt och mjukt”, konstaterar Cook förundrad.

En annan medlem av Cooks sista expedition (1776–79), James King, ger oss den första beskrivningen av någon som surfar på vågorna med hjälp av en bräda. King är den som färdigställer dagböckerna efter det att Cook 1778 dödats i strid med lokalbefolkningen. Han beskriver hur grupper om tjugo–trettio av ”infödingarna” ger sig iväg när vågorna är som störst, ”var och en bärande en lång, smal bräda som är avrundad i varje ände”. De simmar ut, dyker under de stora vågor de möter på vägen. Väl utanför bränningarna försöker de fånga den största vågen ”som med förvånansvärd snabbhet för dem in till stranden”.

King var lika imponerad som vi i dag kan vara då vi ser våghalsiga surfare: ”Den skicklighet och det mod med vilket vi såg dem utföra dessa svåra och farliga manövrar var fullkomligt häpnadsväckande”.

John Webber, den konstnär som fick i uppdrag att illustrera Cooks resa, låter en surfare synas i förgrunden på en av de mest kända bilderna som skildrar hur hawaiianerna paddlar ut i sina utriggare för att möta skeppen Resolution och Discovery. Webbers teckning är den första kända bilden på en surfbräda.

På Hawaii var surfandet före västerlänningarnas ankomst en integrerad del av den dagliga tillvaron, i synnerhet för de högre klasserna. Efter västerlänningarnas ankomst till Hawaii och övriga Polynesien gick det dock snabbt utför med konsten att surfa. I boken Polynesian Researches (1831) beskriver författaren William Ellis hur man i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kunde uppleva att – då det gick stora vågor – hela byar släppte vad de hade för handen och istället gav sig iväg för att surfa. Men redan 1844, i ett verk betitlat Scenes and Scenery in the Sandwich Islands, noterar en annan resenär, James Jarves, att det på ön Maui blivit allt mer sällsynt att se invånarna surfa på vågorna.

När konsten att surfa väl fick fäste i USA i början på 1900-talet var den nästan utdöd på Hawaii. De enda utövarna var outbildade grabbar som hängde på stranden i Waikiki. De ägnade det mesta av sin tid åt att simma och surfa. Surfingen levde dock snart upp på Hawaii genom amerikaner som ville marknadsföra ön som ett hälsosamt turistmål. När amerikanarna annekterade Hawaii 1898 kom en ny typ av vita människor dit som turister, med andra värderingar än de puritanska, ofta kalvinistiska, missionärer som tidigare med framgång motarbetat surfingen, med argumentet att den hindrade befolkningen från att arbeta.

De amerikanska sekelskiftesresenärerna – bland dem författaren och vildmarksromantikern Jack London – hyllade fysisk hälsa, idrott, äventyr och friluftsliv. London beskrev i artiklar och böcker surfingen som ”den kungliga sporten” och lärde sig själv konsten att rida på vågorna. Amerikanarna räddade surfingen från att dö ut, men förvandlade den mångtusenåriga polynesiska traditionen från en rit med religiösa övertoner till en vildmarks- och friluftsaktivitet. Fram till andra världskriget var dock den typiska uppfattningen av en surfare inte att det är en rebell utan en waterman, en man med ett djupt personligt förhållande till oceanen. Duke Kahanamoku var typexemplet. En waterman simmar, surfar och fiskar. Han bor på stranden, bygger sina egna brädor i trä och förstår sig på strömmarna, vågorna och vädrets växlingar.

I det kalla krigets USA förändrades surfingens mening, både i förhållande till sitt polynesiska ursprung, där surfingen liksom allt annat varit integrerad med den polynesiska religionen, och i förhållande till den tidiga amerikanska surfingen. När övriga Kalifornien skyndade sig att bygga villaområden och motorvägar utvecklade surfarna en avslappnad livsstil, med få ägodelar och utan karriärdrömmar, som kontrast till det växande välståndet och ett medelklassliv som skulle passa alla. 1950-talets USA var fixerat vid hoten mot den rådande normen, mot familjen och konsumtionskulturen. Hoten var kommunismen och atombomben men också delar av den amerikanska ungdomen som tvekade inför att anpassa sig till sina föräldrars liv. Här kom surfingen att bli en symbol för en rebellisk livsstil.

Bob Simmons kan sägas personifiera det amerikanska femtiotalets konflikt mellan längtan efter social framgång och ångest inför det tråkiga medelklasslivet. Simmons, utbildad ingenjör, arbetade under kriget åt Douglas Aircraft som matematiker. Blev det bra vågor kunde han dock utebli från jobbet eller sluta helt, för att sedan börja igen när vågorna lagt sig. En gammal armskada hade befriat honom från militärtjänsten, så under krigsåren hade han många av surfställena för sig själv.

Efter kriget, 1949, använde han sina ingenjörskunskaper för att bygga den första lätta glasfiberbrädan med frigolitkärna, en bräda som dessutom var utformad med samma matematiska precision som Simmons använt för att rita flygplansvingar. Han revolutionerade bräddesignen men förblev en opålitlig medborgare. Långa perioder bodde han i sin bil och reste upp och ner längs den kaliforniska kusten på jakt efter vågor. 1954 drunknade Bob Simmons när han surfade bland stora vågor i La Jolla i södra Kalifornien.

På 1960-talet, när man på allvar börjat tävla i surfing, uppstod en reaktion hos många proffs som menade att tävlandet var mot surfingens idé. De hoppade av tävlingscirkusen och blev soulsurfers. Denna attityd, sökandet efter den perfekta vågen, skildras i den legendariska surffilmen The Endless Summer (1966).

– Surfare har ett rykte om sig att vara väldigt laid-back. Men det som upplevs som att man tar tillvaron med en klackspark eller till och med är arbetsskygg handlar egentligen om en extrem fokusering. Du är helt koncentrerad på att fånga den perfekta vågen. Problemet är att det du fokuserar är något som samhället omkring dig inte värderar, varken ekonomiskt eller på annat sätt. Det kostar inget att surfa, och du tjänar inga pengar på det. Det är också något som är svårt att dela med andra. Det är en väldigt privat upplevelse, säger författaren Daniel Duane i sin bok Caught Inside.

Jan Rydén är frilansjournalist i Stockholm

Att läsa: Caught inside: A Surfer’s Year on the Californian Coast Daniel Duane (1996); Surfriders: In Search of the Perfect Wave Matt Warshaw (1997); Stoked: A History of Surf Culture Drew Kampion (1997).

Internet: www.legendarysurfers.com

Brädor för dagar med stiltje

Vågsurfingen är modersporten. Ur den uppstod skateboard-, vindsurfing- och snowboardsporterna. De har övertagit en hel kultur med attityder, värderingar, klädstilar och språk. Men det senaste decenniet har flödet också gått åt andra hållet. Surfingen har påverkats – inte minst av skateboardsporten.

Redan på 1930-talet hade surfingveteranen Tom Blake experimenterat med något han kallade sailboard, men den egentliga vindsurfingbrädan uppfanns 1968 av seglaren Jim Drake och surfaren Hoyle Schwietzer då de försökte hitta ett sätt att kombinera det bästa av sina intressen: segling och surfing. Brädan med den lutbara masten, som gör det möjligt att styra utan roder, fick amerikanskt patent 1970 under namnet The Windsurfer.

Skateboarden uppstod något tidigare då surfare i södra Kalifornien ville ha något att göra under dagar då det inte fanns några vågor. De monterade rullskridskohjul på små miniatyrsurfbrädor och åkte längs gator och strandpromenader. Så småningom byggde man vågformade ramper och åkte i uttorkade swimmingpooler. Skateboardåkarna upptäckte snart att de kunde göra mycket mer avancerade trick på sina skateboardbrädor än när de surfade, till exempel hopp upp i luften och tvära svängar.

Surfingbrädorna började under 1970- och 80-talen likna skateboard och blev kortare, tunnare och mer lättmanövrerade. Samma utveckling skedde hos vindsurfingbrädorna. På 1980-talet kämpade många svenskar med att försöka lära sig styra små vindsurfingbrädor med fötterna, istället för att som tidigare bara luta masten framåt eller bakåt.

Publicerad i Populär Historia 4/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också