Prinsessan på isen

Den legendariske idrottsjournalisten och bandyentusiasten Torsten Tegnér döpte en gång bandyn till ”det friskaste av nordpojksspel”. Men i ett historiskt perspektiv leder uttrycket tankarna fel. Särskilt nordisk var inte bandyn från början. Och kvinnliga spelare förekom redan för hundra år sedan. En av bandypionjärerna i Sve­rige var Gustaf (VI) Adolfs första hustru, Margareta.

25 januari 2006 av Åke Jönsson

Kronprinsessan (den titeln fick hon 1907) var en mång­sidig idrottskvinna. ”The sporting life” var en viktig del i engelskfödda Margaretas liv och passionen för sport fick hon rika tillfällen att utöva även sedan hon 1905 gift in sig i den svens­ka kungafamiljen.

Att det också blev bandyspel var ganska naturligt. I det svenska kungahuset var det många på den manliga sidan som fått upp ögonen för den nya lagsporten och även utövade den aktivt.

År 1908 bildade Margareta Kronprinsessans Hockeyklubb (jo, den hette så trots att det var bandy det handlade om). Sammanslutningen bestod en­bart av societetsdamer. Fem år senare fanns det inte mindre än sex olika damlag i Stockholm som tränade regelbundet och dessutom uppträdde i speciella matchdräkter – lång kjol och liten hatt eller mössa var obligatoriskt.

Även prinsessan Maria (som är mer känd som Maria Pavlovna) – en kort tid gift med prins Wilhelm och där­med svägerska till kronprinsessan – spelade aktivt i ett av lagen.

Med denna kungliga glans över kvinnornas bandyspel var det kanske inte så underligt att man under de så kallade Nordiska spelen 1913 lade in en tävlingsmatch i dambandy. Både kung Gustaf V och hans son, kron­prins Gustaf Adolf, fanns på plats, liksom kronprinsessan Marga­reta och prin­sessan Maria.

De kungliga kvinnorna del­tog dock inte som spelare när den unika matchen – den första och enda dammatchen i bandy i Nordiska spelens historia – av­gjordes på Stockholms stadion.

För alla som förknip­par bandy med bruksorter i skogslänen, Gös­ta ”Snoddas” Nordgren och spet­sat kaffe i medhavd termos kommer det sannolikt som en överraskning att sportens ursprung är långt ifrån proletärt.

Bandyspelet föddes i början av 1800-talet i marsklanden i sydöstra England – The Fen District. Under kalla vintrar skapades i dessa årligen översvämmade områden ett utmärkt isunderlag för bandy. Namnet på sporten kommer troligtvis från det böjda (på engelska bent) trästycke som man använde som klubba.

Fram till 1860 var bandy främst en lokal företeelse i Fen-distriktet. Det året introducerades emellertid spelet i London, då två lag från Bury Fen uppvisningsspelade i Crystal Palace. Någon omedelbar succé blev det dock inte. Först 1875 genomfördes en match i huvudstaden mellan två lag och spelet gick då under benämningen ”hockey on the ice”.

Redan 1882 hade bandyklubbarna i Fen-distriktet enats om vissa gemensamma regler, men först när National Bandy Asso­ciation bildades 1891 fick spelet en ordentlig regelbok.

Genom engelska turisters besök i vinterkurorter på modet, bland annat S:t Moritz och Davos, spreds sporten och snart kunde också Wien och Budapest ta del av det nya lagspelet på is. Även till de nordiska länderna hittade bandyn.

För spelets fortlevnad var denna export oerhört betydelsefull – de allt grönare vintrarna i England förde nämligen med sig att bandyn dog ut i ursprungslandet. Då hade sporten emellertid fått fäste i de nordiska länderna och Ryssland.

Det var greven och hovstallmästaren Clarence von Rosen (1867–1955) som införde bandyn i Sverige. Som ung militär­attaché hade han varit över i England och fascinerats av det nya lagspelet.

En strålande vinterdag mellan jul och nyår 1895 roade sig societeten – både herrar och damer – i Stockholm med skridskoåkning på Neglingefjärden.

I entusiastiska ordalag berättade von Rosen för sina vänner om det nya lagspelet på is med böjda klubbor.

Propagandaeffekten var enligt ögonvittnet Axel Robert Bildt omedelbar. Någon i sällskapet hade en tennisboll i fickan och på näraliggande holmar fann man krokiga trädgrenar. Med dessa primitiva redskap fick bandyspelet sitt första fäste på svensk is.

Den 18 januari 1896 bildades Hockeyklubben i Stockholm (bandy kallades vid denna tid fortfarande ”hockey on the ice”). Artikel 2 i stadgarna är värd att framhållas: ”I klubben inväljas såväl damer som herrar.”

Att bandy var ett spel för överklassen framgick tydligt av de stiftandes titlar – här fanns många adliga. Societetspräglingen förstärktes dessutom av att kronprins Gustaf samt prinsarna Carl och Eugen valdes in som hedersledamöter.

Kungligheterna deltog ganska flitigt i klubbens aktiviteter. Till en början spelade man växelvis i Saltsjöbaden och Djursholm, men sedan fick man tillstånd av Stockholms allmänna skridskoklubb att använda sig av isbanan på Nybroviken.

Axel Robert Bildt mindes: ”Särskilt de dagar då vi hade förmånen bland spelarna att räkna in kronprinsen och prins Eugen var stränderna svarta av folk, som intresserat tog del av spelet.”

Den 12 februari 1901 genomfördes på Nybrovikens is för förs­ta gången en ”offentlig tävlan i hockey” till vilken greve von Rosen satt upp en ståtlig vandringspokal.

Samma vinter fortsatte bandyintresset i Stockholm att sprida sig – bland annat ordnades tävlingar i bandy mellan skollag och klubbar. Och året därpå började de ledande fotbollsklubbarna i Stockholm att syssla med bandy vintertid. Detta kom också att avspegla sig i antalet spelare på isen. Efter mönster från fotbollen fick bandyn elva spelare.

År 1903 hade det nya spelet så många utövare att det första seriespelet kunde genomföras – åtta lag från Stockholm deltog.

Att notera är även att bandyn under sina pionjärår i Sverige spelades med en trätrissa, snarlik ishockeyns puck. Trissan visade sig emellertid svår att behandla med klubban – framför­allt ställde den sig ofta på högkant och på dåliga isar fick den knappt styrfart. 1905 bestämde man sig för att istället spela med boll, i form av ett lackat garnnystan med en träkula inuti.

Två år senare fick bandysporten sitt definitiva genombrott i Sverige. Den främsta anledningen till detta var ett ryskt gästspel. S:t Petersburger Eislaufverein avslutade en mycket framgångsrik turné på kontinenten med några matcher på svensk is.

Ryssarna visade upp ett imponerande lagspel – snabbt och rörligt med taktiska finesser – och man överglänste sina svenska motståndare även när det gällde utrustningen. De ryska klubborna hade ett fylligare handtag och själva böjen var lindad med svinläder vilket gav klara fördelar vid beröring av bollen. Dessutom var ryssarnas skridskor fastnitade i skorna (prototypen för bandyrör), medan svenskarna åkte omkring på skridskor som var fastspända med remmar.

De svenska spelarna anammade snabbt nymodigheterna. Att just 1907 kommit att betraktas som den moderna svenska bandyns födelseår berodde också på att bandyn detta år instiftade en tävling om svenska mästerskapet. Premiären avgjordes i form av en utslagstävling mellan distrikten, som representerades av respektive mästarlag.

Bara fem lag deltog i den förs­ta SM-tävlingen, som från och med 1909 gjordes om till en tävling för klubblag.

Med åren utvecklades herrarnas SM-turnering till bandysportens verkliga flaggskepp och när fotbollen introducerade sin allsvenska 1924 höll bandyn envist fast vid att behålla cupformen som modell för tävlingen om SM-titeln.

Det 1925 nybildade Svenska Bandyförbundet hade flera invändningar mot seriespel som ansågs mer tidskrävande. Gröna vintrar kunde leda till att serien inte kunde spelas färdigt. Vidare tyckte förbundsledningen att bandysporten var för ”fin” för att som fotbollen ägna sig åt ”serieharvandet”, och dessutom var bandy den rena amatörsporten och skulle så förbli, menade de styrande.

Klubbarna hade emellertid en annan uppfattning – cupspelet innebar få matcher och därmed lägre publikintäkter. 1928 gick de ledande klubbarna till attack mot förbundsledningen genom att lämna in en motion som föreslog seriespel även för bandysporten.

Bandyn fick sin seriepyramid med två serier i topp – Norra och Södra – innehållande vardera åtta lag. De två seriesegrarna skulle efter det att allsvenskan genomförts mötas i SM-finalen. Trettondagen den 6 januari 1931 spelades den första omgången av bandyallsvenskan.

Med värmlandslaget Slottsbrons SM-guld 1934 inleddes den så kallade brukseran i svensk bandy. Bandyallsvenskan blev hela landets angelägenhet också i bokstavlig mening när bruksort efter bruksort spelade sig upp i högsta serien. Därmed var bandyns sociala vandring genom klasserna fullbordad.

Spelet hade börjat i den absolut högsta samhällstoppen – bland baroner, kungligheter och diplomater. Därefter kom en period då studenter dominerade, och när IK Göta i Stockholm hade stora framgångar under 1920-talet kom utövarna främst från medelklassen. Men på 1930-talet var det alltså arbetarklassens ungdomar som var tongivande på bandyisarna. Västanfors, Hälleforsnäs, Skutskär och Forsbacka var några av de små orter som lyckades etablera sig på bandykartan.

Bandyn har än så länge inte lyckats bli en världssport. VM i bandy för herrar kom till först 1957. I premiärupplagan deltog en­dast Sovjet, Finland och Sverige. Det skulle dröja till 1981, i sibiriska Chabarovsk, innan Sverige lyckades vinna världsmästerskapet.

Bandyns första VM-turnering på damsidan spelades så sent som i fjol, men här blev det blågul seger redan i första försöket.

Traditionerna från kronprinsessan Margaretas dagar förs således vidare med den äran.

Klassiska kepsar

Ett klädesplagg måste beredas plats i skildringen av den svenska bandysportens historia – kepsen.

Redan under pionjäråren var det brukligt att spelarna hade huvudbonad. Det kunde röra sig om en skolmössa, studentmössa, officersmössa, vegamössa eller skidluva. Ganska snart kom emellertid den brittiska huvudbonaden kepsen att synas på de svenska bandyisarna och med tanke på spelets rötter var valet logiskt. Sune Almkvist, svensk bandys första fixstjärna, bar alltid en stor ljus keps och lät också huvudbonaden spela en roll rent taktiskt. När hans lag, Uppsala, inte fick sitt spel att stämma rik-tigt, vände Sune kepsen bak-och-fram. Då visste lagkamraterna vad som gällde – allmän uppryckning. Hans kepssignal kom att kallas »Uppsalakvarten» och tog musten ur de flesta lag. När Västerås SK tog SM-guld 1924 uppträdde alla i laget i keps, fast i olika modeller.

Slottsbrons berömda SM-seger 1934 gav också avtryck i bandykepsens historia. Samtliga spelare i mästarlaget hade stora grå kepsar, som dessutom var rejält vadderade; detta för att klara både kyla och hårda bollar.

Söderhamnslaget Broberg genomförde SM-finalerna 1947 och 1948 i enhetliga vita kepsar. Under 1950-talet började dock kepsen få konkurrens av toppluvan – i Västanfors SM-finallag 1954 bar alla utespelare röd toppluva medan målvakten Hasse Lundqvist höll fast vid sin vita keps. Kepsepoken gick definitivt i graven 1966 då hjälm blev obligatoriskt.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också