Tre folkkära kronor
Hockeylandslaget har dock tappat en del av sin dragningskraft på senare år. Kommer lika många svenskar som såg fotbollslandslaget i EM i somras att följa höstens World Cup? Det återstår att se.
Ishockeyns traditioner är starka, trots att sporten kom relativt sent till Sverige. Bandy, som i början av 1900-talet faktiskt kallades ”hockey”, var den stora vinterlagsporten fram till 1950-talet.
Inför OS i Antwerpen år 1920 lyckades den till Stockholm inflyttade amerikanske affärsmannen Raoul Le Mat få Sveriges olympiska kommitté intresserad av ishockey.
Ett gäng bandyspelare sändes till Belgien för att prova på innovationen. Före avfärden fick de på grund av isbrist nöja sig med att träna i Stockholms stadions omklädningsrum. Sverige kom fyra i turneringen och överraskade med att spela ganska jämt – förlust med 6–4 mot Tjeckoslovakien, som då var Europas bästa nation.
År 1921 spelades den första ishockey-matchen på svensk is, när Uppsalakamraterna slog Berliner Schlittschuhclub med 4–1 på Stadion inför tvåtusen åskådare. Året efter bildades ett svenskt ishockeyförbund och sportens första svenska mästerskap avgjordes.
Kanada anses vara den moderna ishockeyns hemland och är en av Tre Kronors mest klassiska motståndare. Sverige fick sitt första besök av ett kanadensiskt lag 1927 och svenskarna fick se sig besegrade av gästerna med hela 17–1. Men bara fyra år senare, vid VM i Polen, nådde svenskarna 0–0 mot de fruktade ”lönnlöven”.
Ishockey-Sverige såg länge upp till kanadensarna, inte bara för deras skicklighet och tuffhet utan också för deras spektakulära dräkter. Inför VM i Prag 1938 konstaterade två AIK-ledare, Birger Nilsson och Herman Carlson att den svenska landslagströjan – gul med en flagga – var blek och intetsägande jämfört med den sprakande kanadensiska. Birger Nilsson var en historiskt bevandrad man och tänkte på slottet Tre Kronor som eldhärjades 1697. Han såg också de guldgula kronorna uppe på Stockholms stadshus tak och tänkte: ”Dem ska vi ha på tröjorna!”
Premiärmatchen i den nya dräkten (som var blå med gula kronor) slutade med förlust, men landslagströjorna blev populära och begreppet ”Tre Kronor” var fött.
I fyrtio år satt sedan kronorna på matchtröjorna, för att 1978 – till mångas förfäran – ersättas av en husvagnstillverkares logotyp, i form av en isbjörn. I mitten av 1980-talet var dock ordningen återställd: riksvapensymbolen var tillbaka på landslagströjorna.
Ishockeyns stora genombrott i Sverige kom 1949, då VM gick på hemmais för första gången. Folk vallfärdade till Stadion i Stockholm och även om Sveriges fjärdeplacering var en besvikelse gav turneringen svensk hockey en rejäl skjuts framåt. Inför mötet med Kanada, som slutade 2–2, blev det kaos. Vissa uppgifter säger att uppemot 50 000 personer gick till arenan för att se matchen. Trycket blev för stort och de rostiga grindarna rämnade. Minst 25 000 beräknas ha tagit sig in på Stadion, varav 9 000 betalade entré.
Förmodligen var det rena turen att det stannade vid några få lättare personskador. En del av åskådarna hade inte alls tänkt se matchen utan drogs med in i trängseln – bland dem fanns en man som var på väg till BB för att träffa fru och nyfött barn!
Under 1950-talet passerade ishockeyn bandyn som landets största vinterlagsport. VM-gulden i Schweiz 1953 och i Moskva 1957 bidrog till att Tre Kronor blev riktigt folkkärt. Sovjetunionen hade sedan landet trätt in på ishockeyscenen några år tidigare chockat framför allt Kanada med ett fantastiskt spel.
Lika klassiskt är Tre Kronors guld från 1962, då Sverige i Colorado Springs slog Kanada med 5–3 efter att pucken glidit ”in i mååååååål”.
Det finns dock fler orsaker än VM-gulden till att Tre Kronor länge intog en självklar ställning som Sveriges mest populära landslag – före till exempel fotbollslandslaget.
En av anledningarna är att ishockey är en vintersport, och i dessa har Sverige historiskt sett haft sina starkaste traditioner. Tre Kronors bästa spelare återfanns också ända fram till 1970-talet i svenska klubbar, medan flera av Sveriges fotbollsstjärnor blev proffs utomlands redan på 1950-talet.
Man bör också betona Sven Tumbas insats. Han var en folkkär spelare som blev en driftig hockeyambassadör också utanför rinken.
Dessutom är ishockey en relativt liten sport globalt och därför blev det tätt mellan stora matcher mot de bästa motståndarna – något som höjde temperaturen bland åskådare, radiolyssnare och så småningom även TV-tittare. Kanada och Sovjet sågs som näst intill oslagbara, men den kittlande tanken på en sensation fanns alltid där.
På 1960-talet fick i stort sett alla svenska hem tillgång till sport i det nya TV-mediet. På den tiden kämpade Tre Kronor om VM-titeln varje år medan fotbollslandslaget antingen missade de stora mästerskapen eller misslyckades i dem. Även detta torde ha bidragit till hockeyns folkliga genomslag.
Under de senaste decennierna har Tre Kronor fortsatt att engagera svenska folket. Men glansen kring kronorna har trots allt flagnat något och intresset för ishockeylandslagets öde är inte lika stort längre.
Proffsströmmen till NHL, som blev allt stridare från 1970-talet, är en bidragande orsak till kronornas devalvering – de bästa spelarna är inte längre tillgängliga när VM spelas på vårkanten (samtidigt som NHL-slutspelet genomförs). Superproffs i NHL, som Börje Salming och Peter Forsberg, må vara legender – men de har blivit det på för långt
avstånd från den svenska ishockeypubliken för att nå samma folkkära ställning som de föregångare hade som bodde kvar i hembygden under hela karriären.
När så Östeuropa kollapsade i början av 1990-talet och stjärnor från de forna nationerna Sovjet och Tjeckoslovakien sällade sig till proffslivet, sjönk värdet på VM än mer.
Och efter att TV3 – som många svenskar inte har tillgång till – övertog rättigheterna till VM är Tre Kronors äventyr inte längre hela folkets angelägenhet.
