Ishockeyns väg in i folkhemmet
Att introducera ishockey i Sverige var ingen lätt match. Det framgår av en ny avhandling i historia.
Sverige slog Finland med 5–3 i 1954 års VM-turnering. Svenskarna blev till slut trea, efter Sovjetunionen och tvåan Kanada.
Under VM i ishockey i Stockholm 1970 satt två tredjedelar av Sveriges vuxna befolkning framför TV-apparaterna. Hela 82 procent såg finalen, som Sverige förlorade mot Sovjet med 1–3. Tre Kronor kallades för Sveriges mest folkkära landslag och hyllades som hjältar. Spelarna var populärare än fotbollslandslagets, trots att utövarna av hockey på grundnivå var betydligt färre.
Tobias Stark, historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö, har just lagt fram sin doktorsavhandling om ishockeyns utveckling i Sverige. Folkhemmet på is är den första studien av den expansiva perioden 1920–70 när hockeyn förvandlades från marginaliserad nordamerikansk importvara till folksport. Det handlade dock inte om någon gräsrotsrörelse.
– Svensk hockey infördes uppifrån, säger Tobias Stark. Den red på den våg av nationalism som växte fram efter sekelskiftet 1900.
Introduktionen var knappast friktionsfri. De kungligheter och officerare som bar upp den tidiga idrottsrörelsen hade till en början inte mycket till övers för kulturprodukter från andra sidan Atlanten.
I längden kunde de dock inte stå emot utvecklingen. Sverige behövde nya koncept att samla nationen kring – kungar och krig räckte inte till i ett begynnande välfärdssamhälle med allmän rösträtt.
En viktig person i sammanhanget var den mäktige idrottsprofilen Anton Johansson. Med hjälp av pengar från fotbollförbundet (som han själv basade för) lyckades han få iväg Sveriges första hockeylandslag till OS i Antwerpen 1920.
– Satsningen på ishockey gynnade i hög grad Johanssons egen idrottsledarkarriär, säger Tobias Stark.
Antwerpenturneringen var början på ishockeyns svenska segertåg. När allt fler började förstå vad ishockey faktiskt var för något förvandlades dess ”modernitet” till något positivt. Den stämde väl överens med den roll som Sverige ville spela på det internationella planet.
Under kalla kriget blev det extra tydligt, inte minst i landskamperna med ärkefienderna Sovjet och Kanada.
– Då togs Sveriges framgångar i rinken till intäkt för att neutralitet och alliansfrihet var en framgångsrik politisk väg, säger Tobias Stark.
Publicerad i Populär Historia 11/2010
