Damfotbollens historia
Redan under årtiondena kring sekelskiftet 1900 spelades damfotboll sporadiskt. På grund av stort motstånd från både förbund och sportpress var vägen lång och krokig innan kvinnor kunde spela organiserad fotboll på hög nivå.
Innan damfotbollen hade etablerats som seriös sport anordnades ibland jippobetonade matcher mellan damlag, som här på Stockholms Stadion under Barnens dag 1928.
Lördagen den 23 mars 1895 flockades flera tusen personer kring idrottsplatsen i Crouch End i norra London. Trängseln vid vändkorset blev så stor att många hoppade över staketet för att ta sig in. Alla hade sökt sig dit för att se Englands första damfotbollsklubb premiärspela.
När klockan blivit halv fem på eftermiddagen var det äntligen dags. Under stigande sorl från publiken klev spelarna från British Ladies Football Club in på den leriga planen. Eftersom det inte fanns något annat damlag i London hade de delat upp sig i två lag, nord och syd, som spelade i röda respektive blå kläder.
Pressen häcklade damfotbollen
Att uppträda i shorts ansågs djupt opassande för kvinnor. I stället bar de vida knäbyxor av typen knickerbockers med tillhörande knästrumpor. Håret täckte de med enkla huvudbonader. Matchen bjöd inte på skönspel, men lag nord vann till slut med 7–1 och många av de uppemot tiotusen åskådarna jublade.
Alla hade dock inte kommit för att heja. Under matchen haglade glåporden och dåligt slagna passningar resulterade i hånskratt. Den manliga journalistkårens dom var också hård. I pressen häcklades kvinnornas initiativ och en del gick så långt att de beskrev damfotbollen som ett allvarligt hot mot sportens manliga ideal.
Nettie Honeyball initiativtagare
Den som utmanat det viktorianska Englands stränga moral var en orädd tjugoåring som spelade under namnet Nettie Honeyball. Med stöd av en frispråkig adelsdam, Florence Dixie, hade Honeyball grundat British Ladies Football Club några månader tidigare.
Hennes färgstarka namn var med största sannolikhet en pseudonym, men vad hon egentligen hette är inte helt klarlagt. De flesta historiker har identifierat henne som Mary Hutson, men andra teorier har gjort gällande att hon egentligen hette Jessie Smith eller möjligen Nellie Honeyball.
»Lag nord« vann 1895 den första engelska damklubbsmatchen. Tvåa från vänster i övre raden står klubbens grundare Nettie Honeyball.
Första damfotbollsmatchen 1881
År 1863 brukar räknas som startskottet för den moderna fotbollen i England. Då bildades förbundet Football Association, FA, och företrädarna från flera klubbar enades om gemensamma regler. Omkring 1890 fick sporten sitt stora genombrott hos den bredare allmänheten. Efter en lång strid hade förbundet godkänt proffsklubbar 1885 och den första engelska ligan för herrar startade tre år senare.
Även kvinnor visade intresse för fotboll. Redan 1881 spelades den första kända damfotbollsmatchen. I skotska Edinburgh möttes detta år två lag som kallades Skottland och England, även om det inte var någon officiell landskamp. Det skotska laget vann med 3–0.
Nettie Honeyballs klubb var det första försöket att organisera en fotbollsklubb för kvinnor. Våren 1895 spelade British Ladies ett trettiotal matcher i olika brittiska städer. Vid flera tillfällen var fler än femtusen åskådare på plats.
Ändå blev initiativet kortlivat. Året därpå tog pengarna slut och laget kunde inte längre få ihop tillräckligt med spelare. Nettie Honeyball, British Ladies Football Club och damfotbollen försvann ur rampljuset.
Första världskrigets uppsving
Det dröjde ett par decennier innan intresset för damfotboll åter väcktes till liv. Det skedde under första världskriget och även denna gång ledde England utvecklingen. När en hel generation brittiska män skickades till västfrontens skyttegravar tog många kvinnor arbete i fabriker, inte minst i rustningsindustrin. Liksom sina manliga kollegor uppskattade de att spela fotboll som ett avbrott i det enformiga arbetet.
Eftersom herrklubbarnas cup- och ligaspel hade ställts in under kriget fanns det dessutom ett uppdämt publikintresse. I krigets slutskede formligen exploderade därför intresset för brittisk damfotboll.
Dick, Kerr Ladies FC
Den mest kända av de nya klubbarna grundades 1917 vid fabriken Dick, Kerr i Preston. Spelarna i Dick, Kerr’s Ladies FC började träna på rasterna, men blev snart mer seriösa. På juldagen 1917 såg tiotusen personer dem vinna över Arundel Coluthard Factory med 4–0.
Dick, Kerr’s visade sig snart vara näst intill ostoppbara. Lagets sportchef Alfred Frankland lockade till sig flera av de största talangerna genom att erbjuda fabriksarbete med vissa särskilda förmåner. Något proffsliv var det dock inte tal om.
Foto av Dick, Kerr's Ladies när klubben stod på sin höjdpunkt 1920. Först i ledet, med bollen i händerna, står lagets stjärna Lily Parr.
53 000 såg Dick, Kerrs mot St Helens
År 1918 fanns det åtminstone 150 fotbollsklubbar för kvinnor i England och intäkterna från matcherna gick vanligtvis till välgörenhet. Men intresset upphörde inte när kriget tog slut.
På annandag jul 1920 slogs publikrekordet för damfotboll i England. Då bänkade sig 53 000 åskådare på Goodison Park i Liverpool för en match mellan Dick, Kerr’s och St Helens Ladies.
FA stoppade damfotbollen
För herrarna i fotbollsförbundet FA framstod damfotbollen nu som en konkurrent. I december 1921 kom därför det stora dråpslaget. Då slog FA:s ledning fast att damfotboll var "quite unsuitable", alltså opassande, för kvinnor. Alla föreningar förbjöds att upplåta sina gräsplaner till damfotboll.
I praktiken innebar det att Dick, Kerr’s och andra damlag portades från större fotbollsplaner i hela England. Dick, Kerr’s svarade med att åka på turnéer utomlands, bland annat till USA. Men i längden blev situationen allt dystrare. 1926 förlorade laget sitt ekonomiska stöd från fabriken och bytte namn till Preston Ladies.
De fortsatte faktiskt att spela mindre matcher fram till 1965. När klubben upplöstes uppvisade man ett imponerande facit. Av sammanlagt 828 matcher hade laget vunnit 758, 46 hade slutat oavgjort och bara 24 resulterat i förlust.
Svensk damfotboll under kriget
Intresset för damfotboll under första världskriget märktes också i Sverige. 1917 mötte ett damlag som kallade sig Lindesbergs kvinnliga fotbollsklubb ett oldboys-lag från IFK Lindesberg, i den första kända matchen där ett svenskt damlag deltog. Ungefär tusen åskådare bevittnade matchen. I Gävle och Sandviken bildades också damfotbollslag som mötte lokala "gubblag" (som de kallades då) vid ungefär samma tid.
Just 1917 tog intresset för damfotboll fart även i Göteborg. Hugo Levin, som var ordförande i Göteborgs Fotbollsförbund och representant i Svenska Fotbollförbundets styrelse, fick höra att det fanns intresse att starta organiserat spel för kvinnor. Han kallade till ett möte och ett sextiotal entusiastiska kvinnor dök upp.
Men till deras besvikelse visade det sig att Levin inte alls tänkte ge dem sitt stöd. Han avrådde bestämt kvinnor från att spela fotboll och rekommenderade i stället att de började med landhockey eller bandy. Vad som hade kunnat bli startskottet för svensk damfotboll i organiserad form slutade i ett bestämt nej från förbundets sida.
Fotbollsmatch i Paris 1935.
Enstaka jippomatcher för damlag
Fotbollsintresserade kvinnor fick nöja sig med att delta i enstaka jippo- eller välgörenhetsmatcher. Ofta var det hastigt sammansatta damlag som mötte lokala gubblag. Pengarna gick till någon idrottsförening eller andra välgörande ändamål. Varken fotbollsförbundet eller Sveriges sportjournalister var intresserade av att stödja damfotbollen.
Året därpå, 1918, spelades den första matchen mellan två damlag i Sverige. Då mötte Stockholms kvinnliga Idrottsklubb ett lag med spelare från olika idrottsföreningar i huvudstadsområdet. Ungefär femhundra åskådare hade sökt sig till Aspuddens idrottsplats för att se kampen.
Splittrad pressbild om matchen
Enligt Svenska Dagbladet slutade matchen 5–0 till Stockholms kvinnliga idrottsklubb, trots att de missade inte mindre än fyra tilldömda straffsparkar. Ur SvD:s matchreferat:
"Spelet tog så sin början och fick efter en hel del "dödsparkar" i början en rätt livlig fart, som snart vederlade varje eventuell förmodan att icke kvinnan vederbörligen tränad även inom denna idrottsgren kan utveckla den styrka, vighet och snabbhet, som anses utgöra dess speciella förutsättningar."
Men att det manliga motståndet över lag var stort mot damfotboll gick inte att ta miste på. Tidningen Nordiskt Idrottslif skrev å sin sida: "Det finns icke ord nog starka att fördöma kvinnlig fotboll… Redan en hel del annan kvinnlig tävlingsidrott är fullkomligt förkastlig och den förkastligaste av dem alla skulle den kvinnliga fotbollen bliva."
Öxabäcks IF premiäråret för det första svenska seriespelet för damfotboll, en lokal serie i Västergötland som Öxabäck vann i utklassningsstil.
Hårt motstånd mot damfotboll
I de flesta idrotter har kvinnor tvingats kämpa mot fördomar och normer för att vinna erkännande, men även i ett jämförande perspektiv framstår motståndet mot just damfotboll som kompakt. Som förklaring har historiker pekat på att fotbollen mer än många andra sporter förknippades med fostran i manlighet.
När sporten kom till Sverige i slutet av 1800-talet hade många förfasats över dess råhet. Fotbollens anhängare såg det ändå som en nyttig skola i manlighet – genom den hårda men ärliga kampen på planen skulle pojkar fostras till män.
När sen kvinnor intresserade sig för fotboll hotades detta ideal. En gymnastiklärarinna i Stockholm som lät sina flickor spela fotboll vid förra sekelskiftet kritiserades hårt av sina kollegor. Major Viktor Balck, känd som den svenska idrottens portalfigur, skrev att "det strede mot qvinligheten att uppträda sparkande".
Skandinavien tog täten på 1960-talet
Damidrottens genombrott i både Sverige och utomlands kom under 1920-talet, då kvinnor också kämpade till sig rätten att uppträda och klä sig friare. Handbollen lanserades som en lämplig bollsport för kvinnor och blev snabbt populär, men motståndet mot damfotboll var fortfarande stort. Den totala manliga dominansen inom fotbollen fortsatte ytterligare ett par årtionden.
Först under 1960-talet började det hända saker på allvar. Den här gången var det inte längre England som ledde utvecklingen framåt. FA:s förbud mot damfotboll upphävdes nämligen först 1971. I stället var de skandinaviska länderna pådrivande.
Pia Sundhage lyfter segerpokalen när Jitex BK vinner den första upplagan av Svenska Cupen som spelades 1981. Jitex vann finalen mot Hammarby med 5–3.
Öxabäcks damlag bildades 1966
Det går inte att skriva den svenska damfotbollens historia utan att nämna samhället Öxabäck i Västergötland. I mitten av 1960-talet bodde ungefär tvåhundra invånare i byn. Ett sextiotal, främst kvinnor, arbetade vid textilföretaget Gefa.
Flera av de anställda hade spelat jippomatcher, men sommaren 1966 beslöt de att bilda ett riktigt lag. Förslaget godkändes av den lokala idrottsföreningen, men matchkläderna fick de köpa eller sy själva. Träningarna ägde rum en gång i veckan på grusplanen bakom byns skola.
Efter att ha spelat matcher mot old boys-lag och hastigt hopsatta damlag skickade Öxabäcks damlag ut efterlysningar för att få fler lag att ställa upp. 1968 lyckades de få ihop sex lag till en lokal serie i Västergötland. Det var den första i sitt slag i Sverige.
Premiäromgången uppmärksammades därför i både radio och tidningar, och Sportspegeln sände ett tv-inslag från matchen mellan Öxabäck och Hyssna, som Öxabäck vann med 13–0. Storsegrar av detta slag blev vardagsmat för Öxabäck, som vann serien efter tio raka segrar och målskillnaden 67–2.
Första svenska mästerskapet 1973
Expressen såg potential i damfotbollen och drog igång Öxabäck fanclub. Tidningen såg också till att bjuda upp laget till Stockholm för en match mot Djurgårdens nybildade damlag. Den spelades som en förmatch till en herrlandskamp på Råsunda. 14 000 personer i publiken såg Öxabäck vinna med 2–1. Öxabäck vann också Västergötlands damfotbollsserie varje år fram till 1974. Laget bärgade även det första SM-guldet 1973, som avgjordes i en mästerskapsserie.
Fram till 1988, då damallsvenskan startade, vann Öxabäck sammanlagt sex SM-guld och var tillsammans med Jitex från Mölndal (också sex SM-guld) den dominerande kraften i svensk damfotboll på riksnivå.
Intresset för damfotboll växte snabbt under dessa år. 1984 fanns det 40 000 registrerade spelare i Sverige och när det svenska landslaget tog guld i det första Europamästerskapet 1984 var det Jitexstjärnan Pia Sundhage som avgjorde finalen med en välplacerad straff.
Det skedde för övrigt på en lerig och regntung plan i engelska Luton, mindre än fem mil från den plats där Nettie Honeyball och British Ladies FC hade spelat sin premiärmatch 1895.
Publicerad i Populär Historia 5/2018
