Första svenska landskampen i damfotboll
Sveriges första officiella damlandskamp i fotboll spelades den 25 augusti 1973. På Mariehamns IP på Åland mötte man Finland i en match som slutade 0–0.
Kamp om bollen framför det finska målet vid Sveriges första fotbollslandskamp för damer, i Mariehamn på Åland, 1973. Matchen slutade 0–0.
1973 blev ett genombrottsår för svensk damfotboll även genom att det första officiella SM hölls detta år, med Öxabäck IF som mästare.
Etableringen skedde också på bredden, antalet spelarlicenser ökade snabbt från 700 till över 10 000.
Motstånd i en manlig idrottsvärld
I en manligt styrd idrottsvärld var damfotbollen länge hindrad av normer rörande vilka idrottsgrenar som ansågs vara lämpade för kvinnor. De första ansatserna under 1910- och 1920-talen förlöjligades, och det stannade vid enstaka jippomatcher där damlag mötte "gubblag".
Lokalt gjordes det försök att starta damserier, men först under andra halvan av 1960-talet skedde så i mer livskraftiga former.
Damfotbollens frammarsch sammanföll med jämställdhetskampen i stort. Kritik mot Svenska Fotbollförbundets ointresse för damfotboll började höras, vilket bidrog till en förändrad attityd och 1970 års beslut om att damfotboll officiellt skulle inkluderas i förbundets verksamhet.
Stockholm och Västergötland var de ledande distrikten inom damfotbollen, och det var främst härifrån som spelarna till den första landskampen hämtades.
Laget togs ut av en kommitté med fyra ledare, där Hammarbys tränare Christer Molander delade huvudansvaret med Öxabäcks pionjärspelare Kerstin Larsson, som var en drivande kraft i damfotbollens etableringsfas.
Tanken var att bygga laget med spelare som redan var samspelta, och 7 av truppens 16 namn hämtades från Öxabäck respektive Hammarby.
Stort intresse för damernas match
Intresset för matchen var relativt stort – 1 540 åskådare (nytt publikrekord). Bland åskådarna fanns gräddan av den nationella svenska fotbollsledningen, inklusive herrarnas förbundskapten Georg "Åby" Ericson. Han såg sin första dammatch och sade sig vara positivt överraskad.
Matchtiden var två gånger 30 minuter, och bollen snäppet mindre än herrarnas, i enlighet med dåtidens syn på att kvinnor inte mäktade med samma distanser och speltider som män.
Det blev en jämn match, efter att ett favorittippat Sverige hade dominerat inledningen. Referaten i pressen var sakliga och hade fokus på matchen och på damfotbollens givna framtid. Den raljerande ton som tidigare hade varit vanlig blev nu snarare undantag än regel.
Frågan var inte längre om damfotbollen hade någon plats i det svenska samhället, utan hur snabbt och på vilket sätt den skulle utvecklas.
Två av de svenska spelarna var Öxabäcks 37-årige veteran Ebba Andersson, som representerade damfotbollens tidiga steg mot etableringen, och Hammarbys 16-åriga Ann Jansson, som personifierade framtiden.
Ann kom att bli den första kvinnliga damstjärnan, och en ambassadör som fick många unga tjejer att börja spela. Drygt tio år senare ingick hon i det svenska lag som vann det första Europamästerskapet för damer 1984.
Publicerad i Populär Historia 9/2023
