Snart är VM-arenorna historia

Inför VM 1958 byggdes två helt nya fotbollsarenor i Sverige, Nya Ullevi i Göteborg och Malmö Stadion. Båda ritades av arkitekterna Fritz Jaennecke och Sten Samuelson, och karakteristiskt för anläggningarna var deras konstnärligt böljande tak och futuristiska utstrålning. Nya Ullevi (i dag kallat Ullevi) var störst med en publikkapacitet på dryga 52 000. Tanken var att arenan förutom fotbollsmatcher skulle hysa stora evenemang inom friidrott, speedway, ishockey och skridsko.

12 maj 2008 av Jonas Cederquist

Det svenska landslagets huvudarena under VM blev dock Fotbollsstadion i Råsunda – vid denna tid drygt tjugo år gammal. Fem av sex svenska VM-matcher spelades där. Svenska fotbollförbundet hade hoppats på en ny arena även i Stockholmsområdet, men fick nöja sig med ett utbyggt Råsunda. De ansvariga politikerna i Stockholm ansåg att ett nytt arenaprojekt var för kostsamt (på den tiden var inte näringslivsjättarna intresserade av att sponsra fotbollsarenor på samma sätt som i dag).

Nya Ullevi presenterades på stora uppslag i tidningarna inför invigningen en dryg vecka före avspark i VM. Arenan skulle föra in Sveriges stora idrottsevenemang i en ny tid, med bland annat tjugotvå serviceställen och ett promenaddäck där åskådarna själva kunde få motion i pauserna. Många var nyfikna på den nya arenan, vilket bidrog till att Göteborg segrade i publikkampen mot Stockholm. Förutom i finalen mot Brasilien var Råsunda (som också kunde ta emot drygt 50 000 besökare) bara fyllt till cirka två tredjedelar vid Sveriges matcher.

Den blygsamma publiktillströmningen säger en del om varför lilla Sverige kunde få arrangera fotbolls-VM 1958. Åren efter andra världskriget var intresset för sporten långt ifrån så stort som det skulle bli senare. Just kriget spelade också en avgörande roll för Sveriges värdskap. 1950-talet var en tid då Europas stora fotbollsländer fortfarande höll på att återhämta sig efter ofredens påfrestningar.

Men Sveriges ekonomiska hjul snurrade för fullt, och den väl utvecklade infrastrukturen gjorde att många svenska städer kunde vara med och arrangera VM-matcher. I de två närmast föregående VM-turneringarna – i Brasilien 1950 och i Schweiz 1954 – hade endast sex spelplatser använts. Men 1958 spelades VM-fotboll på tolv arenor. Så kom det sig att till exempel uddevallaborna kunde gå till Rimnersvallen och se Brasilien spela sin öppningsmatch.

Övriga VM-arenor utanför de tre storstäderna var Idrottsparken i Norrköping, Olympia i Helsingborg, Jernvallen i Sandviken, Eyravallen i Örebro, Arosvallen i Västerås, Ryavallen i Borås, Örjans Vall i Halmstad samt Tunavallen i Eskilstuna. Flertalet av dem var byggda under mellankrigstiden och alla levde inte upp till Fotbollförbundets egentliga krav på plats för minst 20 000 åskådare.

Äldst av VM-anläggningarna var Olympia. När den invigdes 1898 var idrott ett nytt samhällsfenomen i Sverige. Innan den moderna fotbollen etablerade sig utövades olika varianter av sporten på militära övningsplatser eller grönområden i städerna. Den första matchen i Sverige med moderna regler spelades på Malmö Velocipedklubbs cykelarena 1890. Det var en uppvisningsmatch mellan två lag från Köpenhamns Akademie Boldklub.

Det var annars i Göteborg som fotbollens utveckling tog fart i Sverige. År 1892 spelades den första riktiga matchen mellan två svenska lag, när Örgryte mötte Lyckans Soldater på Heden. Heden är än i dag ett välkänt fotbollscentrum; där spelas bland annat världens största ungdomsturnering, Gothia Cup, varje år. I Göteborg fanns också Idrottsplatsen, där svensk historias första fotbollslandskamp spelades 1908 (100-års jubileum i år!). Norge besegrades med 11-3.

Året efter upplät Göteborgs stad mark för Walhalla idrottsplats, som kunde erbjuda den första riktiga gräsplanen att spela på. Annars hade underlaget på de svenska fotbollsplanerna i regel bestått av sand, grus eller hård jord. Några år senare tog den första versionen av Ullevi över rollen som fotbollens huvudarena i Göteborg.

I Stockholm utgjorde knotiga gräsytor på Ladugårdsgärdet den första spelplatsen för fotboll. Där möttes till exempel AIK och Djurgården för första gången 1899. Ett par år senare blev den nya sandplanen på Idrottsparken, som hade invigts som huvudstadens första riktiga idrottsplats 1896, en grogrund för den då växande fotbollen i Stockholm. Det dröjde dock ytterligare nio år innan den första arenan för enbart fotboll byggdes. Då stod Råsunda IP klar, föregångaren till dagens nationalstadion.

Inför de olympiska spelen i Stockholm 1912 hade Idrottsparken ersatts av Stadion, arkitekten Torben Gruts medeltidsinspirerade tegelborg på Östermalm. Stadion hade stor betydelse för fotbollen i Sverige efter OS. De flesta av Sveriges landskamper fram till mitten av 1930-talet spelades på Stadion, och Stockholms samtliga tre storklubbar har haft Stadion som regelbunden allsvensk hemmaarena.

Markfrågan var knepig att lösa när fotbollssporten växte, inte minst i Stockholm. Att uppföra nya idrottsanläggningar skapade då som nu ofta het politisk debatt. Det var svårt för idrottens pionjärer att få anslag från staten eller stadsfullmäktige under början av 1900-talet. I samhället i stort rådde det högst delade meningar om idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Fotbollens kritiker ansåg att det var en brutal och omoralisk sport.

Med tiden blev dock fotboll en accepterad del av en bred och demokratiserad idrottsrörelse. Därmed växte det fram en större politisk vilja att stötta sporten ekonomiskt, till exempel genom byggandet av idrottsplatser. De anlades oftast efter ett visst mönster, med en fotbollsplan omgiven av löparbanor och läktare med i huvudsak ståplatser. De renodlade fotbollsarenorna var få.

Men ett undantag var Råsundastadion som invigdes 1937. Anläggningen hade, liksom sin föregångare Råsunda IP, inga löparbanor runt gräsplanen. Vid invigningen kunde den nya nationalarenan ta emot 40 000 åskådare, och nu, åren kring andra världskriget, ökade publikintresset för fotbollen snabbt. AIK flyttade från Stadion till Råsunda. Men även Hammarby, och framförallt Djurgården, har periodvis spelat många allsvenska hemmamatcher i Solna.

Fotbollsintresset kom att nå en höjdpunkt i Sverige i slutet av 1950-talet. Allsvenskans publiksnitt var som högst 1959, med över 13 000 åskådare per match. Nya Ullevi och Malmö Stadion hade en stor del i lyftet. Göteborgs och Malmös storklubbar kunde nu erbjuda sin publik moderna arenor med bekväma faciliteter.

Råsunda hade byggts ut med 10 000 platser till VM 1958. Det kom att bli betydelsefullt främst för Sveriges framtida landslagsfotboll. Kvalmatcherna till VM blev fler och fick allt mer utrymme i medierna. Publikrekordet på Råsunda är 52 943, från förlustmatchen mot Västtyskland i VM-kvalet 1965. Även Stockholmsderbyna mellan AIK och Djurgården lockade storpublik till arenan under en lång period.

Även om Nya Ullevi och Malmö Stadion sågs som förebilder i slutet av 1950-talet, kom de inte att inleda någon boom för arenabyggen i Sverige. De enda två allsvenska anläggningar som uppfördes under resterande delen av 1900-talet var Söderstadion i Stockholm och Värendsvallen i Växjö, båda från 1966. I övrigt handlade det mest om begränsade renoveringar av befintliga idrottsplatser.

Genom Söderstadions tillkomst hade Stockholms tre storklubbar varsin huvudsaklig hemmaarena. Råsunda, Stadion och Söderstadion har för AIK:s, Djurgårdens respektive Hammarbys supportrar inneburit att en allt starkare klubbidentifikation med tiden också knutits till specifika arenor. Detta gäller Stockholm. I rikets andra stad har de tre "alliansklubbarna" – IFK Göteborg, Örgryte och GAIS – i stort sett alltid delat hemmaarena.

Råsunda är den enda av Sveriges fotbollsarenor som byggdes om radikalt under 1900-talets sista decennier, även om Ullevi också fått några ansiktslyftningar. Vid säsongsstarten 1985 återinvigdes Råsunda, och stoltserade då bland annat med en inglasad restaurang överst i den nybyggda långsidesläktaren. Anläggningen ansågs då toppmodern, på hög europeisk nivå.

En orsak till frånvaron av nya byggprojekt i Sverige var att fotbollspubliken gradvis minskade. Allsvenskans snitt nådde sin botten under början av 1990-talet. I Göteborg övergav klubbarna Ullevi, eftersom läktarna gapade tomma under matcherna. Istället flyttade de tillbaka till mer intima Gamla Ullevi som renoverats på klubbarnas egen bekostnad.

Genom att publiken krympte uppstod aldrig behovet av nya arenor. Signifikativt är att när Sverige arrangerade fotbolls-EM 1992 var huvudarenorna samma som vid VM 34 år tidigare: Råsunda, Ullevi, Malmö Stadion och Idrottsparken i Norrköping. I andra länder hördes kritiska röster om att Sveriges mästerskapsarenor var för små.

Sedan dess har EM växt sig betydligt större och Sveriges enda chans att få arrangera turneringen år 2016 – planer finns på en ansökan – skulle vara att samarrangera med minst ett annat nordiskt land och dessutom presentera flera nya sportanläggningar.

Under det senaste decenniet har nya vindar dragit över fotbolls-Europa. I England började sporten från och med 1990-talet bli en produkt för en köpstark medelklass, med nya krav på bekvämligheter och service. Katastrofen på Hillsborough i Sheffield 1989, då nära hundra personer klämdes ihjäl i samband med en semifinal i FA-cupen, blev startskottet för ett nytänkande. Sedan dess har alla större ligaklubbar i England byggt nytt eller kraftigt moderniserat sina gamla idrottsanläggningar.

Sveriges arenor har inte hållit jämna steg med fotbollsintressets positiva utveckling efter framgångarna i EM 1992 och VM 1994 (Sverige nådde semifinal i båda slutspelen). Allsvenskans publik ökade igen och i flera fall blev det tydligt att arenorna inte längre höll måttet.

Men medan ishockeyklubbarna fick nya hallar, spelade fotbollslagen kvar på sina gamla arenor. Provisoriska ombyggnader gjordes på sina håll, men utan att de motsvarade den nya tidens krav på säkerhet och komfort. Det har inneburit att svenska lag varit tvungna att flytta sina matcher när de spelat i de europeiska cuperna. Det gäller till exempel Hammarby, Djurgården och Halmstad.

Men under 2000-talet har arenautvecklingen tagit fart även i Sverige. Elfsborg firade det allsvenska guldet 2006 på nya Borås Arena, Örebros gamla VM-stadion Eyravallen har förvandlats till Behrn Arena och Olympia i Helsingborg har i princip blivit en helt ny skapelse. Och nu är det dags för nya projekt i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Nya Ullevi och Malmö Stadion var framtidens byggen för ett halvt sekel sedan, och båda kommer att leva vidare som friidrotts- och evenemangs­arenor. På de nya arenorna som nu uppförs kommer däremot löparbanorna att vara borta och "det gröna gräsets schack" utgöra huvudattraktionen.

I Göteborg har Gamla Ullevi rivits och ska ersättas av "Fotbollsarenan", arbetsnamnet på ett nytt stadion för Göteborgs storklubbar (troligen också blivande nationalarena för damlandslaget). I Malmö håller en ny arena under namnet Swedbank Stadion på att växa fram, alldeles intill femtioåriga Malmö Stadion. Den generella trenden är som synes att nya svenska idrottsarenor döps efter sina finansiärer. I Stockholm har det varit flera politiska stridigheter kring olika arenaprojekt.

Diskussionerna fortsätter och beslut som tycks vara tagna återkallas eller omprövas. Hammarby har efter många turer fått klartecken för mark till en ny arena, Djurgården strävar efter detsamma. Samtidigt är det nu klart att Swedbank, som finansierar bygget i Malmö, även ska ge namn åt Sveriges nya nationalstadion i Råsunda, kronan på verket bland alla nysatsningar. År 2011 beräknas 50 000 åskådare närvara vid invigningen av Swedbank Arena. Då är Råsunda, spelplatsen för 1958 års VM-final, jämnad med marken.

ULLEVI

Invigda 1916 (Gamla Ullevi), 1958 (Nya Ullevi)

Publikkapacitet Arenan som ersätter Gamla Ullevi ska kunna ta emot cirka 18 000 personer när den står klar. Nya Ullevi kan i dag hysa 43 000 åskådare vid idrottstävlingar. Vid konserter ryms 60 000 personer.

Övrigt Nya Ullevi har publikrekordet för svensk arenaidrott. 53 614 personer såg stadens son Ingemar »Ingo» Johansson slå ut Eddie Machen i första ronden 1958. Samma år spelades flera VM-matcher på arenan.

RÅSUNDA

Invigd 1937 av kung Gustaf V som råkade kalla anläggningen »Tennisstadion». Publikkapacitet 40 000 (1937), drygt 50 000 (1958), 37 285 (i dag).

Övrigt Nationalarena för fotboll. Här spelades VM-finalen 1958 mellan Sverige och Brasilien. Här har det också boxats, bland annat 1949 då Olle Tandberg mötte Joe Walcott. Stadion, senast ombyggd på 1990-talet, ska om några år jämnas med marken då nya Swedbank Arena tar över läget och rollen som landslagets hemma­plan nummer ett.

MALMÖ STADION

Invigd 1958, ersatte då Malmö Idrottsplats som Malmö FF:s hemmaplan

Publikkapacitet I dag 27 500 personer, men lite fler under VM 1958.

Övrigt Skånederbyt 1967 mellan Malmö FF och Hälsingborg (det stavades så på den tiden) lockade 29 328 åskådare. Det lär stå sig som rekord för en seriematch i Malmö även framöver. Nya Swedbank Stadion, som invigs 2009, kommer att maximalt kunna ta emot 24 000 personer.

Läs mer: Historisk guide till fotbolls-VM 

Publicerad i Populär Historia 5/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också