Rekordjaktens sekel

Inför hundrametersfinalen vid OS i Söul 1988 höll världen andan. Ben Johnson mot Carl Lewis. En kamp man mot man, men också människans kamp mot klockan. E

3 juli 2002 av Jonas Cederquist

Inför hundrametersfinalen vid OS i Söul 1988 höll världen andan. Ben Johnson mot Carl Lewis. En kamp man mot man, men också människans kamp mot klockan. En av löparna skulle bli världens snabbaste människa någonsin, det var de flesta övertygade om. När Ben Johnson sprang över mållinjen och klockan stannade på 9.79 så kippade vi efter luft. Det kändes som om en gräns bortom det möjliga sprängdes. Men vi tvivlade inte, för vi såg det i direktsändning, de lysande siffrorna fanns där på resultattavlorna. Kanske att vi nöp oss i armen och undrade om vi drömde.

Dagen efter loppet kom uppvaknandet. Det var inte möjligt att springa så fort. I alla fall inte då. Johnson hade fuskat och en chockvåg spred sig genom idrottsvärlden. Vi ville så gärna att idrotten fortfarande skulle representera ärlighet och ren kamp. Men året efter dopningsavslöjandet föll muren och öststaternas systematiska doping uppdagades.

Fröet av tvivel kring rekord har sedan dess grott till en enorm förtroendekris för den traditionella tävlingsidrotten. Vinterns dopinghärva i samband med skid-VM i Lahtis är bara en av många sportsliga fiaskon.

– Vi kan fortfarande fascineras omedelbart efter att ett rekord har slagits, men sedan sprids känslan av osäkerhet, säger Leif Yttergren, forskare i idrottshistoria vid Idrottshögskolan i Stockholm.

Rekordens trovärdighet har helt enkelt urholkats. Kan vi lita på att prestationerna är äkta eller ligger det otillåtna experiment och laboreringar bakom resultatet?

Inom den moderna tävlingsidrotten har resultat och rekord alltid haft en central plats. Vi har fängslats av de människor som lyckats tänja på gränserna, som överträffat allt som tidigare åstadkommits. Den som presterat det bästa resultatet har hamnat i fokus och fått äran.

En kylig dag i Oxford 1954 blev engelsmannen Roger Bannister den förste att springa en engelsk mil på mindre än fyra minuter: ”drömmilen” hade blivit verklighet. Det hade länge spekulerats i huruvida det verkligen var möjligt för en människa att klara detta, men ingen tvivlade på prestationen. Bannister bröt den psykologiska barriären. Det var bevisligen en realitet och det dröjde inte länge förrän flera löpare överträffade Bannisters historiska prestation.

Under 1900-talet har en rad andra drömgränser inom idrotten utraderats.

– Troligen kulminerade rekordintresset under 1960- och 70-talen, menar Leif Yttergren. Då hade vi fått TV-sändningar från OS och andra stora tävlingar. Men kabel-TV hade inte börjat skapa konkurrens om publikens uppmärksamhet och dopning var fortfarande något relativt okänt.

Friidrott har väckt mest intresse när det gäller rekord, särskilt i de grenar där materialutvecklingen inte haft så stor betydelse, som löpning, höjdhopp och längdhopp. Jesse Owens flög förbi åtta meters-strecket 1935 med ett längdhopp på 8,13, ett rekord som stod sig i tjugofem år, två år längre än Bob Beamons osannolika 8,90 från Mexico City 1968. I dag hör vi sällan någon tala om niometersgränsen.

I höjdhopp har drömmarna kretsat kring decimetergränser. Patrik Sjöberg hade ambitionen att bli förste man över 2,40 meter, men en okänd ryss snuvade alla västerländska stjärnor i en anonym lokaltävling. I dag är det sällsynt med hopp över 2,40 och någon drömgräns på 2,50 verkar inte existera i hopparnas tankar. Stefan Holm vann i vintras inomhus-VM på 2,32, en höjd som världseliten värmde upp på för tio år sedan.

I löpning är det distansen 100 meter som kittlat mest. Att springa sträckan under tio sekunder var länge det magiska. Nu handlar det om tiondelar och någon riktig drömgräns tycks inte finnas. Det är förmodligen ganska få människor som vet att Maurice Green innehar världsrekordet i dag och att det faktiskt är en tangering av Ben Johnsons tid från 1988, 9,79.

Rekordfixeringen har också tagit sig än mer säregna uttryck. Det finns sedan länge en utförlig rekordstatistik i grenar där prestationerna inte är mätbara i sekunder, gram eller centimeter. I lagidrotter som basket och ishockey finns, framför allt i USA, en snudd på manisk vilja att registrera rekord. Det kan vara allt ifrån hur många utvisningsminuter ligans störste buse dragit på sig under en säsong till hur många matcher i rad som Wayne Gretzky lyckades slå en målgivande passning. Allt för att kittla publiken med att de plötsligt kan få vara närvarande vid en ”historisk” händelse. När en spelare slår ett rekord så avbryts ofta matchen för en ceremoni.

Rekorden är sedan länge en etablerad del av den underhållningsindustri som idrotten utvecklats till under 1900-talets senare del. I det avseendet är rekordtänkandet fortfarande väldigt starkt.

Men skulle rekord verkligen vara en helt igenom modern företeelse? Har inte människor alltid strävat efter att överträffa varandra? Att springa fortare, lyfta tyngre eller att hoppa längre eller högre än någon tidigare gjort? Detta har väl alltid utgjort en drivkraft för människan?

I antikens Grekland var idrott en kulturell företeelse som var väl organiserad och utvecklad. Föregångaren till våra tiders olympiska spel hölls mellan år 776 f Kr och 393 e Kr. Spelen anordnades främst för att hedra gudarna, men själva tävlingarna var också viktiga. Många av grenarna finns representerade också inom vår tids friidrott – till exempel löpning, längdhopp och diskus. Segrarna fick folkets beundran och ärades med en krans av olivkvistar. Däremot tycks det inte ha funnits något intresse av att mäta resultaten. Det viktiga var att komma först i mål eller att kasta längst, inte hur fort det gick eller hur långt kastet var.

Rent teknologiskt hade grekerna förutsättningar att kunna mäta och jämföra olika tävlingsresultat. Men de hade inte den traditionen eller det behovet. Det närmaste vår tids rekord grekerna kom var att uppmärksamma om någon vann väldigt många tävlingar. En löpare från Rhodos som hette Leonidas fick ofta pris för att ha vunnit tre lopp under samma dag och har postumt fått titeln ”Antikens störste löpare”.

I den romerska idrotten var mönstret likadant. Det var antalet segrar som var intressant att notera. Diocles var en berömd förare i kappkörning med häst och vagn och stod ofta som segrare i hippodromen. På hans gravsten finns en inskription över alla hans vinster under 24 års tävlande.

Under vikingatiden var idrott ett centralt inslag i kulturen i Norden. Vikingarna tävlade i till exempel längdhopp och löpning. Åtminstone om vi får tro Njáls saga (från slutet av 1200-talet), där man kan läsa om Gunnar på Lidarände som hoppade höjd lika högt som han själv var lång (cirka 170 centimeter). Det berättas också om Skarphedin som hoppade 12 alnar (ungefär sju meter) i stavhopp. Det tycks dock i själva verket ha varit ett längdhopp med stav över en å och syftet med hoppet var att dräpa en fiende på andra sidan, inte att slå ett idrottsligt rekord. Riktigt så avancerade var inte vikingarna att de systematiskt mätte, jämförde och registrerade resultat.

Under medeltiden var det vanligt med tävlingar vid lokala folkfester. I löpning, hopp, kast och lyft mätte människor sina krafter med varandra. Reglerna varierade från by till by och det intressanta var vem som var snabbast eller starkast i trakten, inte det exakta resultatet.

Industrialiseringen fick sitt genombrott i England under den första halvan av 1800-talet. Samhället förändrades då på flera grundläggande sätt, det blev prestations- och resultatorienterat. Allt skulle mätas, vägas, räknas och effektiviseras. Den tekniska utvecklingen gick snabbt och allt finare redskap för kvantifiering utvecklades. Tiden kom att hamna i industrisamhällets centrum och klockan ersatte solen som dygnets övervakare. Här finns sannolikt fröet till 1900-talets idrottsliga resultat- och rekordfixering.

Människor flyttade från landsbygden och in till städerna där medelklassen växte sig stark. Folk sökte efter en meningsfull fritid och föreningslivet tog fart. Den här utvecklingen var viktig också för idrotten. Idrottsföreningar bildades och enhetliga regler utarbetades. Idrottsplatser byggdes och banor anlades efter samma mått oavsett var anläggningarna låg. Redskap som spjut och diskusar skulle väga lika mycket överallt. Det blev då möjligt att tävla mot varandra oavsett tid och plats, vilket är en förutsättning för det moderna (eller om det i dag borde kallas för ”det traditionella”) idrottsrekordets existens.

Genom kommunikationernas utveckling kom tävlingsutbytet igång och breddades, vilket ledde till att det allmänna intresset för idrott och tävlingar ökade. Framför allt var det tidsrelaterade prestationer som fascinerade. Mätningen av tid blev allt mer avancerad. Det första stoppuret uppfanns redan 1730 och med schweizarens Adolphe Nicoles kronometer från 1862 blev precisionen än bättre.

Gång och långdistanslöpning var de första idrottsgrenarna där rekord uppmärksammades. År 1801 gick skotten Robert Barclay 110 miles på 19 timmar och 27 minuter i en lerig park. Annars var rekorden ofta koncentrerade till vilken distans som kunde tillryggaläggas på en given tid, ofta mellan 12 och upp till 24 timmar.

På 1860-talet började engelsmännen att registrera resultat mer systematiskt. Idrottsutövare fick bättre kontroll över vilka resultat som presterats vid olika tävlingar. Den engelska modellen för tävlingsidrott spred sig till stora delar av världen, först till USA och övriga Västeuropa. I takt med att länder industrialiserades växte också en modern tävlingskultur fram. Men nu kan vi sannolikt se slutet på denna utveckling. Inför de olympiska vinterspelen i Nagano 1998 förklarade en svensk snowboardåkare att han inte tyckte att OS var särskilt intressant. Uttalandet vållade ett ramaskri bland de olympiska ledarna. Hur kunde någon ifrågasätta den största tävlingen av alla?

Svaret var att snowboardåkaren inte tyckte att det var tävlandet som var det viktigaste i sporten, utan livsstilen. Att vara snowboardåkare innebär inte i första hand att delta i en idrott, tävlingsform eller hobby. Det handlar mer om identitet, upplevelse och gemenskap. I centrum står själva åkandet men också kläderna och musiken, allt inkluderat i ett slags helhet.

Äventyrssporterna lockar allt fler utövare. I dag har vi till exempel ett ”actionlandslag”, som utövar grenar som wakeboard, fallskärmshoppning, klättring och fridykning. Visst handlar det om att tävla och tänja på gränser även där, men på ett annat sätt än i de mer traditionella tävlingsidrotterna. Det är framför allt upplevelsen som ska fångas, inte tiden.

– Det handlar om en samhällstrend, menar Leif Yttergren. Den extrema kvantifiering som genomsyrat samhället under 1900-talet är på tillbakagång, till förmån för en mer kvalitativ livssyn. Det är en reaktion mot slit-och-släng-mentaliteten. I synnerhet ungdomar köper inte det där längre utan söker efter icke mätbara upplevelser istället.

Leif Yttergren hänvisar också till att den utvecklingsoptimism som genomsyrade industrisamhället under sena 1800-talet och 1900-talet nu har försvunnit.

– Vi tror inte på de ständiga framstegen längre, att allt bara blir bättre och bättre, säger han. I dag håller ett nytt tänkande och andra visioner på att växa fram.

Dopningen är sannolikt den mest konkreta orsaken till att rekordtänkandet inom idrotten är på tillbakagång. Leif Yttergren tror att 2000-talets förlorare är kraftgrenar som diskus, slägga och tyngdlyftning. Vissa krafttävlingar, som tv-spektaklet ”Gladiatorerna” och boxning, har tvekampen människor emellan som dragningskraft. Löpning kommer även fortsättningsvis att fascinera genom kampen man mot man, men tiderna kommer att vara sekundära. Annars är det de stora bollsporterna som är vinnarna, inte minst fotbollen.

Yttergren nämner också genmanipulering som en annan tänkbar orsak till rekordtänkandets framtida tillbakagång. När vanliga människor förvandlas till elitidrottsmän i laboratorierna istället för i träningshallarna försvinner sannolikt också fascinationen för människans naturliga kraft.

Människans strävan att försöka överträffa andra kommer att leva kvar på ett eller annat sätt, även om den ändrar karaktär. Det exakt mätbara idrottsrekordet, så som det sett ut i vår tid, får ge vika för ett mer upplevelsebetonat prestationstänkande. För bungyjumpgenerationen är känslorna i maggropen viktigare än resultatet i hoppgropen.

Jonas Cederqvist är lärare och frilansjournalist, bosatt i Hägersten.

Från hälsa till resultat

Rekord är ett begrepp som hänger samman med industrialismen. I äldre kulturer tycks det inte ha funnits något motsvarande ord. Det engelska ordet record betyder ”registrera” och första gången det nämndes i idrottssammanhang var i en träningshandbok för friidrott från 1868, då en tabell över ”the best performances on record” presenterades. I Sverige dröjde det ytterligare tjugo år innan begreppet rekord började etableras och stavningen försvenskades. Det var då internationella rekord som i första hand uppmärksammades.

Ursprunget till den moderna tävlingsidrotten i Sverige brukar härledas till 1880-talet. Eldsjälen och ordföranden i Stockholms gymnastikförening, Viktor Balck, tog med sig intryck hem från föreningens resor till England, där tävlingsverksamheten och resultatregistreringen var utbredd.

De grenar som tidigast visade upp rekordtänkande var skridskor och cykel. Skridskor var en tacksam gren att föra över de nya tävlingsformerna till. Cykeln var en ny uppfinning i industrialismens spår och representerade den nya tidens fokusering på fart och utveckling. Förespråkare för tävlingsidrotten i Sverige förde en hård kamp mot den traditionella gymnastiken, som framhöll de hälsofrämjande aspekterna med kroppsövningar. Att tävla och försöka slå rekord ansågs vara såväl omoraliskt som fysiskt skadligt. Friidrotten var till exempel länge knuten till gymnastiken och det handlade mer om att utföra hopp och kast med stil på ett kroppsligt harmoniskt vis. Tävlingar kunde förekomma i det militära men då var det viktiga att stärka försvarsviljan och fosterlandskänslan, inte resultaten.

Under 1890-talet frigjorde sig dock friidrotten från de gymnastiska och militära bojorna och fick en mer civil prägel. Medel- och arbetarklassen, som växte kraftigt vid den tiden, fick upp intresset för idrott och det var grenar med en expressiv prägel som tilldrog sig det största intresset – friidrott, bollspel och olika kraftsporter.

Under 1890-talet och 1900-talets början skärptes organiseringen av den svenska idrotten. Det bildades förbund som fastslog regler och kriterier för rekord. I och med det fick rekorden officiell status. Tidigare kunde det vara ganska hätska debatter i idrottspressen om vad som var gällande rekord.

Nationella toppresultat började registreras på 1890-talet. Under 1900-talet har det även registrerats rekord långt ner på distrikts- och klubbnivå. Men i dag har intresset för nationella rekord minskats. Gränserna mellan nationerna blir suddigare och vi har omvärlden ständigt närvarande hemma hos oss genom kabel-TV och Internet. Det är i första hand världsrekorden som fortfarande väcker uppmärksamhet.

Rekord var länge något specifikt för idrotten. Vi hade vid mitten av 1900-talet ännu inte börjat tala om rekordvinster, rekordvintrar eller liknande fenomen. Och det var långt, långt kvar till vem som skulle äta flest kackerlackor i Guinness Rekord-TV …

Publicerad i Populär Historia 5/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också