Buckla med glans
Sverige har fina traditioner i löpning på medeldistans. I gott minne lever fortfarande insatserna av bland andra Gunder Hägg, Arne Andersson, Lennart Strand, Henry Eriksson och Dan Waern under mitten av 1900-talet.
Även längre tillbaka finns stora löparstjärnor på medeldistans. Namn som Patrik Löfgren, Kristian Hellström, Ernst Wide, John Zander och Sven Lundgren var på mångas läppar under slutet av 1800-talet och i början av förra seklet. En av de mest berömda var ”den flygande skolläraren” Edvin Wide, som tävlade för IF Linnéa. Han hade många spännande dueller med Finlands löparfenomen Paavo Nurmi.
Den allra populäraste medeldistansen var länge en engelsk mil. Impulserna från Storbritannien var många när idrotten och idrottsrörelsen utvecklades i Sverige under slutet av 1800-talet. Resultat från tävlingar kring förra sekelskiftet visar också att det inte bara var löpare som tävlade på sträckan en engelsk mil. Distansen var vanlig även vid tävlingar på cykel och skridskor, i simning och rodd.
Tävlingar i löpning blev särskilt populära från och med 1890-talet. Det berodde till stor del på en idrottsintresserad hovstallmästare vid namn James Fredrik Dickson.
Till den internationella gymnastik- och idrottsfesten på Svea Livgardes idrottsplats i Stockholm den 18 maj 1891 skänkte denne hovstallmästare ett pris, ”Dicksonpokalen”, som skulle gälla den engelska milen. För att få behålla bucklan måste samma klubb erövra den tre gånger. Det var dock inte nödvändigt att samma löpare vann alla gångerna.
Det första loppet om Dicksonpokalen vanns av Hans Haugum från den norska klubben Tjalve. Senare samma år arrangerade norrmännen den andra tävlingen om pokalen. Inga svenskar deltog, och Haugum vann igen.
Även den tredje tävlingen om pokalen skulle gå i Norge – den 4 september 1892. Solnaklubben AIK utsåg sin blott sjuttonårige löpare Patrik Löfgren till att försöka förhindra att pokalen för alltid skulle stanna i Norge.
Löfgren hade upptäckts av AIK på ett alldeles speciellt sätt. När klubben en kväll hade löpträning på vägen till Solna kom några arbetare från Rörstrandsfabriken och frågade om de inte kunde få vara med. Ledarna fäste sig då särskilt vid en yngling som överraskade alla med att fullt påklädd, i hatt och kängor, springa en engelsk mil på 5,15.
Patrik Löfgren visades sig vara helt rätt man att skicka till den tredje tävlingen om Dicksonpokalen. Han gjorde ett suveränt lopp och vann på 4,43 – den bästa tid som nåtts i Skandinavien.
Följande år, 1893, gick tävlingen åter på Svea Livgardes idrottsplats i Stockholm. Patrik Löfgren vann överlägset.
Inför 1894 års tävling på samma idrottsplats hade AIK och den norska klubben Tjalve två inteckningar vardera i pokalen. Tjalve sände tre man till tävlingen för att försöka ta hem bucklan, men det hjälpte inte – Patrik Löfgren tog ledningen redan på första varvet och höll den ända in i mål. Den första Dicksonpokalen gick alltså för alltid till AIK.
Hovstallmästaren satte omedelbart upp ett nytt pris – den andra Dicksonpokalen – och den nya bucklan skulle bli ständigt vandrande. Första inteckningen fick Oskar Johansson från Göteborg.
Bland gamla tiders idoler var Ernst Wide, IK Göta, framgångsrikast i loppen om Dicksonpokalen. Han vann inte mindre än sex år i rad, 1909–14.
Det finns fler löpare som tagit hem det åtråvärda priset mer än en gång. Kristian Hellström vann fyra gånger, 1901–04, och John Zander (världsrekordhållare på tre distanser) lika många gånger, 1915–18. Även Lennart Strand vann fyra gånger: 1945–47 och 1950.
Dicksonpokalen var en gång i tiden det finaste pris en idrottsman kunde få i Sverige. Många av de stora internationella löparstjärnorna på medeldistans har under åren figurerat i tävlingarna om pokalen. Det tävlas om den än i dag; numera i samband med DN-galan på Stockholms stadion (1 500 meter) – i år den 27 juli. Men glansen kring bucklan har förbleknat jämfört med gamla dagar.
Lennart Elbe är journalist och författare, aktuell med boken I startgroparna – profiler, pionjärer och klubbar i Stockholms tidiga idrottsliv (Stockholmia förlag).
