Maratonloppets historia

Långdistanslöpning hittar vi hos många kulturer genom hi­storien. I äldre tider hade loppen ofta en religiös innebörd.

De antika olympiska spelen hade 24 stadionlängder (cirka 5 000 meter) som längsta distans och liksom tävlingarna i stort hölls loppet till guden Zeus ära. Men idrottsmännen sporrades också av de förmåner och den hjältestatus som väntade en segrare.

Antikens springande budbärare

I de antika krigshärarna var budbärare till fots en vanlig företeelse. De löpande budbärarna kallades daglöpare och var förbjudna att använda hästar. Orsaken var att en budbärare till fots var svårare att upptäcka. Han kunde dessutom ta sig fram genom oländig terräng, som bergsraviner eller tät skog, medan ryttarna var hänvisade till etablerade vägar och stigar.

Någon speciell utrustning tycks dessa löpare inte ha haft. Förmodligen skulle de vara så lätta, snabba och rörliga som möjligt. Det hände dock att löpare både tränades och tävlade i att springa med full rustning.

Bland vissa nordamerikanska indianstammar hade löpning en viktig ceremoniell funktion. Till exempel hade zuniindianerna, i sydvästra delen av dagens USA, ett årligt lopp som kallades Tikwawe.

Det tillägnades gudarna som styrde över jordens fruktbarhet och skördar. Loppets distans varierade mellan fyra och 13 mil och kantades av ritualer där olika växter offrades till gudarna.

Pedestrianism på 1600-talet

Ett ursprung till moderna långdistanslopp utan sakrala inslag finns i den så kallade ”pedestrianismen”, som främst utövades i Storbritannien från och med 1600-talet. Över­klassen lät sina betjänter, som kallades ”footmen”, tävla mot varandra och höll vadslagning om vem som var snabbast.

Intresset spred sig och pedestrianismen utvecklades till organi­serad idrott, även om reglerna varierade från tävling till tävling. Loppen hölls oftast i samband med marknader och andra lokala festligheter.

Med industrialiseringen följde ett mer prestations- och resultatorienterat samhälle, präglat av framstegsoptimism. Alltfler insatser mättes och jämfördes – inte minst inom idrotten, och det var inom löpningen som detta först slog igenom.

Långdistansloppen gick länge främst ut på att springa så långt som möjligt under en bestämd tid, alltifrån sex timmar upp till flera dygn. Med tiden blev det dock allt vanligare med något kortare tävlingar eftersom de var mer tacksamma att följa för en publik.

Publikintresset och kommersialiseringen ökade successivt när loppen började hållas på särskilda arenor där det gick att ta inträde, till exempel Stanford Bridge i London och Madison Square Garden i New York.

Löparproffs på 1800-talet

I Storbritannien och USA utvecklades den professionella löpningen under andra hälften av 1800-talet. En av de mer framgångsrika löparna var indianen Lewis Bennett, även kallad ”Hjortfot”.

Genom sin smidiga löpstil och traditionella klädsel blev han populär på båda sidor om Atlanten. En av hans mer uppmärksammade bedrifter var då han i London 1863 sprang 18 559 meter på en timme (cirka 3 minuter och 12 sekunder per kilometer), en prestation som inte överträffades på 34 år.

Vid den här tiden ställdes professionalismen mot amatör­idealet. Enligt den viktorianska moralkultur som genomsyrade västvärlden skulle en idrottsman inte drivas av begär efter pengar och segrar. Den professionella löpningen sågs därför som en ful avart av amatöridrottens förespråkare.

Amatörideal i olympiska spelen

Amatörismen präglade den moderna idrotten under lång tid, inte minst de olympiska spelen, som återupplivades 1896. Även i Sverige, där organiserad idrott började utvecklas kring 1880, var det amatöridealet som gällde.

I slutet av 1800-talet kom det fram amatörlöpare som kunde mäta sig med proffsen, bland andra engelsmannen Walter George som lyckades besegra en av de bästa proffslöparna, skotten William Cummings. Sporrad av framgången lockades George över till USA och blev proffs även han.

Ur träningssynpunkt var han dock proffs redan tidigare, då han sprang varje dag och även experimenterade med nya träningsmetoder, som till exempel fartlek (en fri form av intervallträning).

John Svanberg på proffsgalor

Proffslöpningen nådde sin höjdpunkt i USA under 1900-talets första decennier. Ekonomiskt driftiga manager arrangerade galor på allt från baseballarenor till trav­banor, där amerikanska stjärnlöpare mötte europeiska storheter som lämnat amatöridrotten, däribland den svenske löparen John Svanberg. Denne tog silver på maraton i de olympiska jubi­leumsspelen i Aten 1906.

Många av proffsloppen var seriösa idrottstävlingar, men det fanns också sådana där showinslagen var viktigast och det var vanligt med fejkade svimningar, kollisioner och bråk mellan löparna.

Kring år 1900 etablerades större tävlingsarrangemang, både på nationell och på internationell nivå. Idrotten blev allt mer organiserad med föreningar, förbund, regelbunden tävlingsverksamhet och enhetliga regler.

Maraton i Aten 1896

Maratonloppet hade omgående efter olympiska spelen i Aten 1896 fått status som löpningens stora mandomsprov och arrangerades på flera olika håll redan samma år.

Boston maraton, i dag världens äldsta maratonlopp, hölls första gången 1897. Premiären i Sverige kom året efter, på landsvägen mellan Södertälje och Stockholm. Maraton var då ett lopp för en begränsad skara elitlöpare och skulle så förbli i nära 80 år.

För långloppens del kom 5 000 och 10 000 meter samt maraton att bli officiella mästerskapsdistanser. Maratonloppets längd fastslogs på 1920-talet till 42 195 meter (vilket gällde i London 1908), efter att tidigare ha varierat mellan 40 och 43 km.

När det gäller standardiserad längd på ett banvarv dröjde det till efter OS i Amsterdam 1928 innan det blev 400 meter, vilket var en kompromiss mellan meter- och milesdistanser. (En kvarts mile mäter drygt 402 meter).

Paavo Nurmi och afrikanska löparundret

Under mellankrigstiden började löpare i allt högre grad specialisera sig på sprint, medel- eller långdistans. Träningen blev mer rationell och fokuserad på att nå formtoppar under de stora mästerskapen.

Mediernas betydelse för att popularisera enskilda idrottsstjärnor blev allt viktigare. De stora loppen lämpade sig för dramatiska referat i radio, medan dags- och idrottstidningarna i sina reportage kunde föra publiken närmare idolernas personlighet.

Framgångsrika löpare med kampanda och uthållighet blev nationalhjältar. Ett exempel är Finlands Paavo Nurmi, med sammanlagt nio OS-guld under 1920-talet, som bar en hel nations självkänsla när han sprang in med OS-facklan på Olympiastadion i Helsingfors 1952.

Och hur många etiopier var inte stolta över Abebe Bikila, som personifierade det ”afrikanska löparundret” och vann maratonloppen i de första TV-sända OS-tävlingarna i Rom 1960 (där han sprang barfota) och i Tokyo 1964.

800 meter för långt för kvinnor

Kvinnorna, som i västvärlden nått relativt långt i jämlikhetssträvanden, gjorde friidrottsdebut i OS 1928. Längsta löpdistansen var 800 meter och det sågs som en skandal när kvinnorna tog ut sig i loppet och utmattade sprang i mål. Därefter förbjöds de att tävla på längre sträckor än 200 meter vid OS.

Först från OS 1960 tävlade kvinnor på successivt längre sträckor, men det dröjde ända till 1984 (i EM 1982) innan maraton infördes på damsidan i olympiska spelen.

Motionstävlingar på 1960-talet

På 1960-talet började långdistanslöpningen bli en organiserad motionsform. Särskilda lopp för motionärer arrange­rades eller så startade motionärer och elit i samma tävling. När Lidingöloppet hölls första gången 1965 lockade det drygt sexhundra deltagare.

På 1970-talet startade den första större ”joggingvågen”. Löptränande människor hade tidi­gare betraktats som udda, men nu blev det normalt att springa. Många tilltalades även av frihetskänslan att själv avgöra när, hur långt och i vilken takt ett träningspass ska genomföras.

New York maraton

New York maratons utveckling under decenniet kan tjäna som en symbol för löpningens väg mot en seriös och utbredd livsstil. Premiäråret 1970 startade 126 löpare – bara män – utan att allmänheten tog någon större notis om loppet som hölls i Central Park.

Sex år senare drogs banan om och passerade genom stadens fem stora stadsdelar. Anmälningarna överskred 1 500 och en halv miljon människor kantade banan. Maratonloppet i New York hade alltså utvecklats från perifert evenemang för special­intresserade till stor folkfest.

Stockholm maraton 1979

År 1979 var det premiär för Stockholm maraton, då 2 000 löpare och 100 .000 åskådare fyllde stadens gator. De senaste decennierna har ”stadsmaraton” utvecklats till en global företeelse som oavsett var de hålls samlar löpare från hela världen. Och en allt högre andel av löparna är kvinnor.

Långdistanslöpning har under de senaste två decennierna utvecklats till en livsstil. För vissa är träningen längs vägen mot målet viktigast, medan andra främst lockas av nya utmaningar och upplevelser.

En trend som växer är att springa så kallade ”ultramaraton”, som oftast är på mellan fem och tio mil. När det vanliga maratonloppet blev en folklig företeelse förlorade det också lite av sin status som den ultimata utmaningen.

Individuellt och i grupp

I ett samhälle som blivit alltmer individualistiskt och hälsomedvetet är det logiskt att intresset för den här typen av utmaningar ökar. Samtidigt uppfyller löpningen även behovet av gemenskap, till exempel genom organiserade träningsgrupper inför olika lopp eller arrangerade löparresor runtom i världen.

Resorna är en del av löparkulturens utveckling mot en kommersiell industri, där utrustningen blivit mer avancerad och magasinen med färgstarka löparupplevelser och mer eller mindre vetenskapliga tips ökat sina upplagor.

På internet florerar hemsidor med löparfokus, vilket ökar laddningen, intresset och gemenskapen kring vardagsträningen och inför kommande lopp.

Ett maratonlopp där elitlöpare och motionärer samsas rymmer mycket av långdistanslöpningens historia: kampen om segern, hägrande prispengar, jakten på rekordtider, fysisk och mental utmattning.

Där finns också utmaningen, livsstilen och hälsofrämjandet samt gemenskapen kring det som delas av alla löpare – att lägga de 42 195 meterna bakom sig, inför en publik som får uppleva både folkfest och dramatik.

Publicerad i Populär Historia 8/2010

Fakta: Budbäraren från Marathon

Det mytiska ursprunget till maratonloppet är den grekiske soldaten Feidippides (eller Fillipides) språng-marsch från slagfältet vid Marathon till Aten år 490 f Kr. Sträckan var på knappa 40 kilometer. Efter att ha framfört sitt budskap – att den atenska armén besegrat perserna – ska han ha fallit död ned.

Som i de flesta myter finns det korn av sanning i berättelsen, även om den inte helt och hållet stämmer med verkligheten.

Historiska källor berättar om en budbärare som skickades från Aten till Sparta, en sträcka på 240 kilometer, för att hämta hjälp medan atenarnas styrkor gick mot Marathon för att möta perserna.

Budbärare som i militära syften sprang långa sträckor var vanligt förekommande och även efter slaget vid Marathon var det någon som utförde detta uppdrag. Förmodligen var det dock inte just Feidippides.

Att budbäraren föll ihop död efter genomfört uppdrag behöver inte heller vara sant – bevisligen var budbärarna vana vid att klara av att springa betydligt längre sträckor än 40 kilometer.

I slutet av 1800-talet uppstod en vurm för antikens Grekland vilket födde tanken på att återuppliva de olympiska spelen. När planerna började ta form föreslog fransmannen Michel Bréal ett långdistanslopp som knöt an till historien om budbäraren och slaget vid Marathon. Eller som Bréal uttryckte det: »… ett viljeprov där historiens vingslag kan höras.»

Publicerad i Populär Historia 8/2010