Fult spel och starka känslor

Loppet på 800 meter blev dramatiskt, med vassa armbågar och stängningar. Svensken Björck uppgav efteråt att han hade knuffats in på innerplanen samt fått två slag i mellangärdet och ett i nacken. Syndaren var Finlands Mickelsson som diskades. Samma öde drabbade Björck som hade gett igen.

Vid den föregående landskampen var det svenskarna som hindrat finländarna. Ledaren för Finlands idrottsförbund berättar i sina memoarer att ”till följande gång tränade vi vår egen man att göra likadant… Jag har aldrig haft så roligt på en tävling som den gången.” Ledaren var Urho Kekkonen, senare Finlands president (1956–81), än så länge mest känd som idrottare (finländsk mästare i höjd 1924 med 1,85 meter) och ledare med finsknationell åskådning.
Sådana intermezzon är inte helt ovanliga i friidrottslandskampen mellan Sverige och Finland. Men denna gång, 1931, var relationerna mellan länderna så politiskt infekterade att landskampsutbytet avbröts. Ojustheterna utanför banan förstärkte armbågandet under landskampen.

Finnkampen heter det förstås bara i Sverige, motsvarande finska ”Ruotsi-ottelu” översätts till ”Sverigekampen”. ”Svenskkampen” vore missvisande eftersom det leder tankarna till Finlands svenskspråkiga minoritet. En grupp vars ställning ändå finns med i det komplicerade nationella spel som idrotten ingick i på 1920- och 1930-talen. Finland var en ung stat, självständigt från Ryssland 1917, och i Sverige såg många grannen som lägre utvecklad, ett folk som tillhörde Asien mer än den västerländska civilisationen.

Den första landskampen mellan länderna anordnades 1925, på finländskt initiativ. Liksom för andra nybildade stater var idrotten viktig för att manifestera nationell enighet och styrka. Löpning var särskilt populärt, inte minst genom Paavo Nurmi som tog nio OS-guld 1920–28 och satte världsrekord på tio distanser från 1 500 meter till mer ovanliga 20 000 meter. Också Nurmi skulle få betydelse för friidrottsbråket, i alla fall utanför banan.
Sverige och Finland hade utgjort ett gemensamt rike från 1200-talet till 1809. Ändå, eller kanske just därför, var förhållandet mellan dem spänt. Finsknationella strömningar hade under 1800-talet vänt sig mot den svenska språkliga och kulturella dominansen. Finlandssvenskarna beskrevs gärna som en överklass, mer lojal mot Sverige än mot Finland, anklagelser som levde vidare efter självständigheten. Inom idrottsrörelsen ersattes många svenskspråkiga ledare under 1920-talet med finskspråkiga.

Under inbördeskriget 1918 (eller frihetskriget som var segrarnas term) hade den ”röda” sidan gjort ett misslyckat uppror mot den borgerliga, ”vita”, regeringen. Följderna blev fruktansvärda. Förutom de stupade och offren (främst röda) för politiska mord och avrättningar, dog cirka femtontusen röda av sjukdomar eller svält i fånglägren. Sveriges statsminister Hjalmar Branting (S) tog avstånd från det röda upproret som stöddes av Lenins bolsjeviker, men undvek officiellt stöd till regeringssidan, av hänsyn till den inom arbetarrörelsen utbredda avskyn mot de vita.
Inte minst kritiken mot de fruktansvärda förhållandena i fånglägren ökade klyftan mellan Sverige och det vita Finland. Ytterligare en stötesten var Sveriges ovilja att ingå en militärallians med Finland. Sverige ville gärna ha Finland som utpost mot Ryssland i öster, men inte själv bidra, muttrade finländska politiker.

Ålandsfrågan hade också väckt ont blod. Öarnas befolkning ville tillhöra Sverige och Sveriges politiska och militära ledare ansågs verka för att avskilja Åland från Finland. Resultatet blev dock att Nationernas förbund (FN:s föregångare) gick på Finlands linje, men med garantier för Ålands självstyre och svenskspråkiga karaktär.

Åter till landskampen 1931. Inför fjortontusen åskådare på Stockholms stadion tog Finland revansch för nederlagen 1927 och 1929 med klara 104 poäng mot Sveriges 76. Mer avgörande var att Kekkonen på den efterföljande banketten meddelade att landskampsutbytet på grund av de upphetsade stämningarna skulle avbrytas.
Helt överraskande var inte detta utspel. I den svenska pressen hade röster höjts för att landskampen tog för mycket kraft från andra evenemang. Förbundsledningen var å andra sidan medveten om de inkomster som Finnkampen gav, ett genom tiderna tungt argument inom idrotten.

Finnkampen kan sägas ha fortsatt utanför idrottsbanorna. Paavo Nurmi hade länge omgetts av rykten om att kräva ersättning för att tävla, vilket stred mot amatörbestämmelserna. Inte minst i svensk press hade sådana uppgifter förekommit. Idrottsbladet, som drevs av Torsten Tegnér (signa-turen TT), hade på sin förstasida 24/7 1931 rubriken ”Nurmi får 10.000 kr. i kväll!”, inför en internationell tävling.

När Internationella Friidrottsförbundet, IAAF, tog till krafttag för att ”rena idrotten” hamnade Nurmi i sökljuset. Även om initiativet till utredningen kom från amerikanskt håll fick Sverige i Finland skulden för angreppen på nationalhjälten. Den svenske industrimannen Sigfrid Edström var nämligen ordförande i IAAF:s styrelse och Bo Ekelund dess sekreterare. Den förre kombinerade på ett lönsamt sätt sina handels- och industriintressen med ledarskap inom den internationella idrotten.

År 1932 reste Nurmi till OS i Los Angeles för att delta i maratonloppet. IAAF stängde dock av honom innan tävlingen avgjordes, och i och med det var Nurmis internationella karriär över. I den nationalistiska finska pressen rasade man mot Sverige som ansågs ha stoppat Nurmi för att gynna sin egen löparkung Edvin Wide. En som tog till orda var Lauri Pihkala, högernationell idrottsteoretiker. Så här skrev han i den svenska tidningen Idrottsbladet den 6 augusti 1932: ”Den sista resten av vänskap mellan Finland och Sverige har försvunnit i och med offrandet av Nurmi. Det är det hårdaste slag som drabbat Finland sedan Sveaborgs fall”.

Sveaborg är den fästning utanför Helsingfors som 1808 lättvindigt kapitulerade för ryska trupper i det ödesdigra krig som ledde till att Sverige förlorade Finland. I samma nummer av Idrottsbladet får han svar av Torsten Tegnér, som under rubriken ”Finsk sportjournalist med omtöcknad hjärna drar svaga paralleller” klargör att vänskapen skulle finnas kvar, så länge den svenska stammen finns i kustbygder, ”fast vid sitt germanska ursprung”. Finnarna sågs däremot nedlåtande som ett ”uppkomlingsfolk.”

Protestmöten anordnades i Helsingfors, även om uppmaningarna att tåga mot Aseas kontor –Sigfrid Edström var dess vd – eller bojkotta stadens spårvagnar (som Asea byggt) rann ut i sanden. Kekkonen drev där-emot igenom att även övrigt utbyte inom friidrott skulle upphöra.
Finländska storklubbar var dock måna om att återuppta det lönsamma utbytet. De tillfogade Urho Kekkonen ett knappt nederlag vid förbunds-mötet 1935, då bojkotten upphävdes. När Finnkampen åter genomfördes 1939 hade mycket av spänningarna mellan länderna minskat. Språkstriden hade tonats ned och Finlands riksdag hade förklarat att landets utrikespolitik skulle följa övriga Nordens. Planer som tagits fram om militärallianser med Polen och Baltikum hamnade i papperskorgen.

1937 hade också en bred regering bildats, ”rödmylleregeringen”. I den ingick agrarerna (senare Centern), socialdemokraterna, och liberaler. Det nya samförståndet var påfallande likt de koalitionsregeringar som åren dessförinnan bildats i Sverige, Norge och Danmark.

Samförståndet spreds till friidrottens arenor. I slutet av juli 1939 gick så startskottet för landskampen på Stockholms stadion. På båda sidor vinnlade man sig om att betona det sportsliga tävlandet. Idrottsbladet skrev att ridderlighet förväntades, men naturligtvis lika hård kamp om poängen som tidigare.

Man påpekade också att speakern på Stadion hade fått träna på finska språket för att kunna ge även de finskspråkiga i publiken god service. Det blev en ganska knapp finländsk seger, 112 mot 102 poäng.
Den idrottspolitiska striden var bilagd, men större krigshot tornade upp sig. En dryg månad senare bröt andra världskriget ut och den 30 november anfölls Finland av Sovjet-unionen. 1940 arrangerades visserligen en trelandskamp där också Tyskland deltog, men först 1945 återkom den klassiska Finnkampen.

Efter kriget har landskamperna i princip varit årliga. Kvinnor fick delta i den officiella Finnkampen 1964. En pojk- och en flicklandskamp arrangeras också samtidigt, med stafetterna insprängda i seniorernas tävlingsprogram.

Från 1951 års herrkamp deltar tre idrottare från respektive land i de individuella grenarna, vilket senare också införts för damerna. Fram till 1968 var 800 meter den längsta damdistansen i det internationella tävlingsprogrammet. Successivt har sedan längre sträckor och teknik-grenar som slägga införts för damerna, vars program i Finnkampen numera är identiskt med herrarnas.
Fram till 1970-talet var landskampsutbytet mellan olika länder ganska omfattande. I dag är Finnkampen internationellt unik. Säsongerna fylls av internationella tävlingar där rekord ska slås, mästerskap som EM, VM och OS samt den landskampsform som ännu är kvar, Europacupen med en deltagare från varje land i olika divisioner.

För både Sverige och Finland är landskampandet ekonomiskt viktigt, även om 1970-talets fyllda Olympiastadion i Helsingfors, med femtiotusen åskådare, tillhör historien. Tv-intäkter är dock betydelsefulla.
Att Finnkampen överlevt är kanske snarast en följd av galatävlingarnas rekordjakt. I Finnkampen gäller det för varje tävlande att besegra någon eller några i det motsatta laget – själva resultatet har inte så stor betydelse. Därför kan en räddad femteplats vara ett stordåd och friidrottare som mer sällan har internationella framgångar kan lysa som Finnkampshjältar.

Ett exempel är långdistansaren Evy Palm, som åtskilligt äldre än sina medtävlare sprang hem otaliga poäng för Sverige på 1980-talet. Ett annat är sprintern Bo Althoff, som genom insatser på 100, 200 och 400 meter samt stafett starkt bidrog till landskampssegern 1965 – Sveriges första på tolv år.

Trängningar och andra ojustheter i medeldistansloppen har inte helt försvunnit. I Helsingsfors 1992 gick det så våldsamt till att alla sex löparna på herrarnas 1 500 meter diskades. Några risker för landskampsutbytet medför numera inte sådana intermezzon. Relationerna mellan länderna är så pass goda att enstaka bråk stannar på idrottsbanan.

Finnkampen är i dag idrott, inte politik, även om berusande nationell hänförelse på läktaren gör sitt för att hålla kampandan uppe.

**Publicerad i Populär Historia 9/2015