Omstridd sportimport

År 1906 anlände den engelske boxningstränaren Charles Allum till Stockholm för att ta sig an intresserade elever, inbjuden av Stockholms gymnastik- och fäk

19 juni 2002 av Mats Hellspong

År 1906 anlände den engelske boxningstränaren Charles Allum till Stockholm för att ta sig an intresserade elever, inbjuden av Stockholms gymnastik- och fäktförening. De närmaste åren startade också flera privata boxningsinstitut i huvudstaden, ledda av utlänningar eller av svenskar som tagit till sig sportens finesser utomlands. Men trots dessa försök att introducera boxningen i Sverige ansåg sig arrangörerna av de olympiska spelen i Stockholm 1912 alltför okunniga i ämnet och beslöt att inte ha grenen på OS-programmet.

På 1910-talet arrangerades en del professionella boxningsmatcher i Stockholm. Reglerna var ofta kuriösa och några matcher urartade i rena slagsmål, bland annat en på Råsunda i augusti 1914 mellan dansken Carl Pedersen (senare känd som kabarésångaren Calle Brisson) och den svenske atleten Carl Svensson, ”Calle Sven”.

Myndigheternas inställning till dessa dubiösa tillställningar hårdnade och misstron från ansvarigt håll mot boxningen tilltog. Sedan flugviktaren Erik Hultberg avlidit i augusti 1919 efter en professionell match i Solna infördes ett regelrätt förbud mot professionell boxning i Stockholm.

I Skåne var myndigheternas misstro ännu större; här avslog polisen under 1920-talet till och med ansökningar om tillstånd till amatörboxningstävlingar. Boxningsklubben i Helsingborg fick arrangera sina tävlingar i Helsingör och frakta publiken i båt över Sundet. I Malmö ordnades boxningstävlingar i Arlöv strax utanför stadsgränsen.

Till skillnad från andra kraftsporter som brottning och tyngdlyftning hade boxningen inga rötter i det äldre svenska bondesamhällets lekar och tävlingar. Sporten var en ren import och kom att förknippas med urban arbetarkultur. 1920-talet, när boxning fick sitt erkännande som reglerad idrott i Sverige, var ett decennium som präglades av en påtaglig kulturell amerikanisering. Boxningens genombrott i Sverige sammanföll med introduktionen av jazzen, filmen och bilismen.

Att boxningen snabbt blev populär i breda lager hänger också samman med att sporten producerade den svenska idrottens första riksbekante folkhjälte. Han hette Harry Persson, var född i Stockholm 1898 och senare utflyttad till Hagalund, ett vildvuxet egnahemsområde för arbetarfamiljer strax norr om huvudstaden. Han tog värvning vid Västmanlands regemente redan som sextonåring och blev sedan stensättare. 1921 började han boxas för Solna BK.

Snart upptäcktes hans ovanliga slagstyrka och ryktena började gå om honom som en exceptionell talang. I debutmatchen som amatör i november 1921 ställdes han mot nästan orimligt svårt motstånd: dansken Sören Petersen, silvermedaljör vid OS 1920. Han förlorade den drabbningen, men vann därefter samtliga sina amatörmatcher, alla utom en på knockout.

Redan 1922 blev Harry Persson proffs, till sorg för alla som såg honom som ett olympiskt guldhopp i tungvikt 1924. Men Harry Persson var inte särskilt intresserad av boxning som sport; han ville tjäna pengar och pengarna fanns i proffsringen. Förbudet i Stockholm mot professionell boxning kringgicks enkelt genom att ett slutet sällskap bildades, Allmänna Boxningssällskapet (ABS). Publiken fick först söka inträde i sällskapet och sedan köpa biljetter till matcherna. Under dessa former ordnades en rad boxningsgalor i Stockholm på 1920-talet med Harry Persson som dragplåster.

Efter 15 segrar, en oavgjord match och ett nederlag reste Harry Persson till USA för att möta ännu bättre motstånd. En uppmärksammad seger över Johnny Risko i Madison Square Garden i New York 1926 innebar höjdpunkten i hans karriär. Därefter kom motgångarna. Han förlorade tre matcher i USA och återvände besviken hem med en känsla av att ha blivit orättvist bortdömd i två av matcherna. Hans senare år bjöd på mindre inspirerade insatser och efter en knockoutförlust i första ronden mot norrmannen Otto von Porat, den man som vunnit just guldmedaljen i OS 1924, lade han handskarna på hyllan.

Harry Persson var en folkets man: lång, kraftig, fåordig och värdig, rak och litet stel i ryggen, med tatueringar på bröst och armar. Man kan säga att han förkroppsligade ett proletärt mansideal. Liksom Ingemar Johansson trettio år senare var hans popularitet så stor att han kom att medverka i filmer. 1925 gjorde han en inte oäven roll i För hemmet och flickan.

Han blev snabbt rik – men förlorade snart också sin förmögenhet under oklara former. Han återgick utan större åthävor till sina gamla arbeten som stensättare och krogvakt.

Ordnad amatörboxning hade startat i Sverige 1919, då Svenska boxningsförbundet bildades. Dess förste ordförande blev Ulrich Salchow, berömd som tiofaldig världsmästare i konståkning i seklets barndom. Organisationen stod utanför Riksidrottsförbundet i tjugo år, vilket tyder på att den etablerade idrottsrörelsen försökte hålla distans till den kontroversiella sporten. Man stod alltså länge utan de statliga bidragen, men å andra sidan kom det en talrik publik till boxningsgalorna under de första decennierna. Härifrån kom de inkomster man behövde.

Svensk elitboxning nådde stora framgångar redan på 1920- och 1930-talen. Oskar Andrén, Selfrid Johansson, Bror Persson, Lennart Bohman och Nisse Ramm blev alla europamästare på 1920-talet. Vid OS 1928 tog Nisse Ramm silver och Gunnar Berggren brons. Under spelen 1932 fick Ture Ahlqvist silver och Allan Carlsson brons och vid OS 1936 fick Erik Ågren brons. På 1930-talet steg också en ny publikdragande tungviktare fram i rampljuset, Olle Tandberg, europamästare 1937.

Om man mäter boxningens popularitet i antalet klubbar, deltagare i de stora tävlingarna, publiksiffror eller spaltutrymme i pressen innebar dock 1930-talet ingen uppgång. Sporten stod och stampade. Men under 1940-talet fick den ny vind i seglen. Antalet klubbar växte under detta decennium från omkring 100 till cirka 200. Publiksiffrorna och antalet aktiva boxare var ännu mycket höga. En del av förklaringen ligger i andra världskriget. Dels bildades många militära boxningsföreningar ute på förbanden, dels uppskattades boxningens manlighetsideal under krigsåren. Att kunna försvara sig fysiskt var något beundransvärt. Mot bakgrund av massdödandet i kriget framstod våldet i boxningsringen som tämligen harmlöst.

Efter kriget fick svensk boxning ett nytt affischnamn. 1950-talet var Ingemar Johanssons decennium. Hans karriär fram till VM-titeln i tungviktsboxning 1959 framstår i dag i ett tillbakablickande perspektiv som osannolik. Men trots den feber som rådde kring Ingemar Johansson var boxningen på obönhörlig reträtt under 1950-talet och ännu mer under 1960-talet. Antalet klubbar föll tillbaka och de årliga juniormästerskapen – en gång stora folkfester – lockade allt färre deltagare. Även publiksiffrorna pekade långsiktigt neråt. 1953 infördes ett system med startböcker för alla som aspirerade på att tävlingsboxas. Antalet uttagna startböcker under 1950-talet var omkring 400 per år. Men under 1960-talet sjönk siffrorna ner mot drygt 100 i slutet av decenniet och i början av 1970-talet.

Vad låg bakom denna nedgång? En medicinskt och moraliskt underbyggd kritik mot boxningen växte i omfattning under 1950-talet. I riksdagen ledde folkpartisten Yngve Hamrin ett korståg mot sporten och i mitten av 1960-talet avlöstes han av partivännen Sten Sjöholm i rollen av ”boxningens fiende nummer ett”. Kritikerna i riksdagen försökte förhindra att boxningen fick del av det staliga stödet till idrottsrörelsen.

Så småningom började också en annan fråga komma i förgrunden – man försökte få till stånd ett totalförbud mot proffsboxning i Sverige. Det var i detta boxningskritiska klimat som Sveriges Radio beslöt att inte sända Ingemar Johanssons VM-match i New York i juni 1959. Det var samma tidsanda som fick Svenska Dagbladet att inte ge Ingemar Johansson detta års bragdmedalj, något som nu i efterhand framstår som en horribel felbedömning. Sportens försvarare var nu på defensiven och hänvisade i uppehållande syfte till olika pågående undersökningar av boxningens skadeverkningar. Men 1969 var riksdagen slutligen mogen att gå från ord till handling. En proposition från den socialdemokratiska regeringen om förbud mot proffsboxning gick igenom med klara siffror och den 1 januari 1970 trädde förbudet i kraft.

Boxningen hade alltså stark motvind under decennierna efter andra världskriget, trots spektakulära framgångar för proffsboxare som Ingemar Johansson, Lennart Risberg och Bosse Högberg. Intresset för amatörboxning sjönk. Hotet om förbud och indragning av statsunderstödet utgjorde ingen god jordmån för verksamheten. Man kan förmoda att debatten gjorde många föräldrar mer ovilliga att tillåta sina pojkar att boxas.

I den stora publikens ögon innebar proffsförbudet att boxningssporten vingklipptes och förlorade en del av sin dragningskraft. Boxningen började mer och mer att framstå som en anakronism i den moderna tiden. Försöken att öka säkerheten med olika medel, till exempel huvudskydd och startböcker, hjälpte inte mycket. Det putsade folkhemmet hade ingen användning för en källarsport med asociala drag. 1960-talets antiamerikanska, antikommersiella och pacifistiska strömningar kunde också vändas mot boxningen.

Vad har då hänt under de tre decennier som gått sedan proffsboxningen förbjöds i Sverige? En stor förändring är att invandrarna tagit över sporten. Fram till 1950-talet var boxning en sport för unga män ur arbetarklassen, särskilt starkt förankrad i större och medelstora städer. På 1960-talet började de första invandrargrupperna visa framfötterna i boxning, främst finländare och jugoslaver. På 1970-talet gjorde färgade invandrare entré i de svenska amatörringarna och under seklets sista decennier har invandrarna helt tagit över ringen. Om man granskar namnen på de tio bästa boxarna i varje viktklass år 2000 ska man finna att boxare med invandrarbakgrund är i klar majoritet.

Boxning har blivit den mest invandrardominerade idrottsgrenen i Sverige. Kanske är en förklaring till detta att många invandrare kommer från länder där boxningen har högre status än i Sverige; kanske har det att göra med att framgångar i boxning skapar möjligheter till snabbare avancemang och integrering i det svenska samhället.

Med het vilja och stor risktagning har invandrarboxarna onekligen satt sin prägel på sporten. Frågan är var den varit i dag utan deras engagemang och intresse.

MATS HELLSPONG är professor i etnologi vid Stockholms universitet.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också