När tennisen slog igenom

En ung amerikansk student, Dwight Filley Davis, kontaktade 1899 tre silversmeder i Boston: ”Jag vill beställa en trofé. Det skall vara en rejäl sak, dry

14 mars 2001 av Åke Jönsson

En ung amerikansk student, Dwight Filley Davis, kontaktade 1899 tre silversmeder i Boston:

”Jag vill beställa en trofé. Det skall vara en rejäl sak, drygt åtta kilo sterling silver får ni använda och omvandla till ett kärl med linjer i guld.”

Silversmederna Shreve, Crump och Low kunde efter en tid presentera en trofé, som Davis var nöjd med. På den pampiga pokalen graverades det in:

”International Lawn Tennis Challenge Trophy. Presenterad by Dwight D F Davis, 1900.”

Så skapades en av idrottsvärldens mest åtråvärda priser, segertrofén i tennisens Davis Cup.

Omkring 1000 dollar fick den 20-årige Davis betala för silverpjäsen, en enorm summa pengar vid sekelskiftet, men inte för Davis, som kom från en mycket penningstark familj i St Louis, Missouri.

När tävlingen om Davis Cup varit igång några år konstaterade också donatorn: ”Hade jag vetat, att den här tennistävlingen skulle bli en sådan enorm succé, hade jag låtit göra trofén helt i guld.”

Anor från medeltiden

Som spel var tennis vid sekelskiftet bara några decennier gammalt. Fast det hade haft en förfader redan under medeltiden i jeu de paume. Med handens hjälp gällde det att slå tillbaka en boll över ett snöre (sedermera ett nät). Mycket tyder på att jeu de paume utvecklats i Frankrike redan före år 1200.

Från början handlade det om ett utomhusspel, men entusiastiska munkar i franska kloster antas ha dragit in spelet inomhus. En hel del klosterskolor och biskopssäten utvecklades dessutom till verkliga metropoler för jeu de paume. I de andliga kretsarna blev det så populärt, att den kyrkliga ledningen på vissa platser ansåg sig tvungen att ingripa. Så till exempel förbjöd ärkebiskopen i Rouen år 1245 sina präster att utöva spelet.

Också utanför kyrkans värld fanns det redan på 1200-talet ett stort intresse för jeu de paume. I Frankrike ledde det till att särskilda så kallade bollhus uppfördes. Utvecklingen blev så snabb, att prefekten i Paris 1397 förbjöd medborgarna att utöva jeu de paume under vardagarna. Det blev tillåtet bara på söndagen, sedan det visat sig att borgare och hantverkare lämnat sina arbeten under vardagarna för att ge sig hän åt spelet.

Fransk nationalsport blev jeu de paume under Frans I:s regenttid. Han lät inreda bollhus i alla residensen. I Paris fanns det 1596 inte mindre än 250 bollhus. En engelsk resenär konstaterade efter ett besök i Frankrike 1598: ”Det fanns fler jeu de paume-spelare i Frankrike än öldrickare i England.”

Under denna tid skedde också en modernisering. Från slutet av 1400-talet hade handen ersatts av en så kallade battoir. Det handlade om en med pergament överspänd träram. Under 1500-talet övergick man till racket. Reglerna förblev däremot desamma.

Målet var att slå tillbaka bollen till motståndarens planhalva och poängen var vunnen om motståndaren inte förmådde returnera bollen före andra studsen, slog den i nät eller utanför sidlinjerna. Serve innebar att bollen måste slås mot en viss del av banan och poängen räknades som 15, 30, 45 och game. Matcherna spelades i set som bestod av games.

Spreds till England

Jeu de paume spred sig också till England, där det gjordes till överhetens tidsfördriv. Henrik VIII gick under sin regenttid på 1500-talet så långt, att han helt enkelt förbjöd ”vanligt folk” att utöva spelet. Hans bollhus i Hampton Court Palace är fortfarande ett synbart bevis för den engelske kungens stora intresse. Den engelska beteckningen för jeu de paume var tennis.

Även i Sverige lät Erik XIV uppföra ett bollhus. 1627 byggdes Stora bollhuset i den ”Kongl. trädgården” i Stockholm och 1648–53 Lilla bollhuset. I början av 1700-talet dog jeu de paume ut i Sverige. Franska revolutionen gjorde slut på det spel som länge betraktats som Frankrikes nationalsport.

I England fortsatte man emellertid att utöva spelet. Det var också en engelsman, major Clopton Wingfield, som kom att modernisera spelet. Han tog bort väggarna, som det varit möjligt att studsa bollen i. Den 22 februari 1874 lämnade major Wingfield in sitt patentbrev till skråkammaren i London. Han var nämligen ute för att tjäna pengar på sin vidareutveckling av det så traditionsrika spelet. Spelsugna erbjöds därför möjligheten att för fem guineas få köpa kautschukbollar, fyra racketar, ett nät och spelregler.

Redan året därpå kunde major Wingfield marknadsföra en lista, som upptog namn på kända personer vilka köpt hans idé. Även reglerna hade modifierats något och som underlag skulle kortklippt gräs i fortsättningen gälla. Det var så lawntennis kom till.

Rötter i 1800-talet

I Wimbledon såg All England Croquet Club 1875 till att en av gräsplanerna omformades för det nya spelet. Intresset för lawntennis visade sig så stort, att klubben redan året därpå upplät fyra banor. 1877 fann klubben det lämpligt att ändra namnet till All England Croquet and Lawntennis Club och man instiftade samma år det engelska mästerskapet i singel för herrar i Wimbledon. I major Wingfields regelsamling hade planen fått formen av ett timglas, men 1878 övergick man till en rektangulär spelplan.

Historien om Davis Cup hade alltså sina rötter i det förra seklet. Men det fattades fortfarande en internationell tävling för tennisen. Så när som på en högst inofficiell match mellan ett franskt och ett brittiskt lag under de första olympiska spelen i Aten 1896 hade det inte förekommit något internationellt utbyte.

Den nationella rivaliteten inom tennisens revir hade alltså ingen scen att tävla på. De brittiska spelarna ansågs dock som de bästa i världen, inte minst sedan bröderna Doherty visat sin spelskicklighet på 1890-talet.

Tennisen hade redan då fått sina olika stilar. Den brittiska byggde på teknik, medan de amerikanska spelarna mera använde sig av kraft. Medan britterna stod kvar på baslinjen och spelade, rusade amerikanerna direkt på nät.

Amerikansk dubbelmästare

Inte minst Dwight Davis var en typisk representant för den ”hårdföra” amerikanska stilen. Han var vänsterhänt och hade den vassaste serven i USA, lärde sig dessutom att skruva bollarna och blev 1899 amerikansk dubbelmästare tillsammans med universitetskamraten Ward.

I USA utövades tennisen till en början nästan enbart vid universiteten på östkusten. På våren 1899 gav sig tre Harvard-studenter, däribland Dwight Filley Davis, ut på en ”missionsturné” för tennisen. Deras mål var att sprida det nya spelet över den amerikanska kontinenten. Tennisturnén utvecklade sig till en enorm propaganda för sporten.

När Davis summerade sina intryck av den, konstaterade den unge tennisidealisten:

”Om en enkel turné kan ha en så positiv effekt för spelets utbredning, hur välgörande för tennissporten globalt skulle inte en internationell tävling kunna bli.”

De tankarna på något av en världsmission för tennisen ledde Dwight F Davis till silversmederna i Boston och vidare till ett brev som James Dwight, ordförande i USA:s Tennisförbund, skickade till G R Mewburn, sekreterare i den brittiska tennissammanslutningen, den 16 januari 1900.

I brevet berättade han, ”att en av våra spelare har skänkt en trofé till oss, som är tänkt att bli ett slags internationell utmanarcup”.

En hel del möda lades också ner, när det gällde utformningen av tävlingen. Man kom fram till, att varje match skulle bestå av fyra singlar mellan två spelare från varje nation och en dubbelmatch. Spelarna i dubbeln behövde inte vara desamma som i singelspelet. Alla matcherna skulle avgöras i bäst av fem set.

Varje lag hade också rätt ett utse en kapten. I de ursprungliga reglerna för Davis Cup skrevs dock inte in, att kaptenerna skulle ha en aktiv roll som lagledare under matcherna. Men den rollen blev snart sedvänja och kom därmed att särskilja Davis Cup från andra tennisturneringar, där spelarna inte har rätt att få någon som helst hjälp under matcherna.

Sedan även det brittiska tennisförbundet godkänt reglerna var det fritt fram att börja spela om Davis Cup. Deltaga i tävlingen kunde alla nationer som hade en erkänd tennisorganisation. Det första året ”godkändes” USA, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Kanada, Indien och Storbritannien.

1902 kom Sverige in i den exklusiva tennisförsamlingen, då tillsammans med Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Holland, Norge och Schweiz.

Storbritannien mot USA

Men premiäråret var det bara Storbritannien som utmanade USA. Visserligen var bröderna Doherty förhindrade att ingå i laget, men ändå trodde man inte det skulle vara några problem att få ihop ett brittiskt lag med sådan slagkraft, att USA skulle besegras.

Trion Arthur Wentworth Gore, Edmund D Black och Herbert Roper Barrett tog båten från Liverpool, sedan tiotusentals tennisentusiaster hade tagit farväl av de brittiska spelarna på Eustons järnvägsstation i London den 28 juli.

Den 4 augusti anlände britterna till New York. Tre dagar senare skulle matchen börja på ”the Longwood Cricket Club” i Boston, men då britterna inte hade tillgång till någon träningsarena, inledde de i stället vistelsen i USA som turister och tog tåget upp till Niagarafallen.

Tillbaka i Boston möttes de av ett våldsamt regn, som tvingade arrangörerna att skjuta upp matchen om Davis Cup en dag. Den 8 augusti spelades de två inledande singlarna. Hettan var enorm, solen brände och på centercourten rådde rena bastuvärmen.

USA:s Malcolm Whitman inledde med att besegra Gore, som varit Wimbledon-finalist året innan, i tre raka set. Black lyckades bjuda Dwight Davis lite bättre motstånd, men fick se sig besegrad efter fyra set.

De båda matcherna spelades samtidigt. Det var inte bara två olika spelstilar som möttes, också i uppträdandet mellan bollarna skilde lagens spelare sig radikalt åt. Efter varje set sprang de två amerikanska spelarna in i omklädningsrummet. Under sjuminuterspausen sökte man inte bara skugga utan Whitman och Davis tog också en kall dusch för att kyla ned sig.

För Gore och Black var något sådant inte att tänka på, en brittisk spelare lämnade inte centercourten mellan seten. Så de satt där och väntade i den tryckande värmen.

USA mot seger

Dagen därpå förde Davis och Holcome Ward fram USA till ointagliga 3–0 genom att avfärda det brittiska dubbelparet Black/Barrett med 6–4, 6–4, 6–4. Dwight Davis hade i högsta grad bidragit till att hans trofé inte skulle behöva fraktas över Atlanten. USA kunde betrakta sig som världsmästare i tennis.

För de brittiska spelarna handlade det om en bitter hemresa. Några problem att hitta förklaringar till det så snöpliga nederlaget hade man inte. I ett brev skrev Barrett att ”arenan var vedervärdig”.

Och han utvecklade de kritiska synpunkterna på tennisarenan i Boston:

”Försök att föreställa er en tennisplan i England, där gräset är det längsta ni någonsin stött på; fördubbla den längden på gräset och ni har exakt hur banorna såg ut i Longwood. Näten var en skam för civiliserad tennis, de hölls uppe av futtiga rep, som ständigt sjönk ned fem till sju centimeter. För att inte tala om bollarna. De var fruktansvärda – mjuka och tjocka – och vid de amerikanska servarna kom bollarna emot en i en närmast ägglik form.”

Davis gör karriär

Fördel av hemmaplan har även sedan dess haft sin betydelse i ”Davis Cup”. Dwight F Davis var också som dubbelspelare med i finalen 1902, då USA på nytt triumferade. Han visade också sina framfötter på det juridiska området och nådde ”världsklass” även i det civila. Efter en del år som statssekreterare utsågs han till krigsminister 1925. Då hade han redan fått en alldeles speciell position genom sin ”Davis Cup”.

Fyra år senare bar det av till Filippinerna som generalguvernör. Som diplomat blev det mer tid över för tennisen. Men stundtals beklagade han sig över, att främlingarna ofta hellre ville prata om Davis Cup än om viktiga statsangelägenheter – fast det kanske mest var för att omge sig med en klädsam ödmjukhet. I mer privata kretsar var han nämligen mycket stolt över det förutseende som han hade visat prov på genom sin cup.

Davis var övertygad om att idrott, och då i synnerhet tennis, kunde hjälpa människor från olika länder att bättre förstå varandra och befästa vänskap.

Dwight F Davis lär också i livets slutskede (han dog 1945) ha haft en önskan:

”Försök att hålla liv i tävlingen, vare sig det är krig eller fred i världen.”

Dwight Davis tycks inte ha behövt oroa sig, hans Davis Cup lever i allra högsta grad, trots sina 94 år!

Åke Jönsson är journalist och författare. För närvarande arbetar han på del II i en serie om Landskronas historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också