När leken blev allvar – om svensk idrotts historia

År 1899 inträffade två händelser som, oberoende av varandra, bekräftade ett nytt inslag i stockholmarnas dagliga liv. Det året anlades den första riktiga

20 december 2001 av Lars Ericson Wolke

År 1899 inträffade två händelser som, oberoende av varandra, bekräftade ett nytt inslag i stockholmarnas dagliga liv. Det året anlades den första riktiga offentliga lekplatsen för barn i Vasaparken på Norrmalm, där barn kunde leka och idrotta. Det var ett helt nytt inslag i stadsbilden. Även för de vuxnas fritidssysselsättning skedde viktiga steg. Under 1899 hölls de sista idrottstävlingarna på Svea livgardes idrottsplats mellan kasernerna på Linnégatan och Gustav Adolfskyrkan. Istället för idrottsutövande knutet till militära exercisplatser skapades en ny arena enkom för idrott och med plats för en större publik. I Stockholm skedde detta för första gången genom Idrottsparken, som invigdes år 1896 och som tre år senare helt övertog rollen som stadens främsta offentliga idrottsarena. Tidigare hade idrotten utövats på bland annat Svea livgardes IP, Svea ingenjörkårs kaserngård på Kungsholmen och en rad andra provisoriska anläggningar, som löp- och gångbanorna längs Drottningholmsvägen och landsvägen mellan Stockholm och Södertälje.

Urbaniseringen under 1800-talets senare del gjorde att Stockholms befolkning ökade från 93 000 år 1850 till drygt 300 000 år 1900. Därmed skapades förutsättningarna för offentliga aktiviteter som kunde samla en stor publik och som kunde ge innehåll och mening åt människornas fritid. Ett viktigt idéhistoriskt skifte ägde nämligen rum i och med att det i det nya, urbaniserade Sverige blev alltmer legitimt att anstränga sig på fritiden, så att säga till ingen nytta, istället för att satsa all sin kraft på arbetet i jordbruket. Kring det förra sekelskiftet började allt större grupper i det svenska samhället få tillgång till ledig tid vid sidan av arbete och sömn – fritiden hade gjort entré. En ny syn på barnets behov av lek började också växa fram.

Vid samma tid växte också ett folkligt intresse för den egna hälsan och välbefinnandet fram. Nu skulle både de vuxnas och barnens behov av fritidssysselsättning i allmänhet och lek- och idrottsaktiviteter i synnerhet tillgodoses. Lekplatser och idrottsanläggningar började byggas, där man antingen kunde aktivera sig själv eller delta som en mer eller mindre passiv åskådare. Den moderna publikidrotten gjorde entré under en, historiskt sett, mycket kort period och var i stort sett konsoliderad vid det nya seklets, 1900-talets, ingång. Förändringarna skedde förvisso inte över en natt, men de centrala skeendena är ändå koncentrerade till ett mindre antal år inför förra sekelskiftet. Det var mot slutet av 1800-talet som stockholmarna fick möjlighet att fylla sin fritid med bland annat skridskoåkning på allmän bana (1884), besök på friluftsmuseet Skansen (1891) eller visning av rörlig film (1897). Mot slutet av 1800-talet föddes också Svenska turistföreningen.

Det gamla bondesamhällets lekar och tävlingar, utövade vid vägkorset eller någon annan naturlig samlingsplats i bygden, utvecklades och reglerades. Viktiga impulser kom från den lingeanska traditionen av kollektiv gymnastik och militärens fysiska övningar. Från utlandet, i synnerhet de brittiska öarna, inhämtades idéer och värderingar om hur en reglerad idrottsutövning i olika grenar skulle bedrivas.

En av de tidiga stora tävlingarna var den första internationella roddregattan i Norden, som ägde rum i Helsingborg den 14 juli 1868 och som samlade 20 000 åskådare. I Stockholm ägde roddtävlingar inför publik rum från 1867 och på 1880-talet blev rodden den stora publiksporten i huvudstaden. De fem bröderna Wirström, ”den svenska idrottens första nationalhjältar”, dominerade under hela 1880-talet under stora regattor i Tynningösundet.

Under 1870- och 80-talen grundades en rad idrottsföreningar som alla hade det gemensamt att de var specialföreningar som koncentrerade sig på i huvudsak en gren. Nya föreningar tillkom när vissa medlemmars intresse vaknade för andra typer av idrott. Men från och med 1890-talet skedde en förändring då allt fler föreningar fick flera grenar på sitt program. Nu spreds också idrottsföreningarna ut till Stockholms ytterområden där den fattigare befolkningen, inte minst på Södermalm, började engageras. Istället för 1880-talsföreningar som Stockholms roddförening och Stockholms allmänna skridskoförening skapades under seklets sista decennium bland annat Allmänna idrottsklubben (AIK) och Djurgårdens idrottsförening, båda grundade 1891. Mycket typisk för utvecklingen var den 1889 grundade Hammarby roddförening, som 1897 omvandlades till Hammarby idrottsförening med en rad olika grenar på programmet.

Till en början var dock alla tre föreningarna mer att likna vid kvartersklubbar. AIK:arna bodde i området kring Biblioteksgatan på nedre Norrmalm, djurgårdarna på eller i närheten av

Långa Gatan på Djurgården och Hammarbys första aktiva medlemmar stod att finna på Bonde-, Ersta- och Tjärhovsgatan på östra Södermalm. Först senare spred sig föreningsaktiviteterna till hela staden. De ”tre stora” i dagens stockholmsidrott har således alla sina rötter i det förra sekelskiftets idrottsliv, även om de under sin första tid hade sällskap av en rad minst lika aktiva och stora föreningar, nu sedan länge avsomnade.

Inte sällan var det medel- och överklassens män som började ägna sig åt idrott. Grosshandlare och bokhållare var frekventa på arenor och i träningslokaler. Men även mer renodlade arbetarföreningar och -idrotter började växa fram. Idrotten i Stockholm och resten av Sverige var dock massivt enkönad inför det förra sekelskiftet. Kvinnor förekom i ganska stor utsträckning i publiken, men mindre bland utövarna. Ett undantag var de tidiga roddregattorna kring Vaxholm åren runt 1870, då kvinnor och män ur skärgårdens fiskarbefolkning mötte manliga sommargäster, ”amatörer inom handelsståndet i huvudstaden”, som en tidning uttryckte sig i sitt referat. Mot slutet av 1800-talet fanns det sju renodlade kvinnoföreningar och i flera andra föreningar fanns kvinnliga medlemmar. Men i idrotter där kraft och maximal fysisk ansträngning var viktiga saknades helt kvinnliga deltagare. Dessutom gjorde restriktiva klädregler i enlighet med tidens kvinnosyn sitt till för att ytterligare begränsa kvinnornas valmöjligheter. I idrotter som gymnastik, simning och skridsko, men även tennis och cykel, var emellertid många kvinnor aktiva.

Den enda lagsporten med kvinnliga utövare var bandy, även om det kvinnliga inslaget även här tycks ha varit av mycket begränsad omfattning.

Mellan 1884 och 1905 var skridskoåkning för allmänheten på Nybrovikens skridskobana ett omtyckt folknöje för stockholmare av båda könen. Men kvinnoidrottens stora entré skulle dröja långt in på det nya seklet, och inte förrän 1908 ingick de första kvinnorna i en svensk OS-trupp.

Typiskt för den tidiga idrottens slagsida socialt, yrkesmässigt och ur ett könsperspektiv var det stora militära inslaget, såväl bland ledare som aktiva. Många idrotter, som löpning, simning, ridning, orientering och självfallet skytte hade klara militära kopplingar. Ända fram till 1910-talet, och på ledarsidan långt senare, skulle militärer utgöra en mycket viktig del av idrottsrörelsen. Men redan på 1890-talet förekom en debatt som framhöll det orättvisa i att militärerna i praktiken kunde utöva sina idrotter i tjänsten och därmed vann fördelar gentemot civila amatörer. Detta tillbakavisades dock av bland andra officeren Viktor Balck, ”den svenska idrottens fader”, som hävdade att en krävande tjänst tvärtom tärde på de militära idrottarnas krafter.

I början av 1880-talet ägde stora idrottstävlingar rum på exercisplatsen Sannahed utanför Kumla inför kanske 20 000 åskådare. Men redan dessförinnan hade en stor idrottspublik samlats i Stockholm, nämligen den 21 maj 1882 då en idrottsfest arrangerades på Ladugårdsgärde av Stockholms garnison. Underbefäl och manskap från åtta stockholmsförband, som i praktiken fungerade som tidiga idrottsföreningar, tävlade i språngmarsch med gevär och packning med eller utan hinder 100, 200 och 400 meter samt löpning, gång och en del andra grenar. Inspiration hade hämtats från samtida armé- och flottävlingar i engelska Portsmouth.

Under 1890-talet formligen exploderade utbudet av lokala, nationella och internationella tävlingar i friidrott, simning, skridsko, skidhopp, längdskidåkning, tyngdlyftning med mera. Vid nyåret 1900 gick Stockholm in i det nya seklet som idrottsstad med reglerad träning och tävlingar inför publik, bedrivna av organiserade föreningar. Fritidssysslor hade utvecklats till systematiskt bedriven sport. I detta avseende skedde skiftet mellan det nya och det gamla under 1880- och 90-talen.

Det var en utveckling som bekräftades den 9 februari år 1901, då de första Nordiska spelen invigdes i ett vackert Vinterstockholm. Spelen var tänkta att vara en nordisk motsvarighet till de olympiska spelen med tävlingar i bland annat skridsko, ishockey, curling, fäktning och skidstafett. Dessutom ingick en kappritt mellan Stockholm och Enköping i programmet.

Stockholmsidrottens tidiga utveckling kröntes med ”solskensolympiaden” 1912 på huvudstadens nyuppförda stadion. Men det var entusiasterna, med eller utan uniform, som på 1880- och 90-talen kämpade på kaserngårdar och tidiga idrottsplatser, som lade grunden till den moderna idrottsstaden Stockholm.

Lars Ericson är forskningschef på Krigsarkivet i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också