Från blodigt allvar till lek för kungar

I över femhundra år ingick tornerspel och riddarlekar som en självklar ingrediens i festligheter i samband med furstliga bröllop, barndop och kröningar. Oc

13 mars 2001 av Folke Schimanski

I över femhundra år ingick tornerspel och riddarlekar som en självklar ingrediens i festligheter i samband med furstliga bröllop, barndop och kröningar. Också politiska traktat och allianser – som den mellan Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike – förgylldes av dylika arrangemang.

Här fanns alltid en dröm om riddaridealet, och det är att märka att riddarlekar och tornerspel inte bara var en medeltida företeelse utan levde kvar som en fin tradition långt efter det att riddarens tid var över på slagfältet.

Även Sverige har haft sina riddare och kavaljerstraditioner. Gustav Vasa var en stor gynnare av tornerspel, och Gustav II Adolf, Kristina, Karl XII och till och med Gustav III anordnade någon form av riddarspel. (Det återspeglas i Livrustkammarens omfattande samlingar, som utställningen naturligtvis också passar på att visa.)

Del av militär utbildning

Under högmedeltiden var torneringarna en allvarligare angelägenhet än de sedan blev. Innan en ung ädling kunde bli en sann riddare måste han underkasta sig en lång och mödosam skolning i etikett, ridkonst och framför allt vapnens bruk.

Den militära utbildningen inleddes redan vid mellan tolv och sexton års ålder; folk levde ju inte så länge på den tiden. Syftet var inte bara att utbilda sig för strid utan också att härda sig mot akut smärta och påfrestningar i strid. Roger av Hovedon understryker i slutet av 1100?talet att “en yngling måste ha fått se sitt blod flyta och känt tänderna bräckas under motståndarens slag, han måste ha slungats i marken tjugo gånger ... på så vis kommer han att vara i stånd att gå ut i verklig strid med hopp om seger”.

Även idag talar ju yrkesofficerarna om behovet av realistiska stridsövningar. Behovet är nog lika gammalt som kriget självt, och torneringarna var den första tillämpningen.

Krönikeskrivaren Nithard talar om ryttarlekar i form av fingerade slag redan år 842. Femhundra år senare var de en central del av det militära livet i hela Europa. I begreppet tornering ingår ingalunda bara tvekamp, utan det kunde röra sig om mängder av inblandade personer. Understundom drabbade, alltså på lek, ganska stora kavallerienheter beväpnade med allehanda vapen eller infanteristyrkor, inklusive båg? eller armborstskyttar, samman ute i det fria.

Målet var sålunda inte att ta kål på motståndaren, men som en morot utdelades lösensummor eller den besegrades rustning eller hästar. Realismen var dock ibland så stor att det ändå sårades eller dödades en del kombattanter.

Kyrkan var kritisk

Kyrkan var till en början ganska avogt inställd mot de här upptågen. Den tyckte att de medel som slösades på dylika övningar kunde använts till något bättre, till exempel på korståg. Man ansåg att de inte precis bidrog till människokärlekens ideal och ibland nekades rentav stridsmän som stupat i masstorneringarna en kristlig begravning.

Från senare delen av 1200?talet kommer så äntligen det vi ser framför oss i Ivanhoe eller Robin Hood eller i Wagners riddaroperor, nämligen tvekampen eller dysten, som det heter på fackspråk. Den kunde utkämpas antingen till häst eller till fots. Svärd och framför allt lans användes som tillhygge, och vad saken gällde var att peta motståndaren ur sadeln eller bryta hans lans, ett av de uttryck som levt kvar till modern tid.

De här lansarna mättes noggrant; de kunde för resten uppnå en längd av över fyra meter. Men även yxor och klubbor förekom vid de klassiska torneringarna.

Vapnen gjordes ofarliga

Tydligen fanns det skyddsombud även på medeltiden. De parerande riddarrustningarna fyllde ju samma funktion som skydden på våra ishockeyspelare. Vapnen gjordes ofarliga genom att de helt enkelt trubbades eller bröts av före striden eller – vad gäller lansar – var uppdelade i flera leder. Men detta kom aldrig att gälla generellt, eftersom man skilde mellan två typer av strid: a l’outrance, där skarpa vapen nyttjades, eller a plaisance, där man inte slogs för att döda.

Rättssystemet var ännu så primitivt att tvekamp sågs som yttersta medlet att lösa en kvistig tvistefråga, även om det redan då fanns starka inslag av fair play?regler. (Från de här juridiska torneringarna härstammar uttrycket “handsken är kastad”.) På så vis förebådar tornerspelen våra dagars sporttävlingar, och en annan likhet ligger i att torneringarna ju var stora publikevenemang.

Varje riddare hade en dyrbar rustning och en häst som speciellt tränats för denna sorts kamp. För honom eller hans uppdragsgivare betydde detta en stor investering i både pengar och utbildning.

På 1400?talet började man rentav upprätta plank för att skydda springarna och för att hålla ryttarna isär. Sådana försiktighetsåtgärder tillkom alltså inte i första hand av humanitetsskäl eller djurvänlighet utan på grund av krassa överväganden. Fast av hänsyn till publiken kunde man inte gå hur långt som helst – det måste ingå ett faromoment för att tävlingarna skulle vara njutbara för åskådarna. Så skranktorneringarna bröt inte igenom totalt.

Kvinnor på 1200?talet

Det vi gärna förknippar med torneringar är ju kvinnans roll. Om den vittnar de höviska kärleksromanerna och de sånger som trubadurer och minnessångare spred från hov till hov.

I romantiserade framställningar blev ofta en förnäm dam belöningen åt den segrande unge riddaren, fast i verkligheten förekom detta sällan. Icke desto mindre blev kvinnans roll med tiden betydande.

Under senare delen av 1200?talet började kvinnor att bevista torneringar. Riddarna bar gärna en favör, det vill säga den åtrådda damens klädesplagg, t ex genom att knyta en rikt broderad ärm eller en fladdrande slöja kring lansen.

En förnäm kvinna kunde också fälla utslaget vid oklara utgångar. Det förekom rentav att adelsdamer under särskilda sköld? och vapeninspektioner beskådade riddarnas hjälmar före evenemanget. Genom att låta kasta dem till marken sållade de ut icke önskvärda kandidater.

Trollkarlar och drakar

Med tiden utvecklades tornerspelen till dyrbara tillställningar och det teatrala momentet kom in. Således tillkom allegoriska spel med vandrande riddare, trollkarlar, undersköna damer, förtrollade slott, jättar, dvärgar, eldsprutande drakar och verkliga djur. De stridande representerade då ofta särskilda roller eller karaktärer och om scenmanuset var fastställt var utgången ibland given – som i American Wrestling i dagens kabel?TV.

Sådana evenemang kunde pågå i flera dagar, ja till och med månader. Också priserna blev alltmer påkostade. Nu handlade det inte längre om de besegrades vapen eller hästar utan om ädelstenar eller rikt dekorerade vapen. Ej heller belönades enbart tapperhet och skicklighet i kamp utan också sådant som hur elegant rustningen var eller hur långt deltagaren färdats.

Här ser man en märklig likhet med den moderna sportens utveckling, där inte bara äran blivit segrarens lön utan också stora penningbelopp. En direkt linje från riddartiden till det sjuttioårsjubilerande vasaloppet utgör seden med kranskullan vilken först tillämpades under medeltidens torneringar.

Den ursprungliga tanken med torneringarna, alltså moralisk och vapenteknisk utbildning för strid, blev mindre viktig – man kan nu tala om tornersport.

Som antytts handlade det dessutom inte bara om att visa sig djärv och duktig utan också om att pråla med dyrbara rustningar, överdådiga dräkter och fina vapen. Den här materialistiska tendensen blev märkbar ungefär vid 1400?talets slut. I dessa haute couture?visningar deltog också berömda kungligheter som kejsar Maximilian II av Tyskromerska riket. En annan potentat, Henrik II av Frankrike, omkom till och med vid ett tornerspel.

Blev planerade skådespel

Under seklernas gång blev de militära konflikterna allt mindre beroende av individuella prestationer och det är då inte konstigt att de gamla riddarspelen i verklig mening dog ut. Ja, egentligen dog de inte ut utan övergick i en ny fas. I 1500?talets Italien blev de helt enkelt omsorgsfullt planerade skådespel. Men uppvisningar av ryttarskicklighet var fortfarande en viktig del av spelen.

Möjligen uppstod ur dessa den sista fasen av tornerspelens historia, de s k karusellspelen, en ryttarbalett där det enda stridsmomentet bestod i att med en mycket lätt lans angripa en quintanfigur, ofta placerad i arenans ände. Quintaner var små figurer som föreställde förhatliga objekt som exempelvis morer eller turkar, så här fanns ett tydligt inslag av främlingshat.

Man kunde också rida till storms mot upphängda ringar som man elegant fångade på sin lans. Detta skedde vid den då 17?årige Karl XI:s tronbestigning 1672 då den unge monarken själv, rikt utstyrd, sprängde fram mot en sådan ring på den magnifika Rännarbanan på nuvarande Hötorget i Stockholm. (Han fångade ringen.)

Fest vid Solkungens hov

De mest överdådiga karusellspelen avhölls förstås vid Solkungens hov på Versailles, och kompositörer som Lully förevigade den pampiga musik som spelades vid dessa ryttarlekar. Karl XI:s karusell hade sin direkta förebild i den ryttarfest som Ludvig XIV anordnade på Place de Caroussel i Paris tio år tidigare.

I Sverige var den här typen av tornerspel ett insignium för vår stormaktsställning under 1600?talet. Bemälde Karl XI ville i en allegori vid sin kröning rentav framstå som Europas räddare undan hundturken. Här har vi för en gång skull ett historiskt bevis på att även vi svenskar tänkt europeiskt – när man nu ska in i det Förenade Europa.

Betecknande nog upphörde dessa dyrbara evenemang långt före stormaktstidens definitiva slut. Men under Gustav III, som stod under inflytande av det sena 1700?talets nya romantisering av riddarepoken, tog tornerspelen fart igen. Han ville dessutom ingjuta mer mod i adeln som ett led i sitt patriotiska program, ty trots vad Tegnér skriver var Gustav mycket fosterländskt sinnad.

Av dessa skäl ville tjusarkungen liksom sina ämbetsbröder ute på Kontinenten ge riddartiden en förnyad tribut. Men tidsandan satte onekligen sin prägel på det hela och Gustav skapade en sorts totalteater som leder tankarna till nutida regissörsdemoner som Cecil B de Mille eller Peter Brooke. Flera riddarspel anordnades, bland annat på grundval av Tassos berömda verk Det befriade Jerusalem, varvid han byggde upp ett sceneri med drygt 300 deltagare, utklädda till antikens folk, kineser eller negrer.

Gustav III lyckades entusiasmera både släktingar och hovfolk att studera gamla skrifter där tornerspel beskrevs. Det var en hobby han hade, men alla var inte glada; Axel von Fersen suckade i sina dagboksanteckningar över kungens riddarvurm.

Även på 1800?talet, närmare bestämt 1839, fick en excentrisk skotsk jarl vid namn Archibald Montgomerie för sig att anordna en stor “medeltida” tornering, fast efter månaders omsorgsfulla förberedelser kom ett slagregn första dagen och spolierade alltsammans. Denna extravaganta demonstration av rikedom, som inte kom till egentligt utförande, skulle ruinera släkten för en generation framåt.

Tornerspel i Stockholm

När nu Livrustkammaren, Sveriges äldsta museum, tar initiativet till en stor expo om riddarlekar och tornerspel, krönt av “äkta” tornerspel under Stockholms vattenfestival i augusti, får man hoppas att det inte går så illa för de svenska arrangörerna som för den skotske earlen.

Vad lord Montgomerie inte tänkte på var att kontakta sponsorer, men här gör Livrustkammaren allt som står i deras makt. För några tusenlappar kan man få med sin företagslogo på ryttarstandar eller vapensköldar och man ser i andanom hur t ex en Volvoriddare kastar en Saabriddare ur sadeln. På så vis kan man undermedvetet tillämpa allegoritanken på modern svensk företagsmiljö.

Utställningen blir en osedvanligt rikhaltig tillställning. Ett fyrtiotal museer i Europa med världens förnämsta samlingar har bidragit med unika lån.

Rustningar och vapen som aldrig tidigare visats kommer från Wien, London, Madrid, Paris, Dresden och Köpenhamn. Likaså visas ett rikt urval av praktfulla manuskript med färgsprakande illustrationer, vävda tapeter och annat som belyser århundraden av storslagna torneringar, karusellspel, parader och furstliga upptåg. Ett av de många sevärda objekten är en kunglig rustning i inte mindre än 87 delar med tanke på de skilda kampformer som delarna skulle användas till.

Man har som moderna museimän (änskönt kommissarien för den här utställningen är en kvinna vid namn Lena Rangström) brukar göra tänkt också på barnen. Dessa kan mot en avgift av 75 kr bli medlemmar i en särskild riddarklubb. För detta får man en medlemstidning vid namn Riddarposten “med mycket bilder och läsning om rustningar, riddare, borgar, hästar, torneringar m m” samt en rad andra förmåner.

Naturligtvis skall ingen mindre än kungen inviga det hela, dock inte genom att delta i några tornerspel. På morgonen den 13 juni skall man fatta posto vid Drottninggatan, för då kommer ett lysande följe med riddare och jungfrur att leda oss till utställningen. Tornerspelen i augusti avhålls förstås på Riddarholmen, och då kommer tornerare från när och fjärran, bland annat två svenska grupper.

Det har länge förekommit tornerspel som turistarrangemang på Kontinenten. Kända är ju spelen i Siena men också på ett vasaslott, det vill säga den polska grenens, nära staden Torun har man haft tornerspel varje sommar. Till domare eller bedömare av de nutida riddarnas skicklighet har man ganska logiskt utsett den gamle hästsportreportern Anders Gernandt.

Publicerad i Populär Historia 2/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också