Boxningens historia
Boxningen som sport har mycket djupa antika rötter. Redan i det antika Grekland var det en väl etablerad idrottsgren.
Boxningsmatch i USA 1909.
Boxningen som sport har mycket djupa antika rötter. Redan i det antika Grekland var det en väl etablerad idrottsgren. Någon form av boxning har också spårats till den tidiga Harappakulturen i Indien. Att det även förekom boxning i faraonernas Egypten ger en enda källa belägg för. I en gravkammare från den artonde dynastin (1550–1307 f Kr) har arkeologerna träffat på en utsmyckning som föreställer två män utkämpande en nävkamp. Från Kretas bronsålderskultur (2000–1400 f Kr) är ”boxningsfynden” rikligare.
Hur en boxningsmatch i det antika Grekland gick till ger skriftliga källor besked om. Händerna utom fingertopparna och delar av underarmarna var lindade med remmar av oxhud. Platsen där matchen utkämpades var inte inhägnad, viktklasser ett okänt begrepp och några pauser förekom inte i matchen, som pågick tills den ene av boxarna erkände sig besegrad. Matcher med dödlig utgång förekom.
Homeros skildrar för övrigt en boxningsmatch i Iliaden mellan Epeios och Euryalos. Som boxningsreferent har Homeros tveklöst kvaliteter i beskrivningen av knockouten:
Omkring 400 f Kr blev boxningen i det antika Grekland en yrkeshantering. Proffsboxare är alltså inget modernt påfund. Sandsäcken som träningsredskap har också antika anor och boxarna lade ner mycket möda på riktig kost – mycket kött ansågs utveckla muskulaturen.
Första gången boxning stod på det olympiska programmet var 688 f Kr, då Onomatos från Smyrna segrade i boxning vid de tjugotredje spelen.
Vem var då mästarnas mästare under boxningen under denna tidsepok? De antika författarna höll Diagoras från Rhodos som den främste boxaren. Han segrade vid de sjuttionionde spelen (464 f Kr) och vann även turneringarna i en mängd andra spel runt om i Grekland. Det som gjorde Diagoras så berömd och aktad – Pindaros skrev en dikt till hans ära – var hans skickliga och renhåriga teknik. Han var en ”juste” kämpe och dessutom en verklig stilboxare.
På det olympiska programmet fanns boxningen kvar till 369 e Kr. Under romartiden drogs boxningen in i gladiatorspelen och fick allt groteskare former. Med järnbeslagna händer hade den inte så mycket gemensamt med hederlig nävkamp. Boxningen förföll under denna tidsepok.
En renässans för boxningen uppstår först i slutet av 1600-talet i England. Då är den tillbaka i den klassiska knytnävskampen. I en tidskrift 1681 omnämns en match i London mellan en slaktare och en betjänt hos hertigen av Albermarle. Betjänten koras som segrare i denna prisboxning och beskrivs som ”den bästa i denna övning i England”, en viss indikation på att boxningen redan hade skaffat sig en del utövare i öriket.
Det dröjer inte länge förrän prisboxningar blir allmänt förekommande i England. Bland aristokratin väljer man ut sina kämpar och satsar rejält med pengar i vadslagning på ”sin boxare”.
James Figg brukar betecknas som den moderna boxningens fader. Den ställningen når han genom att 1719 på Tottenham Court Road i London öppna en skola för boxning och fäktning, Figg’s Academy for Boxing. Figg utövade dessutom sporten själv. Han gick ofta upp i så kallade prize rings på marknaden i Southwark. Det handlade om boxning utan handskar och med en del fribrottningsgrepp. Dessa bare knuckle fights drog massor av åskådare. James Figg visade sig vara en mycket skicklig boxare. När han 1730 avslutade sin aktiva karriär var han obesegrad.
Med Jack Broughton fick boxningen 1743 sin första regelsamling. Broughton’s London Prize Rings Rules innehåller i grova drag följande regelverk: Matchen skall försiggå inom en fyrkantig repinhägnad plats. En boxare har förlorat, om han efter en nedslagning inte lyckats inta gardställning inom 30 sekunder. En rond är inte tidsbegränsad, den varar tills någon av boxarna blivit nedslagen, vilket innebar att en rond kunde vara slut efter bara några sekunder, men också pågå i 15–20 minuter. En match kunde alltså pågå i flera timmar. Att träffa nedanför byxbältet var förbjudet liksom att slå på en liggande motståndare. Matchen skulle dömas av två domare; om de inte kunde komma överens om domslutet, skulle en tredje domare tillkallas.
En annan nymodighet som Jack Broughton införde var bruket av boxhandskar. Men deras användning begränsades till träningarna.
I likhet med James Figg var Jack Broughton en mästerlig boxare. Bland hans mecenater fanns faktiskt det engelska kungahusets tronföljare. Med sportens knytning till adel och borgerskap blev matcherna lukrativa affärer. Betalningsförmågan bland åskådarna var god.
Efter det att Broughton 1750 mist sin mästartitel började emellertid intresset avta för boxning. Svåra missförhållanden inom sporten ledde fram till att all offentlig boxning förbjöds.
Men i början på 1800-talet blev boxningen åter rumsren, främst tack vare John Jackson. ”Gentleman Jackson” var inte bara en mästerlig boxare utan hade också en utstrålning och personlighet som gjorde att den engelska samhällseliten åter drogs till sporten. En som i allra högsta grad fascinerades av pugilisten var lord Byron, som i flera av sina litterära verk lovprisade John Jackson. Ett mått på boxningens starka ställning i det dåtida England var att Jackson och några andra boxare i London fick genomföra en uppvisning vid hyllandet av segerherrarna från Waterloo 1815.
När denne mästerboxares karriär var över i mitten av 1820-talet försvann också strålglansen kring boxningssporten. Ett dödsfall i ringen tvingade fram nya paragrafer i den regelsamling som styrt boxningen i drygt ett århundrade. The new rules of the ring, som kom 1838, stadgade bland annat förbud mot stångning och strypgrepp. Broughtons tvådomarsystem kompletterades dessutom med en permanent skiljedomare, referee.
Det hjälpte dock föga, kring matcherna samlades nu mest skumraskfigurer och boxningssporten miste sitt sociala anseende. Det exemplifierades inte minst när den amerikanske boxaren John C Heenan 1860 kom till London för en utmanarmatch mot den engelske mästaren Tom Sayers. Efter 42 ronders boxning rusade en mängd åskådare, som satsat betydande summor i vadhållning på boxarna, upp i ringen och ”världsmästerskapsmatchen” slutade i allmänt slagsmål.
Myndigheterna hade inte mycket till övers för knytnävsuppgörelserna (några handskar bar man inte). Vadhållningen kring kamperna hade dessutom lockat till sig alltmer kriminella element. Boxningen var nära ett totalförbud. Det förstod inte minst John Chambers och John Sholto, åttonde markisen av Queensberry. 1866 skapade de därför en helt ny regelsamling för boxningen. De tolv regelparagraferna innehöll många nyheter.
I tredje paragrafen stipulerades det att ”en rond skall vara i tre minuter, följd av en minuts paus”. Dittills hade en rond inte tagit slut förrän en av boxarna blivit nerslagen. I den fjärde paragrafen stadgades att en boxare, som blivit nerslagen, skulle vara kampberedd inom tio sekunder för att få fortsätta matchen. Därmed hade domaren fått sin räkningsprocedur. Men den kanske allra största förändringen för sporten återfanns i den nionde paragrafen, i vilken det slogs fast, att boxarna skulle använda handskar: ”Handskarna skall vara välsydda boxningshandskar av bästa kvalitet, och nya.”
Med dessa tolv regler hade boxningen fått helt nya förutsättningar, sporten var nu inte alls lika brutal som tidigare och Marquess of Queensberry Rules fick snabbt genomslag och visade, för att vara i sportens föränderliga regelvärld, en enorm livskraft. Än i dag ligger dessa till grund för boxningen.
Med de nya humanare reglerna legaliserades sporten av samhället och det skapades ett utrymme för amatörboxningen. 1884 antogs i amatörledet den fortfarande i kraft varande regeln, att en amatörmatch endast får omfatta tre ronder.
På andra sidan Atlanten hade boxningen till en början haft svårt att få fäste. De amerikanska nybyggarna betraktade, med bakgrund av det periodvis klart aristokratiska inflytandet, sporten som en sysselsättning för överklassen. Sedan boxningen åter hamnat i vanrykte i England kring 1830-talet hade den emellertid fått en social omgivning som bättre passade den amerikanska mentaliteten. Här fanns ett samhälle uppbyggt på pionjäranda, där egenskaper som initiativ, individualitet och tuffhet premierades. Boxningen fick en tydlig arbetarklassprägel och utvecklades i USA under de följande årtiondena till en omtyckt publiksport. Så tidigt som den 10 juli 1823 hade för övrigt The New York Times publicerat sitt första rond-för-rond-reportage av en lokal boxningsmatch.
I likhet med England försökte många av delstaterna i USA genom förbud få stopp på den i deras ögon alltför råa sporten. Ofta var det dock verkningslöst. Förbudet kringgicks genom ”hemliga” matcher på pråmar och andra provisoriska arenor.
Med regerande mästarboxare i både England och USA skapades redan från 1860-talet ett forum för matcher om ”världsmästerskapet”. Från 1882 räknades den amerikanske boxaren John L Sullivan som världsmästare. Den första officiella VM-matchen i tungviktsboxning ägde emellertid inte rum förrän tio år senare, då Sullivan mötte James Corbett. Vid denna match i New Orleans tillämpades queensberryreglerna för första gången i en titelmatch. De dittills i mästerskapsmatcherna blottade knytnävarna hade försetts med handskar. Tio tusen åskådare bevittnade den historiska matchen den 7 september 1892, i vilken James Corbett stod som segrare efter 21 hårda ronder.
Redan efter det att queensberryreglerna införts hade en uppdelning i olika viktklasser börjat ske, men det var kampen om tungviktstiteln som hade i särklass högst prestige.
Mycket snart kom VM-titeln i tungviktsboxning att få en helt annan dimension än den rent sportsliga. I det hårt segregerade USA tillät man inte svarta boxare att nå upp till utmanarposition om tungsviktstiteln, däremot kunde svarta boxare mycket väl inneha titeln i de lättare klasserna.
En hamnarbetare från Galveston i Texas, Jack Johnson, kom emellertid under 1900-talets första decennium att kraftfullt slå sig igenom denna rasbarriär. In i det längsta försökte man hålla denne suveräne boxare utanför en VM-ring, men på annandag jul 1908 gick det inte längre. Den svarte Johnson hade följt efter den regerande vite mästaren, kanadensaren Tommy Burns, till Australien och krävde en titelmatch. Burns hade trott sig komma ur det hela genom att hånfullt förklara: ”Jag vill ha 6 000 pund för att gå upp i samma ring som den där stinkande schimpansen.”
Gaget var astronomiskt, men pengarna ordnades fram. I tretton ronder utklassade Jack Johnson sin motståndare, det rörde sig närmast om en utdragen avrättning. Mitt i den fjortonde ronden rusade Sydneys polismästare upp i ringen och bröt den ojämna kampen. Boxningen hade fått en ny världsmästare.
Ett av ögonvittnena till denna historiska match var författaren Jack London, som skickats till Australien av tidningsmagnaten Hearst för att skildra titelkampen. Jack London som boxningsskildrare skulle med åren få många efterföljare, sporten har attraherat en hel rad berömda författare.
Jack Johnsons triumf fick konsekvenser långt utanför boxningens värld. Hans suveränitet i ringen gav självförtroende åt den svarta minoritetsbefolkningen i USA. Mytbilden om den svarta rasens underlägsenhet och mindervärdighet hade krackelerat.
Det var också så grogrunden skapades för talesättet om ”det vita hoppet”, som sedan skulle komma att följa tungviktsboxningen i många årtionden. Jack London var en av många som gjorde sig till tolk för vad det handlade om. ”Den vita civilisationens ära har skändats”, skrev han.
De ”vita hopp” som hamnade i samma ring som Jack Johnson fick emellertid omgående klart för sig att uppgiften var hopplös. Ingen rådde på den starke och mycket tekniske amerikanske världsmästaren.
Inte minst Ku Klux Klan engagerade sig våldsamt för att få stopp på Johnson, som växt ut till ett hot mot klanens rasideologi. Den vita boxningsvärlden lyckades till slut övertala den gamle världsmästaren James Jeffries att vid fyrtio års ålder göra comeback. Boxningsvärldens ledande promotor, Tex Rickard, förmådde Jeffries att mot ett gage av den svindlande summan 100 000 dollar dra på sig handskarna på nytt för att, som den gamle mästerboxaren själv uttryckte det, ”återföra titeln till rätt ras”.
Matchen den 4 juli 1910 i ökenstaden Reno i Nevada kom att bli den första i raden av titelmatcher som lyftes fram som ”århundradets match”. Jeffries var chanslös och räknades ut i den femtonde ronden.
Denna förnedring av den vita rasen blev för mycket för Ku Klux Klan. I storstäderna och sydstaterna i USA fick man igång vita mobbar. Johnsons seger i Reno kostade minst ett tiotal svarta deras liv och åtskilliga svarta stadsdelar brändes ner.
VM-matcherna gav Jack Johnson stora pengar och han var inte sen att spendera dem på kvinnor och snabba bilar. När han dessutom gifte sig med en vit kvinna och levde ett liv i sus och dus fick det vita etablissemanget nog. Johnson dömdes för lösdriveri och vit slavhandel! Han rymde emellertid från det ettåriga fängelsestraffet och tog båten över till Paris.
Det blev en lång europeisk exil för mästerboxaren och den tärde hårt på hans förmögenhet. Karriären som cirkusboxare i Europa – 1913 medverkade Jack Johnson till exempel vid en brottargala på Lorensbergs cirkus i Göteborg – gav inte inkomster som täckte hans spendersamma leverne. När den närmast utblottade Johnson 1915 erbjöds ett gage på 30 000 dollar för att sätta sin VM-titel på spel mot den vite utmanaren Jess Willard i Havanna på Cuba kunde han inte motstå frestelsen.
Rykten gick redan före matchen att Johnson sålt sin titel. De förstärktes dessutom när han i den tjugosjätte ronden uppsökte ringgolvet och lät sig räknas ut. Han var dock inte värre träffad än att han under räkningen höjde sina handskar, så att inte den stickande solen skulle irritera hans ögon. Uppenbart handlade det om en så kallad läggmatch.
För den vita boxningsvärlden var emellertid ordningen nu återställd. En två meter lång förre detta cowboy hade återfört VM-titeln till det vita rasen. Fyra år senare tvingades emellertid Willard lämna ifrån sig mästarvärdigheten sedan utmanaren Jack Dempsey i tre ronder slagit ner honom gång på gång och murat igen hans ögon.
Inför fjärde ronden kastade Willards sekundanter in handduken. Jack ”The man-eater” Dempsey – boxningen har genom åren haft en otrolig uppfinningsrikedom vad gäller att förse sina utövare med de mest bloddrypande smeknamn – hade ”ätit” ännu ett offer.
Jack Dempsey visade sig vara en ytterst skicklig boxare, han kombinerade teknik med en enorm vilja och bidrog till att boxningen fick nya anhängare. Från att tidigare ha varit ett nöje för underklassen i USA började boxningen en klassresa efter det första världskriget. Dessutom upphävdes det förbud mot boxning som dittills gällt i de flesta av USA:s delstater.
1920-talet formade sig till en verklig glansperiod för sporten. Intresset för boxning fick också ett påtagligt uppsving i Europa, inte minst den elegante teknikern Georges Carpentier från Frankrike gav boxningen lyskraft. Han var dessutom världsmästare i lätt tungvikt och en VM-match om tungviktskronan mot Dempsey kittlade hela boxningsvärlden. Intresset var enormt. Över 90 000 åskådare fanns på plats i Jersey City den 4 juli 1921. Även massmedialt var dagen historisk; för första gången skulle ett idrottsevenemang sändas i radio
Också Europa gick i boxningsfeber. Någon direktsändning i fransk radio var dock inte möjlig. På matchdagen riktades i stället alla blickar mot Eiffeltornet. Det höga tornets radiostation skulle med ett signalsystem meddela parisarna utgången av VM-kampen. Gröna lampor skulle stå för fransk seger medan röda gällde för triumf för Dempsey. I den fjärde ronden räknades Carpentier ut av ringdomaren och röda lampor tändes på Eiffeltornet.
Det skulle dröja till 1930 innan en europeisk boxare skulle få mästarvärdighet i tungviktsboxningen. Efter det att Gene Tunney dragit sig tillbaka obesegrad möttes Jack Sharkey och tysken Max Schmeling om den vakanta titeln.
Amerikanen hade ett klart övertag i de fyra inledande ronderna. I den därpå följande rondpausen vände sig Schmeling till ringdomaren och hävdade att han blivit utsatt för slag under bältet. Två av domarna hade inte sett något, men den tredje vidimerade att Sharkey utdelat ett förbjudet slag. Max Schmeling förklarades som segrare. Av New Yorks boxningskommission diskvalificerades emellertid tysken i januari 1931, då han vägrat ställa upp i en returmatch mot Sharkey och i stället tog sig an och besegrade en annan utmanare.
Läget var förvirrat, New Yorks boxningskommission höll Sharkey som mästare medan de övriga boxningsorganisationerna fortfarande betraktade Schmeling som världsmästare. I slutet av 1900-talet skulle inflation i mästare bli vardagsmat; 1932 löstes problemet genom att Sharkey och Schmeling möttes på nytt. Genom en poängseger framstod Jeff Sharkey som den obestridlige mästaren.
Max Schmelings karriär visade sig dock inte vara slut. I mitten av 1930-talet var James Braddock den regerande mästaren, men bland utmanarna återfanns en Joe Louis och det ansågs bara vara en tidsfråga innan ”The brown bomber” skulle överta titeln. Louis var visserligen mörkhyad, men accepterades på ett helt annat sätt av det vita boxningssamhället än Jack Johnson.
I väntan på en titelmatch mot Braddock skrev Louis 1936 kontrakt med en match mot Schmeling. Därmed hamnade tungviktsboxningen i den internationella storpolitiken. Schmeling marknadsfördes av nazisterna som den ariska rasens främste idrottsman. Personligen var Schmeling inte intresserad av politik, men han hade partibok.
En antinazistisk organisation i USA försökte få stopp på matchen, men misslyckades. I boxningskretsar i USA var det ingen som trodde att Joe Louis skulle kunna förlora mot tysken. Risken för att Adolf Hitler skulle kunna utnyttja matchen i den ideologiska kampen betraktades som minimal, så segertippad var Joe Louis.
I den elfte ronden sjönk emellertid Louis ihop på ringgolvet. Sensationen var ett faktum. Schmeling hade mot alla odds triumferat. Han togs emot av führern i Berlin och fick åka i en öppen bil genom staden inför jublande åskådarled. Nazisterna var inte sena att utnyttja Schmeling i sin propaganda.
Max Schmeling hade ett kontrakt på en VM-match mot den regerande mästaren Braddock, men antinazistiska kretsar i USA lyckades denna gång se till att titelkampen aldrig kom till stånd. I stället fick Joe Louis matchen och slog ut Braddock i den åttonde ronden. För andra gången kunde en svart boxare titulera sig världsmästare i tungviktsboxning. Internationella boxningsförbundet erkände emellertid inte Louis som mästare utan gav Schmeling den värdigheten.
Åter en gång hade tungviktsboxningen två mästare och man löste problemet på samma sätt som tidigare.
Den 22 juni 1938 möttes de båda mästarna inför 70 000 åskådare på Yankee Stadium i New York. Det var en boxningsmatch med tydliga politiska förtecken. Den 24-årige amerikanen fick sin revansch på den åtta år äldre tysken. Redan i den första ronden slogs Max Schmeling ut. Tysken kördes direkt till sjukhus, där man konstaterade att en kota hade skadats.
I liggande ställning transporterades han till Tyskland. I USA hyllades Joe Louis – att han var mörkhyad spelade mindre roll nu när det nazistiska Tyskland med sin ariska rasideologi utgjort motståndet. Joe Louis behöll sin VM-titel i elva år.
