Döda eller dödas – Wimbledon 1980

Alla tennisintresserade människor kommer ihåg var de befann sig lördagen den 5 juli 1980. Nelson Mandela hade lyckats övertala sina vakter på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen så att han kunde följa matchen via BBC World Service. Andy Warhol hade gått upp tidigt i sin mammas gamla hus på East 66th Street på Manhattan för att se matchen på tv. Sachin Tendulkar i Bombay, som så småningom skulle bli världens främste cricketspelare, var sju år gammal och hade klätt upp sig i full tennismundering med rött pannband som en hyllning till sin hjälte McEnroe.

Själv vred och bände jag på antennen till en gammal bärbar tv-apparat i en husvagn på ett gärde med utsikt över det grå havet utanför Wales västkust, där samma regn och hagel som avbrutit det årets turnering också hade bidragit till att förmörka en tonårings från början ångestfyllda semester med familjen. För min del intensifierades spänningen i matchen av det faktum att jag knappt hade varit utomhus på en vecka, förutom någon gång i en stor anorak. Dessutom hade tv-bilden en benägenhet att börja rulla med vådlig hastighet just inför de viktigaste bollarna, vilket fick McEnroe, som gång på gång böjde sig framåt för att serva, att frenetiskt börja jaga efter en hel räcka upplagor av sitt eget framåtböjda jag, upp och ner för skärmen.

McEnroe tog grepp om matchen

Jag minns att det till en början gick alldeles för lätt för honom. Trots att det var McEnroe som spelat den hårdare semifinalen, mot Connors bara dagen innan, så var det Borg som verkade stel och rentav en smula långsam. Svensken slafsade returer i nät från nära håll och med för kort baksving, slog krokarmade forehands och lyckades över huvud taget inte finna någon känsla för bollen. McEnroe hade greppet genom sin serve och genom att omväxlande klippa till med volleyn eller bara lätta över bollen. Många tennismatcher (däribland så gott som alla som jag någonsin spelat) fortsätter helt sonika på den här inslagna vägen. Den ena spelaren (jag) är oförmögen att prestera någonting som kan påminna om rytm eller elegans och låter matchen gå honom ur händerna genom en rad oprovocerade misstag.

Det såg åtminstone i första set av 1980 års final ut som om detta skulle bli fallet för Borg. Följaktligen tycktes McEnroe, där han vandrade tillbaka till sin stol efter att ha kapat åt sig ledningen, känna sig synnerligen illa till mods. Liksom han hatade att förlora verkade han av allt att döma inte alls finna någon tillfredsställelse i att vinna alltför bekvämt. Han kliade sig i huvudet, ryckte i strumporna, tuggade på underläppen. ”Ibland får jag en känsla”, sade han, och talade för många av oss, ”att när det känns som om det går alldeles för lätt så måste det snart hända någonting dåligt”. Och någonting var i den här stunden helt uppåt väggarna fel. Han hade vunnit första set med 6–1 mot den fyrfaldige mästaren.

Uppe på läktaren satt Mariana Simionescu och iakttog Borg. Hon förde anteckningar över sina känslor under matchen, som en förstudie till den bok som skulle bli hennes bröllopsgåva till honom. På Holiday Inn natten innan hade hon drömt: ”Jag är i Grekland och Björn är långt ute till havs, och han kommer tillbaka med en massa fisk. Vi grillar fisken på stranden. Vårt lilla hus ligger långt långt ovanför stranden och man måste gå exakt 134 trappsteg för att komma dit, och vi äter där, på sanden, med träskedar, och Björn har aldrig varit tennisspelare.” Hon är rätt osäker på hur hon ska tolka drömmen, men den verkar på något sätt inte vara något gott omen. I hennes horoskop hade det stått: ”Gå helst inte hemifrån i dag.”

Andra set

När spelarna gick ut för att påbörja andra set såg Borg fortfarande stel ut men tycktes samtidigt helt oberörd av kvaliteten på sitt spel. Han gjorde inga ansträngningar för att skaka liv i armarna eller sträcka på benen. Han spelade med andra ord som han alltid brukade, med koncentrationen riktad mot nästa slag och nästa boll. Åskådarna, som av allt att döma var jämnt fördelade i sina sympatier mellan de båda spelarna, var emellertid dämpade, som om de undrade om det inte skulle bli mer – här höll kungen av Wimbledon på att ge upp tronen utan så mycket som en viskning. McEnroe hade före matchen sagt att han trodde att ”Wimbledonpubliken bara vill att Borg ska fortsätta vinna i all evighet”, men att den här gången så ”stod McEnroe i vägen”. Det lät märkligt när han talade om sig själv i tredje person, som om han inte var riktigt övertygad om att han faktiskt hade ett ord med i laget.

Med undantag för en handfull obrottsligt lojala supportrar brukar en tennispublik, i synnerhet en brittisk tennispublik, oftast växla mellan vilken spelare den håller på, och det beroende på ställningen i matchen. Är det en jämn kamp, eller en final, finns publikstödet alltid hos den spelare som ligger lite under, detta för att matchen ska dra ut på tiden och bli till något minnesvärt (och för att åskådarna ska få valuta för sina pengar). Det är annars motsatsen till publikens inställning vid exempelvis en fotbollsmatch, vars tidsrymd är ändlig och tar slut oberoende av vad det står. En ensidig tennismatch kan emellertid knappast ens kallas match. Av den anledningen minns jag att jag, efter att ha hejat på McEnroe, nu ville att Borg skulle komma tillbaka och göra något mer av det hela.

En vändning för Borg

När man ser om matchen i dag tycks det som om McEnroe mest försöker treva sig fram genom andra set, få det överstökat så att man kan gå vidare. Eftersom han har märkt att Borg inte spelar sitt allra bästa spel drar han ner en smula på ambitionen och sätter inte längre bollen på linjen, utan strax innanför. Men han är fortfarande den avgjort starkare. Borg är inte i närheten av att komma till tals med hans serve och får kämpa förtvivlat för att hålla sin egen. Men så vid ställningen fem lika får Borg under några bollar fatt i sin tajming. Så fort han börjat få slag på bollen börjar han också röra sig bättre, och plötsligt har han servat hem ett blankt game, brutit McEnroes serve för första gången och tagit hem setet.

I det läget ser McEnroe ut som om han råkat ut för ett bakhåll och blivit förödmjukad. Han sjunker ner på huk, skjuter ut underläppen – gråten tycks inte vara långt borta. En man i publiken med skär uppknäppt sidenskjorta och en cigarr mellan tänderna har rest sig och applåderar svensken. Mariana Simionescu på läktaren bannar sig själv för att hon för så mycket som ett ögonblick kunde misstänka att hennes trolovade, kung Borg, skulle kunna svika henne.

Vid ställningen ett lika i set är det så McEnroes tur att se stel och förkommen ut. Den amerikanske spelaren Gene Mayer har berättat om att McEnroe, första gången de möttes, aldrig inför någon boll ”tycktes vara riktigt beredd, vare sig han servade eller skulle returnera”. Inte heller nu tycks han vara beredd, det rycker en aning i honom, och han tar oändlig tid på sig före varje serveuppkast. Han överarbetar några volleyslag, låter Borg komma fram på nät två gånger. Och så ligger han under med 3–0 i tredje set efter att fram till dess ha dominerat matchen helt. Vid sidbytena tar han av sig båda skorna och stirrar in i dem, som om han där sökte efter orsaken till att det gått snett. Sedan biter han ilsket av remsor från en plåsterrulle och tillverkar små öglor som han radar upp på låret, för att övergå till att vredgat ta itu med skosnörena.

"Jag är en sån som måste pilla med grejer"

Vid Queensturneringen några veckor tidigare hade hans motståndare, Genes bror Sandy Mayer, erbjudit sig att knyta skorna åt honom i tron att det hela var ett taktiskt knep för att få Mayers serve i gungning. McEnroe hade svarat på samma sätt som Woody Allen hade kunnat göra: ”Jag är en sån som måste pilla med grejer hela tiden bara … Jag vet inte varför … Jag vill alltid att skorna ska vara hårt åtsnörda, särskilt inför viktiga bollar.” När han går ut för att serva lämnar han efter sig en liten klistrig plåsterhög intill stolen. Borg oroar sig inte för någonting, utom för sina racketar vars strängar han knackar på för att få höra en tillförlitlig klang. Förutom det blåser han emellanåt på fingrarna.

Vid sidbytena tittar han upp mot Simionescu och Bergelin med uttryckslös blick. Under matcherna använder sig han och hans blivande hustru av teckenspråk. Ibland får han för sig att hon måste lämna arenan eftersom han anser att hon är i vägen på något sätt och meddelar detta genom att göra en kort, huggande åtbörd med handen i höjd med byxfickan – ett beteende som kanske så här i efterhand inte bådade särskilt gott för deras äktenskap. Den här gången kan hon dock nöjt konstatera att han verkligen vill att hon stannar kvar, och hon gör noteringar i minnet när han vinner tredje set. ”Det känns som om publiken nu andas på ett särskilt sätt”, skriver hon, ”som om alla rättar sig efter hans puls”.

De storslagna ögonblicken

De mest minnesvärda tennismatcherna är de som uppfinner sin egen rytm. Under de inledande seten lägger man efterhand märke till smärre mönster inom de enskilda bollarna, teman och taktarter som sedan återkommer för att prövas under största möjliga tryck i ögonblick då allt står på spel. Det vi framför allt minns 1980 års final för är tiebreaket. Men det fanns storslagna ögonblick långt före det, händelser som tycktes bereda vägen för och göra det dramat möjligt. Som de tre breakbollarna Borg räddade vid ställningen 4–4 i andra set, då han, om han hade förlorat någon av dem, med all säkerhet skulle ha hamnat i ett tvåsetsunderläge. Sedan det tjugo bollar långa gamet vid 4–2 i tredje set, då McEnroe hela tiden bara var en tumslängd ifrån att bryta Borgs serve och komma ikapp. Vid båda dessa tillfällen var det Borg som höll nerverna kalla och kunde behålla övertaget, precis som han alltid brukade göra. Dessa dueller lagrades i minnet på både spelare och publik, och i takt med att spänningen steg väntade sig både vi och de, måhända omedvetet, att de skulle upprepas.

I fjärde set uppvisar båda spelarna ett tempo och ett självförtroende som dessförinnan inte synts till. McEnroe går igenom hela sin slagrepertoar – stoppvolley, droppvolley, vinklade passerslag och lobbar – men Borg jagar ikapp nästan allt och slår passerslag till såväl höger som vänster när McEnroe går fram på nät. Det kunde i andra matcher hända att McEnroe blev överväldigad av känslan att ”jag är där ute på linjen, ensam, och kämpar intill döden inför människor som käkar ostmackor, kollar på klockan, kallpratar om läget på börsen”. Men just nu är det ingen som äter ostmackor, och han äger det som han alltid krävt: publikens fulla och odelade uppmärksamhet.

Matchbollar

Trots det så står han, en timme efter att han tycktes ha matchen och titeln inom räckhåll, öga mot öga med nederlaget. De matcher där Borg stod på ena sidan nätet tycktes ofta utveckla sig på det sättet. Vitas Gerulaitis, Borgs närmaste vän, som inte lyckades slå honom en enda gång på sexton försök, sade en gång: ”Varje gång jag spelar mot Borg går jag ut på banan med en sådär trettio nya idéer som borde kunna hjälpa mig till seger. Och varje gång spräcker Björn den ena efter den andra av de där trettio idéerna fullständigt, som en lerduveskytt.” I svenskens ögon finns den blicken nu, ögonen tycks dras ihop mot varandra, han ställer in siktet exakt, och till sist, vid 40–15 och 5–4 har McEnroe två matchbollar mot sig.

Strax innan McEnroe intog ställning för att ta emot den första matchbollsserven kunde man iaktta – till och med jag minns det trots den med jämna mellanrum vilt snurrande tv-bilden – hur han i denna stund liksom sökte igenom vapenförrådet och frågade sig vad han skulle kunna ta till mot Borg. Det påminner lite om en kort sekvens i filmen When We Were Kings. Kameran dröjer sig kvar på Muhammad Alis ansikte efter att han uttömt det som han trodde var allt han hade mot George Foreman, och i tysthet bestämmer han sig för att helt sonika låta sig själv ta stryk i ett antal ronder och på så sätt trötta ut sin motståndare. I något som påminner om den andan tittar McEnroe ner i marken, sopar till en bit lös jord vid servelinjen och ställer sig frågan vad det är för slags människa han spelar mot. Därefter spelar han två helt igenom klartänkta bolldueller som avviker från det som skett tidigare. McEnroe skickar bollen runt hela planen, låter Borg få känna trycket för att sedan avsluta med iskalla passerslag. Han tar hem gamet genom två enastående backhands, som han inte egentligen slår utan mer ledsagar över nätet. Och efter att ha varit död är han nu åter vid liv.

De allra främsta tävlingsmänniskorna tycks alltid vara motiverade, inte av framgång och ära, utan av en fasansfull skräck för den smärta som åtföljer nederlaget. Boris Becker gav en gång en mycket tydlig formulering av denna upplevelse: ”När man är ung söker man efter sin egen identitet och att vinna är ett sätt att uttrycka sig. När jag förlorade ville jag dö. Och eftersom jag trodde att jag blev någon när jag vann, blev jag när jag förlorade följaktligen ingen.” När den 18 år gamle Becker stod i Wimbledonduschen efter att framgångsrikt ha försvarat sin titel kunde han bara få fram ett dystert rop till sin tränare om att han inte kände lika starkt över att ha vunnit turneringen som han gjort ett par år tidigare när en ledbandsskada i foten hade tvingat honom att ge upp. ”Segern lyfter honom aldrig lika högt som nederlaget tynger ner honom”, anmärkte hans tränare. Det var likadant med McEnroe, som talade om att bli ”förminskad” när han förlorade, om att inte vara den man han hade hoppats vara.

Tiebreaket

Precis som när en fotbollsmatch avgörs på straffar ligger påfrestningen av den här sortens liten död i ett tiebreak endast en eller ett par bollar bort. Denna ofrånkomlighet återspeglas i publikens känsloyttringar. Inlevelsen ligger inte i den person som kommer att vinna matchen, utan helt och odelat i den person som kommer att förlora.

Tiebreaket infördes 1971 och McEnroe hade vuxit upp med det. Hans far berättade en gång en historia om ett tiebreak som han sett sin son spela vid en juniorturnering i Forest Hills när McEnroe var 16. ”Han hade sex eller åtta matchbollar, några tog i nätkanten och turen grinade honom i ansiktet. När det hela var över stod han på banan med ansiktet i händerna och en handduk över huvudet. Jag brukar aldrig annars göra det, men den gången gick jag ner till honom på planen och sa: ’Var inte ledsen för det här, min son, så illa är det inte.’ Han hade ingen lust att tala med mig – han var alldeles för upprörd. Jag var också upprörd. Jag menar, det var hemskt att bevittna.”

Günther Bosch, Beckers tränare, menade att ”i ett tiebreak finns det inga godhjärtade andar att be till, det är inte fråga om voodoo eller ett parti poker. En spelare måste vara fridfull och lugn inombords. Han måste öppna dörren och lugnt och stilla träda in i rummet.” Men i Wimbledonfinalen fanns inte utrymme för den sortens lugn, åtminstone inte för McEnroe. Om matchen för Borgs del kunde vinnas så kunde den för hans del bara förloras. Han berättade senare: ”På något vis, kanske för att jag hade räddat de där matchbollarna tidigare, så kände jag på mig att de människor som inte ville att jag skulle vinna matchen ändå ville att jag skulle vinna tiebreaket. De ville helt enkelt inte att matchen skulle ta slut. Och matchen själv verkade inte vilja ta slut.”

Det utdragna tiebreaket

Tiebreakets kärna är enkel: döda eller dödas. Men den här gången minns jag att det slog mig att de två spelarna verkade så angelägna att söka efter ett tredje alternativ, ett som innebar en död som sköts upp i det oändliga. I takt med att poäng lades till poäng förvandlades kommentatorernas ord om ”den långa vandringen” och ”stirra in i gevärsmynningen” till förtvivlade förhoppningar om en avslutning. ”Nå, nu måste väl ändå …” ”Och nu slutligen, för sjätte gången, servar mästaren för matchen …”

Vid 11–11 fick vi höra: ”Nu finns det ingenting kvar som kan inträffa.” Men det fanns massor kvar att inträffa. När poängställningen passerar siffran tolv verkar bollarna gå allt fortare, och möjligheten att det hela ska kunna ta slut tycks märkligt nog försvinna ännu längre utom räckhåll. Vid matchboll dömer nätdomaren att serven ska gå om. En serve döms ut, men det domslutet hinner ändras innan McEnroe kreverar – efter det missar han två enkla volleys. När man i dag ser närbilden på honom vid ställningen 14–14 tycks han stå och fundera på om han ska ge upp matchen för gott.

Under tiden sitter Simionescu och röker – med handen kupad runt cigarretten under läktarkanten framför sig för att inte Borg ska märka något – och framställer för varje ny boll en ny metafor. Först tyckte hon att tiebreaket liknade ”trumman som tillkännager bödelskärrans ankomst med de dödsdömda … som en gryning på medeltiden när alla läktare är fullbokade för att ingen vill gå miste om halshuggningen”. Därefter uppfattar hon arenan som ”en båt prisgiven åt en jättelik våg, den gungar på vågkrönet och kommer att i nästa stund sugas ner i avgrunden”. Vid 15–15 ”blir åskådarna fullkomligt stilla, till och med deras huvuden har slutat att vrida sig från höger till vänster, från vänster till höger. Dessa lyckliga få betraktar i själva verket två män som promenerar på en vajer uppspänd mellan två höghus, de vandrar envetet mot mitten, där en av dem måste falla.” Vid 16–16 känns det som om hon bevittnar en månlandning, vid 17–16 befinner de sig allesammans i ett akvarium. Och så vid 18–16 ser hon Borg falla ner från vajern på tjugo våningars höjd. På resultattavlan stryks allting ut och blott två enstaka siffror blinkar fram: 2–2. Spelarna återvänder till sina stolar.

Efter tiebreaket där Borg har förlorat sju matchbollar sätter han sig lugnt och stilla och kontrollerar återigen sina racketar. McEnroe börjar tugga våldsamt på någonting och skickar sedan i väg en av bollkallarna på ett uppdrag som pojken inte verkar ha en susning om vad det rör sig om men som han är alldeles för rädd för att fråga om. Det korta samtalet slutar med att McEnroe säger åt honom: ”Gå, gå i väg med dig nu.”

Och sedan händer något som måste klassas som ett av de största idrottsögonblicken någonsin. Det är det ögonblick då Borg går ut på planen för att serva på nytt – vid ställningen två lika i set, och ett kvar att spela – som om ingenting hade hänt. ”Jag trodde att Borg skulle vara fysiskt uttömd efter att ha förlorat tiebreaket”, sade McEnroe. ”Men vad han än besatt inombords så var det någonting som låg bortom min föreställningsförmåga.”

McEnroe hade under tiebreaket glömt bort att han var trött men nu började han bli påmind om det. ”Under en boll fick jag kramp i foten. Sedan var det knäet som smärtade. Men jag piskade på mig själv ändå. Jag kände det som om jag gjorde mitt bästa. Det var som om … som om spelet kom av sig självt.”

Men det var Borg som nått fram till den punkten först. Han vann avgörande set med 8–6, och tog hem alla sina fem sista servegame blankt. När det hela var över och han satt i sin stol och drog igen blixtlåset på racketskydden fångade kameran honom i något som för första gången såg ut som en eftertanke. Han försökte klämma fram ett märkligt halvt leende och mumlade något för sig själv, ett enda ord på sitt modersmål: ”Otroligt.”

Tvivlet

Han hade inte blivit störtad från tronen, men för första gången medgav Borg vid intervjun efter matchen att det i hans tankar funnits något som han inte hade tillåtit vare sig publiken eller sina motståndare att lägga märke till tidigare i Wimbledon – tvivel. När han fick frågan om han i vissa skeden av matchen varit osäker på vem som skulle avgå med den slutliga segern svarade han: ”Självklart.” Det kändes som någonting som borde införas i citatböckerna. Richard Evans skrev i Tennis Week: ”Tack gode gud för McEnroe, för annars skulle Borg verkligen ’över den trånga världen stå gränsle och bära segerpalmen ensam’.”

Direkt efter intervjun ringde Borg hem till sina föräldrar. De låg och sov fast klockan bara var nio. Han bad om ursäkt för att ha väckt dem. Därefter talade han under några timmar inte med någon, inte med Bergelin, inte med sin fästmö Simionescu. Senare på kvällen gick han på en mottagning på Clermont Hotel där Petula Clark och Shirley Bassey sjöng ”Happy Wimbledon to you”. Någon ställde fram en tårta. Två veckor senare gifte sig han och Simionescu.

Tim Adams är journalist, bosatt i London och arbetar på den ansedda tidningen Observer. Översättning: Olov Hyllienmark

Texten publiceras med tillstånd av .doc/Norstedts/Pan.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Fakta: Björn Borg vann aldrig US Open

Björn Borg, född 1956, blev korad till världsmästare 1978, 1979 och 1980. I singel har han vunnit bland annat Wimbledon fem gånger i rad (1976–80), French Open sex gånger (1974–75, 1978–81), Grand Prix Masters två gånger (1979–80), Italian Open två gånger (1974, 1978), WCT (World Championship Tennis) i Dallas 1976 samt Stockholm Open 1980. Han lyckades dock aldrig vinna US Open trots fyra finaler på tio starter 1972–81. I Davis Cup debuterade Borg som femtonåring, spelade 55 DC-matcher (seger i 37 av 40 singelmatcher) 1972–80 och ledde 1975 Sverige till dess första turneringsseger. Han spelade sin sista GP-match i Stuttgart 1984. Han utsågs 2000 av Svenska Idrottsakademin till Århundradets svenska idrottsperson.

Fakta: John McEnroes segrar

John McEnroe, född 1959, vann singeln i Wimbledon 1981 mot Borg (den sista Wimbledonturneringen som vanns med träracket), och 1983–84 och i US Open 1979–81 samt 1984. Han har nio Grand Slam-segrar i herrdubbel och en i mixed, och med Peter Fleming vann han dubbeln i Masters 1978–84. I Stockholm Open har McEnroe fyra segrar i singel (rekord t o m 1993), och i Davis Cup hjälpte han USA till vinster 1978–79, 1981–82 samt 1992. Korad till världsmästare 1981, 1983–84. McEnroe utsågs till Davis Cup-kapten för USA hösten 1999.

Källa: Nationalencyklopedin

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Fakta: Wimbledons historia

»Ladies and gentlemen», champagne på läktarna och pokalen alla tennisspelare drömmer om. Wimbledon behåller sin position som världens mest prestigefyllda turnering.

När den amerikanske tennisstjärnan André Agassi klev in på Wimbledons centrecourt för femton år sedan låg spänningen främst i vilken färg han skulle ha på kläderna. Helvit mundering hade länge varit tennissportens självklara klädkod. Nu utmanades den av den unga generationens färgsprakande mode. Det mumlades upphetsat på läktarna när Agassi visade sig i en spektakulärt spräcklig overall, men under överdragskläderna doldes en kritvit matchdress, toppad med ett hårband i samma färg.

I år (2005) kommer Agassi tillbaka, kanske i svart eller någon annan, numera även i Wimbledon, accepterad tröjfärg. Då har 128 år förflutit sedan Spencer Gore, ekiperad i prydligt helvita långbyxor, blev den förste Wimbledonmästaren 1877.

Ursprunget till världens mest traditionstyngda tennisturnering kan spåras till en timglasformad gräsplan i Wales 1873. Då introducerade en major som hette Walter Wingfield lawn tennis, en modern form av den franska tennisvarianten jeu de paume. I en tid då tävlingsidrotten gjorde stora framsteg i England spred sig spelet snabbt.År 1875 lade The All England Croquet Club till Lawn Tennis i sitt namn och upplät en av sina krocketplaner i Wimbledon till den nya sporten. Två år senare arrangerade klubben de första engelska mästerskapen i Wimbledon. I samband med det preciserades reglerna och tennisbanan fick de rektangulära ytor den har i dag.

I början av 1880-talet gjorde bröderna William och Ernest Renshaw entré i Wimbledon. De lyckades göra tennis till en publiksport, bland annat genom att knäcka sina motståndare med snabbt volleyspel. Nätet, som ursprungligen var nästan en och en halv meter högt, hade på Renshaws initiativ sänkts till cirka en meter och en mer varierad tennis möjliggjordes. Bröderna bidrog också till att damernas singel infördes 1884, med Maud Watson, dotter till en kyrkoherde, som segrarinna efter att hon besegrat sin syster Lilian i finalen.

Wimbledonpokalen höll länge positionen som den mest åtråvärda, men dagens tennisstjärnor rankar förmodligen Grand Slam-turneringarna i USA, Frankrike och Australien minst lika högt. Det snabba gräset är numera ett ovanligt underlag för tennis. Vissa toppspelare, med det långsammare gruset som bästa underlag, bryr sig ofta inte ens om att åka till London.

Wimbledons arrangörer kunde länge inte ens föreställa sig att någon i världseliten skulle ha mage att avstå från ”världens finaste tennisturnering”. Men när jugoslaven Nicola Pilic blev avstängd från 1973 års upplaga, eftersom han vägrat spela Davis Cup för sitt land, ledde det till att 81 av hans spelarkollegor bojkottade Wimbledon.

Även om traditionerna väger tungt i Wimbledon är de inte orubbliga. Vid 1991 års turnering togs det kontroversiella beslutet att använda den heligt spellediga söndagen, eftersom ett ovanligt envist regn förskjutit spelprogrammet. Det fick många åskådare att sätta både champagnen och Wimbledons berömda jordgubbar i halsen.

Kravet på att uppträda sportsligt har alltid varit högt inom tennissporten, inte minst i Wimbledon. ”Bråkstakarna” Ilie Nastase och John McEnroe väckte förfäran hos publik, press och arrangörer under 1970- och 80-talen med diverse känsloutbrott mot domare, motspelare och åskådare. Kritiken övergick i hatkärlek och, efter deras karriärer, i djup saknad då nya stjärnor ansågs sakna utstrålning.

Många legendariska mästare har fötts under Wimbledons historia. Björn Borgs femfaldiga segersvit hotades av amerikanen Pete Sampras som vann sju titlar av åtta möjliga mellan 1993 och 2000. Bland damerna har tyskan Steffi Graf och tjeckiskan Martina Navratilova hört till den moderna tidens profiler. Men den engelska publiken väntar fortfarande på sin första herrmästare sedan Fred Perry vann 1936.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005