Allt fler intresserar sig för att uppleva det förflutna genom känslor och suggestion. Under den årliga Medeltidsveckan på Gotland, i Jan Guillous romaner om riddaren Arn, i TV-serier som dokusåpan ”Riket” med sina nedslag i medeltid och stormaktstid, och senast, i det nutidshistoriska programmet ”Utgrävarna”, förmedlas upplevelser av svunna tider. Vi tas med på en tidsresa. Avgörande är den sinnliga upplevelsen av ett skeende, inte att helheten är empiriskt belagd i varje detalj. Tomrummen tillåts fyllas med fantasifulla berättelser.

Är dessa känslomässigt engagerande historiska upplevelser en underhållande trivialisering av historien där man inte lär sig särskilt mycket om det förflutna? Eller är det tvärtom? Fenomenen visar mycket tydligt hur synen på dåtiden just nu håller på att förändras.

Populära framställningar av det förflutna som inte följer en traditionell folkbildande kunskapssyn avfärdas ofta som ”disneyfierad” kommersiell underhållning. I samma anda har Disneyland beskrivits som den kulturella motsvarigheten till Tjernobylkatastrofen. Men det har visat sig att sol- och badparadisen vid Medelhavet, spanska Costa Brava och italienska Adria, inte ens får hälften av de 30 miljoner besökare som Disney World har varje år. Eurodisney utanför Paris hade under sitt första år fler besökare (elva miljoner) än de båda klassiska turistmålen Eiffeltornet och Louvren tillsammans. Det verkar som om Disney-anläggningarna har funnit nyckeln till den samtida populärkulturens attraktionskraft.

Vårt samhälle har kallats ”drömsamhälle” och ”upplevelsesamhälle”, och ekonomin har beskrivits som en ”upplevelseekonomi” av en rad inflytelserika sociologer, ekonomer och framtidsforskare. Hur kan det då komma sig att så många akademiker fortfarande tycker det är svårt att på allvar studera den underhållning och de nöjen, som människor i dag i allt större utsträckning väljer framför att exempelvis läsa böcker eller gå på museum? Förmodligen är det för att dessa nöjen uppfattas som kommersiella och eskapistiska på samma gång.

Disneys temaparker handlar förvisso om eskapism. Men eskapism är i sig inte något ont. Den amerikanske geografen Yi-Fu Tuan har framhållit att kultur i sin grund är eskapistisk. Kultur är enligt honom resultatet av en ovilja hos människor att ”acceptera faktum”, det vill säga den så kallade verkligheten, när den är alltför orättvis eller påfrestande. Är Disneyland därmed ett sätt att förverkliga en idealisk kultur och reducera onödiga påfrestningar i vår så kallade verklighet? Förmodligen är det så.

Populära temaparker bygger kanske på fantasier, men de är samtidigt verkliga, och de motsvarar ett existerande behov. Vår tids fokusering på fritid, nöje och underhållning är en effekt av såväl en existerande längtan som god tillgång på pengar och ledig tid. Disneyland och andra temaparker erbjuder sinnesintryck som engagerar och föder känslor som är ytterst meningsbärande för den enskilda besökaren. Upplevelsens autenticitet understryks av något som har kallats ”emotionell realism”. Det är uppenbart att många människor varken söker historisk sanning eller ens undrar över frånvaron av dessa sanningar i temaparker. Vuxen som barn uppskattar sinnliga erfarenheter och lekfulla upplevelser på fiktiva platser.

I vår individcentrerade tid finns en stark längtan hos många att lekfullt förverkliga drömmen om ett nytt och annorlunda liv och få starka upplevelser, gärna med koppling till en markant föreställning om det förflutna. Sådana chanser ges i dag med allt från ”Rikets” tidsresa via Lara Crofts dataspel till Medeltidsveckan på Gotland. Längtan att leka och uppleva tycks överskugga strävan efter autenticitet.

En betydelsefull ingrediens i den här sortens tidsresa är vardagliga, ibland triviala ting. Den förment banala sidan av livet framhävs: att äta och sova, älska och hata, vara frisk eller sjuk, rik eller fattig. Dessa fenomen är inte längre bakgrund för skildringen av historiska förlopp, istället utgör de själva essensen i kraft av sin sinnliga prägel. I dag är det faktiskt möjligt att i dagar eller veckor bo och leva med sin familj i en annan tid. Familjer flyttar in i (åter)skapade miljöer på historiskt tema. Ett välkänt exempel är järnåldersbyn i Lejre i Danmark, som i årtionden har erbjudit familjer rekreation i det förflutna. Människor möter ett lantligt vardagsliv vid härden i långhuset, går klädda i ylle och linne och befinner sig långt från den vanliga, välkända vardagen. I ett sinnligt möte med det förflutna får tankar och föreställningar om en annan livsstil möjlighet att utvecklas och prövas i omgivningar som inte bär nutidens starka prägel.

En tidsresa där sinnenas upplevelser står i centrum utgör en tydlig kontrast till uppfattningen av det förflutna som meningsmättat och betydelsebärande, ett förflutet som vi antas lära av för framtiden. Med en sådan högtflygande ambition ges inget utrymme för små och vardagliga frågor: hur höll de sig hela och rena (om de nu gjorde det)? Hur var det att leva och bo utan fjärrvärme, el och rinnande vatten? Hur kändes det att vara träl eller övermåttan rik? Hur fungerade livet när barnen inte hade blöjor?

Traditionellt har det förflutna varit något vi har försökt förstå och kommunicera genom känsloneutral kunskap, analys och förklaring. Men med det ökande engagemanget i tidsresor får just sinnesintryck och upplevelser en större betydelse. Tidsresorna tillåter i bästa fall närkontakt med och en annan och ny förståelse av svunna tider. Arn-turismen

i Västergötland har visat att vad som skulle kunna kallas ”autentiska upplevelser” kompletterar, ja i vissa fall kanske rentav ersätter, historisk faktakunskap och originalföremål.

Finns det något att förlora på att vi accepterar att människor efterfrågar en känslomässig upplevelse av ett fiktivt förflutet, och att denna upplevelse ibland tangerar det vardagliga, triviala och vulgära? Vi tror inte det. Ibland har historia som upplevelse betraktats med stor misstänksamhet och karakteriserats som eskapism i negativ mening.

Men i dag håller de flesta forskare med om att tolkningar av historien är en tydlig produkt av sin samtid. Då blir den sinnliga tidsresan till en av alla tänkbara tolkningar, ett nyskapat förflutet för vår egen tid. Redaktionen bakom ”Riket” utmanade möjliga deltagare med frågan: ”Vågar du möta dig själv i det förflutna?”. Och kanske är det så. I dag vill många människor möta sig själva i en annan tid.

Cornelius Holtorf och Bodil Petersson är forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet.

**Publicerad i Populär Historia nr 6/2006