Begär efter gamla prylar

Prinsessan Ennigaldi levde i staden Ur i dagens Irak på 500-talet före Kristus. Hon var inte bara prinsessa, utan även skolledare, översteprästinna och museichef. Fadern Nabonidus var, utöver härskare i det babyloniska riket, också arkeolog. Vissa menar att det var han som gjorde att dottern fick upp ögonen för gamla saker. I Ennigaldis museum, som är utgrävt, kunde en besökare se utställningsföremål arrangerade sida vid sida, försedda med text på tre språk.

Mellan Ennigaldis antikmuseum i Ur och dagens antikvitetsintresse ligger lång tid, och intresset för gamla föremål har varit långtifrån konstant under dessa 2 500 år. I långa perioder har gamla saker ofta uppfattats som skräp, eller som något som bör återanvändas. Under 1500- och 1600-talen band man till exempel in svenska räkenskaper i medeltida pergamenthandskrifter. Materialet var hållbart, men texten var ointressant. I dag behandlas både medeltida handskrifter och 1600-talsräkenskaper med yttersta försiktighet av handskförsedda experter.

Ordet antikvitet syftade ursprungligen på forntida föremål, gärna sådana som tillkommit i det gamla Grekland eller Rom. När renässansfurstar satte antika skulpturer i sina trädgårdar rörde det sig alltså om sådant som hade tillverkats före medeltiden, såvida det inte var förfalskningar eller kopior. Även runstenar och andra "urgamla" saker kunde i äldre tider kallas antikviteter. Vitterhetsakademiens fullständiga namn, som härrör från Gustav III:s tid, Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, syftar på detta sätt att förhålla sig till begreppet.

När vi i dag talar om antikviteter är definitionen vidare. Vissa menar att föremålen ska ha tillkommit innan skråordningen upphävdes år 1846. Andra hävdar att en sak måste vara minst hundra år för att vara antik. Många kallar alla föremål som ser gamla ut antikviteter.

Antikintresset var stort redan under renässansen, men på 1700-talet fick det ett lyft – inte minst till följd av utgrävningarna i den romerska staden Pompeji. I början av 1800-talet kompletterades det grekiska och romerska inflytandet med egyptiskt efter Napoleons militära expedition till Egypten. I soldaternas kölvatten följde vetenskapsmän som häpnade över de enorma monumenten i öknen och innehållet i gravarna. De egyptiska antikviteterna fördes till Europa, såldes, kopierades och förfalskades. Nu fick allt fler upp ögonen för fornsaker även i de egna länderna.

Endast ett litet fåtal kunde dock kosta på sig ett antikvitetsintresse i äldre tid, och många kunde inte ståta med äkta vara. Den som besöker Albrecht von Wallensteins barockträdgård i Prag finner området smyckat med till synes antika skulpturer. I själva verket är alla kopior. Originalen togs av svenska trupper och fördes till Sverige vid trettioåriga krigets slut. Men inte heller originalen är antika. På 1600-talet var skulpturerna nytillverkade, men med antika gudar och gudinnor som motiv.

Samlandet tog sig flera uttryck. Till de märkligare hör kuriosakabinetten. De förekom redan på 1600-talet men hade sin storhetstid under 1700-talet. Den som skapade ett kuriosakabinett var intresserad av avvikande och unika föremål. Här kunde vad som helst rymmas: antikviteter, mineralier, uppstoppade djur, mumier, pornografi, abnormiteter som tvåhövdade kalvar eller foster och övernaturligheter som enhörningshorn och sjöjungfrur. Vissa kabinett kom så småningom att ingå i museer. Kuriosasamlaren Kilian Stobaeus skänkte sin samling till Lunds universitet 1735. I dag ingår den i universitetets historiska museum.

Men det var inte bara kuriositeter och antika föremål som intresserade folk med pengar under 1700-talet. Under denna tid skapades åtskilliga herbarier, mineraliekabinett och boksamlingar. Till stor del kombinerades samlandet med nytta. Bergsrådet Peter Christoffer Cederbaum (1733–95) på Ankarsrum och Helgerum utanför Västervik var en typisk samlare. Han var en entreprenör av stora mått, hade stora intressen inom gruvnäringen och samlade på mineraler.

Till hans samling hör också ett omfattande vetenskapligt bibliotek, ursprungligen även ett herbarium och en mängd vetenskapliga instrument. Cederbaum verkar dock ha varit ointresserad av "vanliga" antikviteter. Förutom en del ärvda böcker rymde inte hans kvarlåtenskap några äldre föremål. Samlingarna hamnade genom arv på Fredriksbergs herrgård i Oskarshamn, där man ännu kan se mineralierna och biblioteket.

Vid denna tid etablerades en rad auktionshus, vilka fungerade som mellanhänder åt säljare och köpare. När exempelvis Karl XI ville sälja vapen gick han vägen via Stockholms auktionsverk (grundat redan 1674) och slapp därmed själv befatta sig med själva säljprocessen. De äldre auktionshusen drog redan från början till sig förmögna kunder som efterfrågade speciella och antika föremål.

Att gå på auktion var dock ett landsbygdsfenomen för de flesta. Bondauktioner förekommer i Astrid Lindgrens berättelse om Emil i Lönneberga, där en auktion hålls i Backhorva där Emil är med och bjuder på varor. Bondauktioner var (och är) populära tilldragelser där djur, maskiner, verktyg och föremål gick under klubban på en gård som skulle läggas ned på grund av dålig lönsamhet eller brist på någon som kunde ta över efter tidigare ägare. På äldre svartvita bilder ser det idylliskt ut, men bakom försäljningen fanns ofta personliga katastrofer och livsverk som försvann.

I dag är Bukowskis i Stockholm det mest kända svenska auktionshuset, fjärran från sina lantliga kusiner. Firman etablera des 1870 av Henryk Bukowski (1839–1900), en polsk frihetskämpe som flytt från det ryska förtrycket i hemlandet. Han var intresserad av antikviteter och kom genom änkedrottning Josefina i kontakt med hovjuveleraren Christian Hammer, vars konst-, bok- och antikvitetssamlingar var berömda. Bukowski fick i uppdrag att ordna samlingen, som innehöll omkring 120 000 föremål som Hammer kommit över billigt då ingen annan sett något värde i sakerna. Juveleraren föreslog senare att Sveriges riksdag skulle köpa samlingen och skapa ett museum av den. Han fick dock nej, varför stora delar av samlingen såldes till Tyskland.

Sedan Henryk Bukowski hade skapat sig ett namn i Stockholm fick han tillstånd att bedriva handel med konst och antikviteter. Många av de föremål hans auktionshus saluförde hade köpts från dödsbon eller olika samlingar, inklusive en del av Christian Hammers kvarvarande bestånd. Bukowski auktionerade även delar av Karl XV:s konstsamling. För att få ekonomin att gå ihop krävdes inledningsvis ett bredare sortiment än konst och antikviteter. Enligt en beskrivning av verksamheten från 1870-talet handlade Bukowski med "oljefärgstavlor, miniatyrporträtter, gravyrer, handteckningar, gamla mynt och skådepenningar, antika vapen, konstmöbler och andra mobilier, porslin-, kristall-, glas- och emaljarbeten, nipper och solfjädrar". Dessutom såldes "skrivpapper samt i övrigt allt vad som till skrivbordet hörer, äldre och nyare musikaler", samt avslutningsvis "bordeauxvin & cognac".

I samband med att Henryk Bukowski höll sin 127:e auktion i ordningen, 6–7 mars år 1900, drabbades han av hjärtinfarkt och avled några dagar senare. Verksamheten togs därefter över av Karl Ulrik Palm, amanuens på Nordiska museet.

Grundandet av Bukowskis låg rätt i tiden. Vid 1800-talets slut fanns en stor grupp köpstarka stockholmare, och historiska prylar stod högt i kurs – det var modernt att äga äldre, vackra föremål. Samtidigt inspirerades nytillverkade möbler och annat, inklusive byggnader, av historiska konststilar. Romantik, gotik och rokoko "återanvändes" och blev i moderna tappningar till nyromantik, nygotik och nyrokoko.

Den köpstarka borgerligheten uppfattade hemmet som mycket mer än en plats att bo på. Det skulle smyckas för att framstå som representativt. Ett vackert hem med sällsynta föremål visade besökare att ägaren var framgångsrik. Denna inställning hade tidigare i historien varit förbehållen en försvinnande liten del av befolkningen, men detta ändrades under första hälften av 1900-talet då ekonomin växte och fler fick medel att röra sig med. Och det borgerliga idealhemmet blev eftersträvansvärt även för arbetare som hade pengar över. Man skulle ha ett finrum, med möbler som bara användes vid bemärkelsedagar och när man hade gäster. I detta sammanhang passade antikviteter väl in i bilden.

Vid 1900-talets mitt växte efterfrågan på nytillverkade möbler i äldre stil. Nu kunde byråer med stenskiva och gyllene beslag se ut som vore de hämtade ur 1700-talets herrgårdssalonger, medan de i själva verket var nya. Detsamma gällde ljuskronor och mattor. Det som var gammalt på riktigt gick en kraftig prisökning till mötes.

Resten är historia. TV-programmet "Antikrundan" har sänts i Sveriges Television sedan 1989. Programmet är en kombination av underhållning, expertkunskap och "vanliga" människor som har rotat fram arvegods och loppisfynd ur byrålådorna. Personligheter som Knut Knutsson och Claes Moser undervisar deltagarna och tittarna om föremålens historia och bedömer deras värde, och bidrar säkert till att allt fler intresserar sig för sina egna gamla prylar.

Katarina Harrison Lindbergh är historiker och författare.